Telefonsamtal

Jag hade flyttat ut. Det har gått några veckor och jag tror att han har lugnat ner sig lite. Ville tydligen fortfarande tro att han var bättre än han någonsin har visat. Jag har ett missat samtal på mobilen från han. Jag är på väg upp till min bror för att ha en trevlig kväll och titta på film.
Jag ringer upp för att se vad det var han ville. Han undrar om vi kan träffas. Nej, hinner jag svara innan jag egentligen har hunnit höra hela frågan.
- Nähä, varför inte då?
- Jag vill inte.
- Varför inte?
- För att jag inte vill.
- Har du träffat någon annan?
Det hade jag inte, men jag antog att det var bäst att ljuga.
- Ja, det har jag.
 Han blir tyst och jag hör han andas häftigt.
- Din jävla hora!
Han skriker som en galning.
- Har ni knullat?
- Ja.
- Du som sa att du aldrig skulle göra så här. Du ljuger så jävla mycket. Vad mer har du ljugit om? Har dom här fyra åren varit en lögn det med? Tack så jävla mycket för att du har slösat bort fyra år av mitt liv.
- Tack detsamma.
- Varför har du knullat med han?
- För att jag ville hinna före dig.
- Du ville hinna före mig?
- Ja, lyckades jag?
- Jävla hora.
Sen spårar samtalet ur totalt, mer än hittills, det vill säga. Jag fick höra att min familj var horungar. Mina vänner var .. ja, vad han tyckte att dom var har jag glömt. Min jävla överklassfamilj har alltid sett ner på honom för att han var elektriker. Osv osv. Jag blev riktigt förbannad. Jag satt och skrek på honom samtidigt som jag grät. (Jag gråter när jag är arg... medfödd grej, antar jag)
Jag tänkte inte på hur lång tid som gick. Men tydligen lång tid. Riktigt lång tid. För när jag väl la på luren och gick upp till min bror, var han, hans dåvarande flickvän och min mamma ute och letade efter mig. Jag försökte hålla mig samlad, men det gick inte. Dom såg att jag var förstörd. Och då fick min bror för första gången veta att puckot inte var fullt så bra som de tidigare hade trott.

Några dagar senare skickade han ett meddelande och berättade att han hade skaffat sig en ny tjej. Han ringde några dagar senare och jag svarade. Var lite nyfiken på vad han skulle säga den här gången. Han ville fika inne i stan. Okej, sa jag. Åkte in och mötte han. Han hade skaffat en ny tatuering i nacken. Tecknet för våg. Horoskop, ni vet. (Det lär inte så många ha, så ser ni en snubbe med den tatueringen så spring!)
Fikat blev faktiskt ganska intressant. Jag kände att han inte hade den minsta kontrollen över mig längre. Jag satt och skrattade åt honom. Han berättade om sin nya tjej. Att hon inte luktade så gott mellan benen, så han ville inte gärna dit ner.
Kommentarer, någon? Hmmmm....... pucko? Yes, indeed.

Jävla skitsamhälle

http://www.dn.se/nyheter/sverige/hustru-forsvarade-sig-med-kniv--fick-fangelse

Jag har träffat några av dom som sitter i hovrätten. Gamla gubbar allihopa. Dom borde bytas ut. NUUUUUUUUUUUUUUU

En helt vanlig kväll

Under oss bodde en ung kille. Han hade ofta fester och spelade hög musik. Jag jobbade som servitris och hade konstiga tider. Jag var helt slut när jag kom hem, men kunde inte sova på grund av alla skrik, rop och musik. Han blev också störd. När grabben under och hans polare stod ute på deras balkong hängde Puckot sig ut över balkongen och försökte spotta på dom.
En kväll fick han nog. Han hämtade sin golfklubba och knackade på hos grannen. Jag vet inte riktigt vad han sa eller vad som hände. Men tyst blev det.

You're the devil in disguise

Jag skulle hämta dom sista grejerna som jag hade missat att få med mig tidigare. Hans nya tjej bodde redan hemma hos honom och jag ringde för att be honom att komma ner med grejerna.
- Vet du vilken ringsignal det är när du ringer? You're the devil in disguise. För det är vad du är. En djävul.

Spegelbild

Jag gick och köpte boken "Bättre självkänsla nu" strax efter att jag lämnat puckot. Jag kunde inte se mig i spegeln. Jag var för ful. Jag var blek och trött. Orkade inte ta hand om mig själv.

Varje dag tvingade jag mig fram till spegeln, tittade mig själv i ögonen och sa:
- Jag är vacker. Jag är vacker. Jag är vacker.
Jag kunde inte påbörja första ordet utan att tårarna rann nerför kinderna. Jag kände mig förbrukad. Skadad. Förstörd. Jag var inte vacker.

De första månaderna hade jag kunnat ge allt för att någon skulle komma och övertala mig att jag faktiskt var vacker, för jag kunde inte lura mig själv. Det gick inte in. Jag började aldrig tro på det.

Idag behöver jag bekräftelse i överflödiga mängder. Jag kan aldrig slappna av. Tänk om han inte tycker att jag är snygg idag. Han kanske inte tycker om mina kläder. Han kanske såg en tjej idag som var så grymt snygg att han insåg hur ful jag är.

Det är segt och äter upp ens energi att hålla på att oroa sig hela tiden för att någon kanske är snyggare. Oattraktivt också. Det händer mer och mer sällan att jag får dom här tankarna. När de väl kommer styr dom mitt liv. Idag accepterar jag att folk kan tycka att jag ser bra ut. Jag ser det inte alltid, men jag har fortsatt med mitt mantra. Förut sa jag det högt för att det skulle gå in. Idag går mantrat igång varje gång jag tittar i spegeln och jag tror att det fungerar.
Om en främmande person tittar på mig tänker jag att personen tyckte att jag var snygg, vacker, hade fina kläder eller dylikt. Förut tänkte jag att det var någonting fel. Har jag sminkat mig konstigt? Är jag så ful att han inte kan sluta titta? Man kan ju aldrig veta vad personer tänker, så varför inte tolka in otroligt positiva saker när det ändå är din hjärna som bestämmer.

Indestructible - Robyn

And I never was smart with love
I let the bad ones in and the good ones go
But I'm gonna love you like I've never been hurt before
I'm gonna love you like I'm indestructible
Your love is ultra magnetic and
it's taking over
This is hardcore
And I'm indestructible

En dag ska jag nå dit.

Behandling

Nu var det ett tag sedan jag fick träffa en ny läkare inom psykiatrin. Hon var bra. Hon ifrågasatte ingenting. Hon tyckte att det var okej att jag kallade han idiot och pucko. Hon började till och med själv kalla han det.
Samtalet resulterade i en höjd dos antidepressiva och jag ingår nu i deras behandlingsprogram. Inga frågor om alkohol. Tänka sig!
Undrar dock hur min journal ser ut efter mitt telefonsamtal som jag hade med den förra nissen. Men jag var väldigt tydlig med vad jag tyckte va fel och det verkar ha gett resultat. Bra. Även om det står att jag kanske är lite.. knäpp... i journalen.

Men det går åt rätt håll och nu blir det ljusare igen ute. Topp.

skuld

Jag har kommit på att jag misstror mig själv.
Var det verkligen så farligt? Är jag för känslig? Överdriver jag? Hade alla andra kunnat vara med om samma sak och klarat det bättre? Hade dom kallat det misshandel? Våldtäkt?

Jag mår mycket bättre idag än för bara ett halvår sedan. Men jag har nog inte riktigt accepterat allt än. Jag anklagar fortfarande mig själv för att ha en del av skulden av allt som hände. Jag visste hur han skulle reagera när jag hackade lök på mitt eget sätt och inte på hans sätt. Jag visste och ändå valde jag att gå emot honom hela tiden, nästan varje dag. Det var min hämnd, men det gjorde ju allt bara värre.
Samtidigt var det ju omöjligt att leva och inte göra han upprörd. När han flyger i taket över att jag andas så finns det ju inte en chans att komma undan han. Ändå undrar jag ibland om jag överdriver. Om jag är för känslig. För svag.

Jag fogade mig när jag redan knuffat han över gränsen. Då ville jag bara överleva. Förstår inte riktigt. Det är inte det smartaste sättet att förhålla sig till en sån människa.. Med antisocial personlighetsstörning.. En psykopat..

Trauma

Att utsättas för ett trauma är påfrestande. Man utsätts ofta för livsfara. Något outhärdligt. Kroppen har ett inbyggt skyddssystem som innebär att man slåss eller flyr. Vid ett trauma sätts de här systemen ur spel. För att skydda sig själv tar man istället till andra strategier för att överleva.

Ofta pratar man om våldtäkter, då symptomen ofta uppkommer vid just våldtäkt. Men även misshandel kan ge upphov till exakt samma symptom.

Isolering innebär att man skiljer ut känslor från situationer och händelser. En kvinna kan till exempel i detalj redogöra för vad som hände under våldtäkten men det är som att hon pratar om någon annan. Eller så går hon till jobbet eller skolan nästan dag och verkar vara precis som vanligt. Det handlar helt enkelt om en känsloblockering.

Splittring - eftersom verkligheten blir outhärdlig splittrar man upp den i delar som man sedan har svårt att se sammanhang i. Det kan till exempel handla om minnesbilder från våldtäkten som inte verkar höra ihop. Det kan också handla om att man splittrar upp kropp och själ. En del kvinnor beskriver det som att de lämnar sin kropp under våldtäkten/misshandeln. Andra kanske kan komma ihåg precis hur tapeten såg ut men kan inte minnas hur övergreppet gick till.

Bortträngning - vid bortträngning stänger psyket helt ute minnen som är outhärdliga. Man kan inte komma ihåg bitar från tiden före, under eller efter våldtäkten. Ibland kommer man inte ihåg något alls. Personer som utsatts för övergrepp som barn kan helt ha förträngt detta, minnesbilderna kan börja komma i vuxen ålder. Minnen från bortträngningar kan komma tillbaka i vaket tillstånd eller i drömmar, men det är inte alltid man kan koppla ihop dem med våldtäkten/misshandeln.

Förnekande - Vid förnekande så vägrar man att godta en verklighet som känns för hemsk och "bestämmer sig" därför för att det inte alls har hänt. När någon frågar hur man mår förstår man inte alls vad de pratar om. Kanske väljer man att se våldtäkten som att man hade sex.

Identifikation - När våldtäkten eller våldtäkterna sker i en relation kan vanmaktskänslan bli extra stor. Man klarar inte av att se personen som man kanske är beroende av och /eller älskar som en våldtäktsman. Man försöker "sätta sig i den andres ställe" för att kunna förstå och känna empati. Han har det ju så jobbigt just nu, han är ju snäll egentligen men han har ju haft en så svår uppväxt.

Lägga skuld på sig själv - Att kvinnor som utsatts för våldtäkt ofta lägger skuld på sig själva handlar om många saker, framför allt om de värderingar som råder i samhället. Men att lägga skuld på sig själv kan också vara en försvarsstrategi. Genom att vårt eget handlande får betydelse för det som hände kan vi känna att vi hade viss kontroll över situationen. Om jag bara hade gjort annorlunda, inte druckit, inte kysst honom... så skulle det aldrig ha hänt. Det innebär att samma sak inte behöver hända igen.

Mystiska saker

jag vaknade idag med ett rivsår över knät. Jag kommer ihåg att jag la mig på andra sidan i sängen. Men när jag vaknade imorse låg mina pyjamasbyxor strax nedanför kudden. Så vitt jag vet låg dom inne i garderoben.
Antingen låg dom inte inne i garderoben och minsta katten har tagit dom som byte, vilket inte alls är ovanligt. Eller så har jag lagt dom där själv. När jag sov.
Kanske borde sluta ta mina sömntabletter. Får testa till helgen...

Att bli ihågkommen

Jag vill betyda något för någon. Jag vill bli ihågkommen.
Under fyra års tid träffade jag puckots mormor ungefär en gång i månaden. Jag var på sjukhuset och hälsade på varje dag när hennes man var inlagd på hjärtintensiven efter en hjärtinfarkt. Dom blev alltid så glada när jag kom.
Ett år efter att jag tagit mig bort från puckot träffar jag hans mormor igen. Jag går fram och hälsar. Och hon kommer inte ihåg mig. Jag förklarar vem jag är. Och hon kommer inte ihåg mig.
Hennes barnbarn har utsatt mig för ett rent jävla helvete och hon kommer inte ihåg mig. Hade det varit rättegång idag och hon eller någon annan skulle bli utfrågad, så hade dom bara förklarat att dom inte vet vem jag är eller varför dom har blivit kallade.
Varje gång jag var där fick jag en stor kram. Jag kände mig välkommen. Men det var tydligen fler i den där familjen som visade sig vara äckliga psykopater.
Efter allt som har hänt så vill jag umgås med människor som kommer att komma ihåg mig om ett år, två år. Jag vill inte slänga bort år på folk som inte uppskattar mig, som inte kommer ihåg att jag var där när dom hade något att fira eller när något var jobbigt.

persienner

I morse drog jag upp mina persienner, likadant som jag gör varje morgon. Men idag ägnade jag lite mer eftertanke åt detta viktiga uppdrag och studerade hur jag drog i snöret och snurrade fast det i plastgrunkorna (ja, det är ett ord).
Som en blixt från klar himmel hör jag då puckots röst i huvudet.
- Måste du knyta fast snörena sådär?? Dom går ju inte att få loss lika snabbt när du snurrar dom så där!
Han blev tokarg och jag undrade vad som i helvete hände. Kan man bli sur över hur jag snurrar persiennsnören?? Idag accepterar jag bara att han var, troligtvis är, ett stort jävla pucko. Det var ytterligare ett sätt för han att krympa mitt livsutrymme.
Sättet jag drar upp persienner, sättet jag hackar lök på, sättet jag knöt mina plastpåsar.
Ja, det finns mycket här i livet man kan göra fel. Tydligen.
Vilket pucko...!

Drömmar

Drömmarna är fortfarande inte så roliga.

Drömde att jag skulle hem till puckot. (Varför??????) Han bodde numera i ett radhus med en tjej. Jag går in i radhuset, han är ensam hemma. Han är väldigt trevlig och tillmötesgående, men så fort hans tjej kommer in i huset vänder han totalt. Han börjar gorma och skrika på mig. Jag flyr ut ur huset och börjar springa mot tunnelbanan. Vägen dit är bara en stig på en åker. Jag springer och springer, men benen bär inte. Jag trillar och ser i ögonvrån hur han är på väg att attackera mig.
Sen vaknar jag.

Jag somnar igen och drömmer nu att jag åker skidor. Sätter mig mitt i backen bredvid en ölstuga. Det sitter några tjejer runt en brasa som jag börjar prata med. Dom är trevliga och roliga. Sen dyker puckot upp. Han vevar armarna aggressivt i stora gester:
- Vad gör du här!? Förföljer du mig, jävla psyko!!?? Försöker du bli kompis med min tjej!?
Jag drar på mig skidorna och åker därifrån så snabbt jag kan, men han följer efter.
Sen vaknar jag igen.

Vad betyder drömmarna?

I natt vaknade jag av ett ljud. Jag går upp till ytterdörren och tittar ut genom dörrögat. Ser ingenting. Därefter blir det mörkt. Nästa gång vaknar jag upp ovanpå täcket i min säng. Hör ett ljud så jag går ut i hallen och tittar i dörrögat. Tar fram nyckeln till överlåset. Då märker jag att jag redan har låst.
Har jag somnat ståendes vid dörren?
Fan, komer inte ihåg någonting.

tillfälligt hjärnsläpp

Förra inlägget kallas "En bok" och ändå har jag inte nämnt boken i inlägget... hm... bra där.
Vad jag hade tänkt att skriva då var att jag håller på att skriva en bok. Får se hur det blir med det...

En bok

Oj, jag skulle ha diskat idag. Men... det blev inte av. Har haft styrelsemöte och sen fastnade jag med en skål fil och flingor framför datorn. Sen.. blev klockan 22.

Igår var jag hos läkaren. Fick förlängt recept. Har även fått tid hos en psykiatriker. Heter det så? En kvinna, tror jag. Det var vad jag bad om att få i alla fall. Håller tummarna för att hon är 7 000 gånger bättre än klanten jag var hos senast.

Läkaren frågade mig igår om jag fortfarande har tankar på att göra mig själv illa, som att gå ut framför en bil till exempel. Jag kunde helt ärligt säga att det har upphört helt.
Jag är fortfarande rädd. Det var en elektriker som var uppe på vinden i förra veckan. Vindsluckan är precis utanför min dörr. När jag hörde att någon höll på ute i trapphuset sprang jag dit. Tryckte mig mot dörren och stirrade in i dörrögat. Jag stod kvar i en halvtimme tills han gick därifrån. Sen började mina teorier om varför han var där. Han kanske kände puckot som också var elektriker? Skulle han starta en brand? Installerade han en kamera så att han vet när jag är hemma och ska hoppa på mig?
Teorierna var många. Jag låste överlåset och gick och la mig.

Jag tror att jag har börjat gå i sömnen igen. Jag vaknade för några nätter sedan och stod bredvid sängen. Läkaren påpekade igen att det kanske inte är så bra att ha kniven bredvid sängen när jag går i sömnen. Men däremot att det är bra att låsa överlåset på dörren, så jag inte går ut i trapphuset.

Kom att tänka på banden som man knyter till puckot i ett misshandelsförhållande. Kärlek, hat, rädsla osv. Jag är fortfarande arg. Arg på människor som liknar han till utseendet eller sättet. Har märkt på sistone att det är många som har snarlika jackor som han. Dom blänger jag på utav bara sjutton för att få dom att förstå hur illa jag tycker om deras jackor... men stackars dom, hur ska dom veta att det är jackan jag inte tycker om? Att ett pucko hade en likadan jacka, som behandlade mig som skit i precis en sån jacka...
Men det är dom två banden som är kvar. Hat och rädsla.

...

Jag vet inte vad jag ska skriva här längre. Jag har läst en bok som handlar om en tjej som fastnar i ett misshandelsförhållande. Den var bra, men början av boken störde mig.

I vilket fall som helst så är jag inte nere särskilt ofta längre. Jag mår okej. Jag drömmer fortfarande sjuka drömmar, men inte lika ofta.
Jag blir fortfarande tokarg på ogenomtänkta kommentarer och sånt. Men jag börjar lita på människor runt omkring mig. Och det är för att jag har börjat lita på mig själv igen. Jag måste tro på att jag ser tecken på när folk vill mig illa långt innan dom får chansen. Jag vill inte leva mitt liv med ena foten i det förflutna. Nästa gång någon vill mig illa kommer dom inte få en chans att bryta ner mig på samma sätt som puckot lyckades med. Jag måste tro på det, för annars är det ingen idé att ge livet en chans. Och jag tycker att det vore ganska tråkigt att inte ge livet en chans till.

Filmerna

Jag tittade på filmklippen som jag trodde att jag hade kvar. Efter att ha tittat på dom så förstår jag verkligen att ingen kunde förstå hur illa det var.
I ett destruktivt förhållande(läs jävla misshandelsförhållande) byggs det upp ett språk mellan parterna. Även i normala förhållanden är det så. Man vet vad den andra menar med bara en blick eller med en mening som ingen annan förstår. I det här förhållandet betydde en viss blick att jag inte skulle prata, en annan att han skämdes över mig, en tredje att han var förbannad över något jag sagt, osv osv osv. Det fanns ingen ömhet. Inga snälla blickar. När han skrattade, visste jag att han inte skrattade med mig, han skrattade åt mig. Men efter att ha sett han igen på film, efter så många år, är det som att jag tittar på han utifrån, på samma sätt som alla andra.
Jag kommer ihåg att just den blicken i filmen fick mig att känna som att ett ton sten landat på mitt bröst. Men jag kan inte komma ihåg vad blicken betyder idag. Jag kommer inte ihåg och det har aldrig känts så skönt tidigare att tappa ett språk.
Och det sköna är också att jag förstår och ser varför det var omöjligt att se från utsidan. Samtidigt som det är lite irriterande, då det även betyder att det är svårt att se om andra är i samma situation.

Medicin, medicin, å-å-å-h, som en medicin, högt upp i det blååååå

ja... kaoset krig min medicin fortsätter. Och hjälpen från allas vår vän staten.
Min läkare vill inte skriva ut recept för en längre period än 28 tabletter. Tills jag berättade att jag får ångestattacker på jobbet bara jag tänker på att vara utan medicin igen under fem dagar, som senast när dom misslyckades. Så nu kan han tänka sig att skriva ut mer.
Sen har jag ringt runt till alla möjliga institut där man kan få hjälp, eftersom jag inte vill gå tillbaka till samma där jag var senast. Och det går inte. Jag kan anmäla mig till ett annat ställe, men då blir det som eget val och ingen hänsyn tas till att jag har en remiss. Då kan jag få vänta i över ett halvår på att komma in i deras system. Jaha. Skit. Hon påpekade också att jag måste ha en psykisk sjukdom för att få gå hos dom. Jag frågade om posttraumatiskt stressyndrom räknades. Det gör det tydligen. Men men... Får lista ut något annat. Men min medicin verkar jag få nu i alla fall.
Idag var jag hos tandläkaren. Det visar sig att medicinen dessutom får mina tänder att må skit. Aaaah denna underbara värld.

Dröm eller verklighet

Katterna sitter nedanför de stängda garderoberna. De tar sats och klättrar upp till överskåpen. Luckorna till överskåpen flyger upp inte bara där katterna är, utan överallt i rummet. Saker börjar långsamt firas ner ur skåpen. En docka, ett clownhuvud. Jag ställer mig upp bredvid sängen. Tittar på dörren som plötsligt smäller igen. Jag hämtar kökskniven som jag alltid har vid sängen. Rör mig mot dörren. Den öppnas och en kvinna med stort burrigt hår kommer in. Hon stirrar på mig med vidöppna ögon och tänderna lyser i mörkret. Hon har huvudet lätt böjt bakåt och får fram något ljud som liknar ett skratt. Hon flyger mot mig och jag sätter kökskniven i henne. Jag hugger och hugger i midjehöjd. Hon lägger sig på rygg på sängen med händerna över magen och ler. Hon skrattar fortfarande och ögonen stirrar fortfarande på mig med vidöppna ögon. Hon blöder inte så mkt som hon borde. Hon böjer sig ner och börjar krypa efter mig på golvet. Håret hänger ner över ögonen, inkletat i blod.

Väckarklockan ringer. Ser mig om i rummet. Garderoberna är stängda. Inga saker på golvet. Kniven ligger där den ska. När jag drömmer vet jag inte längre om det är dröm eller verklighet.

Varningssignaler

Snart ska jag stå på egna ben igen, utan att en intelligent tjej påpekar när jag säger emot mig själv och påminner mig om att jag gjorde saker för att överleva.
För att jag ska klara mig utan hjälp har jag fått lite olika papper. Bland annat ett om varningssignaler. Vi som tyvärr har lärt oss signalerna på det hårda sättet känner igen dom allt för väl, men för er andra vill jag nu skriva ner vad ni ska se upp med så att ni inte hamnar där jag har varit.

Här nedan följer några exempel på varningssignaler som tyder på att du riskerar att bli utsatt för kränkning, hot och våld.
1. Din partner är angelägen om att snabbt etablera ett fast förhållande. Vill inom kort ha nyckel till din bostad eller att ni flyttar samman.
2. Är svartsjuk och kontrollerande i sitt beteende, t ex kör dig till och från arbetsplatsen samt vänner och familj.
3. Försöker att kontrollera alla delar av ditt liv och strävar mot en symbiotisk relation. Har orealistiska förväntningar på dig och förhållandet.
4. Isolerar dig från vänner och familj genom att på sikt få dig att släppa kontakten med dem.
5. Anklagar andra för egna problem och misstag.
6. Gör andra ansvariga för sina egna känslor.
7. Din partner påstår att han/hon har lätt för att bli känslomässigt sårad.
8. Är grym mot barn och/eller djur.
9. Använder sig av "lekfullt" tvång under sexualakten.
10. Skriker och kallar dig fula ord.
11. Har plötsliga humörsvängningar.
12. Har en rigid/fastlåst syn på könsroller.
13. Har utsatt andra för våld eller har själv blivit utsatt för våld under sin uppväxt.
14. Hotar med våld.
15. Hotar att avslöja personlig eller negativ information om dig till din familj eller din arbetsplats.

Mycket av det här kan tyckas extremt och att man har gått för länge sen när det här inträffar. Dom här människorna som utsätter andra för våld är duktiga på att manipulera folk i sin närhet. Nedbrytningen går snabbt. Det mesta av det som beskrivs sker inom ett halvår.
Det jag har lärt mig är att när någonting inom en ger en signal om att något är fel, då ska man ta sig därifrån. Oavsett hur mycket du tycker om han eller henne. En enda signal kan vara skillnaden mellan liv och död. För det är när du får den första signalen som du fortfarande är stark nog att ta dig därifrån. Ge dom inte en andra chans.

ingen hjälp att få

jaha... hade ju fått en remiss till öppna psykiatrin eller vad det nu heter. Åkte dit imorse. Han kommer ut ur rummet och säger mitt namn. Jag känner direkt att det här inte kommer att funka. Han ser ovårdad ut.

Han börjar ställa frågor. Frågor som inte har något med mina problem att göra. Han frågar om jag äter dåligt. Om jag har haft problem med ätstörningar. Om jag dricker alkohol. Om jag dövar min smärta och ångest med sprit. Han frågar om jag inte borde sjukskriva mig.
Jag har aldrig haft ätstörningar. Jag har aldrig haft problem med alkohol. Jag röker inte. Tar inga droger. Jag vägrar att sjukskriva mig. Va fan ska jag göra det för? Sitta hemma och stirra in i en jävla vägg? Det skulle hjälpa mig hur då?

Sen frågar han hur länge jag blev slagen. Vadå hur länge jag blev slagen???? Jag får förklara för han att det börjar med psykisk misshandel. Han fattar inte. Ber mig att ge ett exempel. Sen frågar han varför jag stannade.
Finns det någonting en psykolog kan säga fel, så är det just precis allting som han precis har sagt till mig idag. Jag tänker inte gå tillbaka. Han kan inte hjälpa mig. Han kan absolut ingenting om misshandel. Absolut ingenting. Hur länge jag blev slagen???? Ska jag ha hållit räkningen? Hur många gånger åkte jag in i väggen? Hur många gånger slog han mig över revbenen? Spelar det någon roll hur många gånger det var? Klarar man 50 slag men inte 51? Varför jag stannade? Det är fan grundläggande för en psykolog som vill hjälpa en person med samma problem som jag har, att förstå varför man är kvar. Precis som den utomordentliga boken heter så är det viktiga frågan - varför går hon? Inte varför jag stannade. Det blir som en kritik till mig. Som att kritisera mitt intellekt. Och sen när han frågade vad jag jobbade med fick han en chock när jag sa civilingenjör. Tydligen kan man inte vara högutbildad och misshandlad.

Han kom hela tiden tillbaka till spriten. JAG HAR INGA PROBLEM MED SPRIT!!!!!!!!!! Sen ville han att jag skulle fylla i ett jävla papper med tusen frågor om sprit. Jag dricker knappt sprit. Jag dricker något glas vin i månaden. Jag behöver inte ens dricka vin. Jag kan lika gärna vara utan. Jag FÖRSTÅR inte varför jag ska behöva svara på såna frågor!
Sen fick jag fylla i ett häfte. Frågorna gick i princip ut på att ta reda på om jag var alkoholist, självmordsbenägen eller om jag skadade andra människor.

Nä jag vet inte vad jag ska säga förutom att jag inte kommer gå dit mer och att han inte kan hjälpa mig. Han fattar inte. Han är så okunnig inom det här området så det finns inte. Han vet ingenting.

jävla puckon

Jag är så jävla arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Spelade precis fotboll och en kille i motståndarlaget påminner så sjukt mycket om puckot att det väcker en sådan vrede inuti mig. Han har skadat någon av våra spelare varenda gång vi har mött dom. Förra matchen har han hela benet runt halsen på en av våra längsta spelare. Ikväll kommer han flygandes och sätter en armbåge i en av våra tjejers rygg, som naturligtvis skadar sig. Vem kunde tro något annat?

Den här killen sätter igång så jävla mycket känslor i mig att jag står och skriker på han, från det att domaren blåser av matchen tills han sätter sig i sin bil och åker därifrån.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Min bilkörning hem var allt annat än vacker. Nu är jag hemma och det kryper i mig.
Nånstans är det väl kanske bra att jag reagerar såhär. Tänk om jag kunde reagera likadant om jag någon dag skulle ha den enorma oturen att stöta på puckot på stan.
Fy fan för såna här äckliga, värdelösa män. Dom är dumma i huvudet. Inte på det sättet att dom inte förstår vad dom gör för något, utan på det sättet att dom är fullt medvetna om vad de gör utan att bry sig. De väljer att misshandla andra människor. Det är deras aktiva val.

Aldrig nöjd

Han sa ofta att jag aldrig var nöjd. Jag bara klagade.
"Stick härifrån då om du är så jävla missnöjd! Jag kan sparka ut dig nu direkt så slipper jag se dig... Jävla hora..."

Han berättade oftast inte att vi var bortbjudna på middag till hans föräldrar. Han gick ut i hallen.
- Kom nu då för i helvete! Morsan står ju där ute och väntar på oss!

När jag berättade något för andra människor, så sa han alltid att jag aldrig har en poäng med mina berättelser. Att jag är tråkig. Jag har ingen humor. Att jag inte kan prata framför folk. Han härmade mig och förlöjligade min röst och det jag berättade.
Jag har det till och med på film. Varje gång jag sätter igång klippet så mår jag dåligt. Jag har även ett klipp på han när han ger mig sin vanliga psykopat-blick. Jag vet inte om jag har kvar dom. Ska se om jag kan hitta dom. Så att jag kan visa andra hur han verkligen var.

Du är knäpp. Du hittar bara på. Du ljuger!

Försöker få han att förstå att han gör fel ibland.
- Du drar grova skämt om mig framför andra. Jag tycker det är jobbigt. Det sårar mig.
Dom tre meningarna är mer än han klarar av. Han blänger på mig.
- Jag har fan ALDRIG skämtat om dig! Varför skulle jag vilja såra dig?
- Jo, men du har faktiskt...
Han står upp. Musklerna är spända. Ögonen är svarta. Hans ansikte är hårt. Händerna är knutna. Han slår handen i bordet med all kraft han har.
- GE MIG E-T-T ENDA EXEMPEL NÄR JAG HAR SKÄMTAT OM DIG!
Hans ansikte är så nära mitt. Hans galna ögon stirrar på mig. Han spottar mig i ansiktet.
Jag blir stel. Spänner hela kroppen. Jag tittar på honom för att försöka lista ut vad jag ska säga. Om jag kan göra något för att få han att lugna ner sig. Jag kan inte tänka.
Han tar tag om stolen jag sitter på med ena handen och bordet med den andra. Jag sitter i ett hörn och kan inte komma därifrån. Han vickar till stolen så att den håller på att välta. Jag tar snabbt tag om bordet för att inte trilla av.
Han ger mig ett snett leende. Ser nöjd ut.
- Se! Du kan ju inte ge mig ett enda exempel på när jag har gjort så. Du måste sluta ljuga. Folk kommer ju tro att du är knäpp om du hittar på saker hela tiden. Jag uppskattar inte att bli anklagad för saker jag aldrig har gjort.

psykisk misshandel

Sitter och läser om psykisk misshandel. De radar upp vilka rättigheter du har.
Du har rätt att känna dig trygg och respekterad. Att få en ordentlig och uppriktig ursäkt när din pojkvän har sårat dig. Du har rätt att leva utan hot eller anklagelser. Du har rätt att bli tillfrågad om du vill göra något. Inte beordrad. Inte bestraffad. Du har rätt att umgås med dina vänner och familj när du vill. Och så vidare.
Självklara saker. Men de här självklara sakerna hade inte jag då. Det var ingen självklarhet att ens få prata i telefon. Det var ingen självklarhet att få stanna inomhus när det var tjugo minusgrader ute. Det var inte ens en självklarhet att få ha på sig en jacka.

Det gick inte att prata med honom. Han pratade inte med mig om det inte var så att jag hade gjort något fel. Jag förstod aldrig vad jag gjorde fel. Jag förstod inte hur förhållandet kunnat bli så trasigt. Jag ville bara att han skulle behandla mig som alla andra behandlar en människa.
Men vad jag än gjorde eller sa så blev jag bestraffad för det.
Hade vi bråkat så ville jag prata om det för att kunna lösa det. Ofta visste jag inte vad bråket hade handlat om. Men det blev inga lösningar. Det blev bara ännu mer bråk. Och sen slog han sönder något. Jag blev rädd och sa förlåt. Ingenting var löst.

Kränkt

Min psykolog uppfattar mig inte som en helt, fullständigt kränkt person. Hon har mött många som är helt och totalt kränkta. Dom tar ingen ögonkontakt, undviker människor osv. Hon tror att det har att göra med att jag gjorde mer motstånd än de allra flesta gör.

Jag tror inte motståndet enbart var bra. Det höll mig kvar längre. Ju mer motstånd jag gjorde, desto mer upplevde jag det själv som att han inte hade kontroll över mig. Det har tagit lång tid att inse och acceptera att jag inte hade någon egentlig kontroll över situationen.
Hur fick han den?
Jag släppte in han. Jag trodde på han. Litade och anförtrodde mig. Han fick den informationen han behövde för att kränka och nedvärdera allt som jag trodde på och kände.

Fick frågan om vilket förhållande jag vill ha. Vill jag ha ett förhållande med en glasvägg emellan - dvs. ett förhållande med en person som jag inte släpper in. Jag ger han små delar av information, men behåller det mesta för mig själv.
Eller vill jag ha ett förhållande med en livskamrat. Som vet allt. Som känner mig. Som vet vad jag tänker och tycker.
Det är klart att jag vill ha en livskamrat. Men jag är så fruktansvärt rädd för att någon ska göra samma sak mot mig igen. Jag vågar inte släppa in någon så mycket som det krävs för att någon ska bli ens livskamrat.
Är rädd för att bo med någon på grund av vilken makt det ger han. Jag kan bli utelåst igen. Kontrollerad.
Fick frågan vad jag skulle göra om någon låste ut mig igen. Om det är någon, dvs. inte puckot, hade jag blivit aslack och ringt på hos grannen och ringt polisen. Hade det varit puckot...då hade jag väntat och bara varit glad när han väl hade släppt in mig igen. Varför? För att jag är så jävla rädd för han. När jag fick frågan och satte mig in i hur jag skulle reagera om jag idag hamnar i samma situation, så är jag fortfarande så förbannat rädd för han att jag fick en ångestattack. Kan inte kontrollera den panik som växer.

Varför?

Jag har mått bra under typ en veckas tid nu. Varit glad. Varit social. Eller.. jag är för det mesta social, men nu har jag velat vara social. Stor skillnad för en person som lever med en fasad, murar och taggtråd 24 timmar om dygnet.

Idag däremot... mår jag inte lika bra.
En sak jag inte förstår är varför en person kan vilja någon så illa. Varför någon kan vilja ha sådan sjuklig kontroll över en annan person.
För det var tydligt att han ville ha kontroll över mig.
"Nu är du ute och får inte komma in. Nu är du instängd. Du ska veta vad jag vill ha att äta till middag, du ska inte fråga. Var i det här rummet. Städa nu.".. Gör si, gör så..
Han bestämde allt.
Varför mig? Varför vill man göra något sånt mot någon?
Jag har känt att jag inte kan arbeta vidare om jag inte får någon förklaring till varför en människa kan göra sånt. Jag vill veta allt så att jag vet vilka man ska undvika.
När man har föräldrar som inte ser en som liten, exempelvis att dom inte ser när han är hungrig, trött osv, så lär sig barnet att människor inte kan se eller uppfatta vad andra människor behöver. Barn lär sig och tar efter sina föräldrar. Lär dom inte barnet att man kan se på någon att den är trött, så lär sig barnet att - ingen kan förstå vad någon annan känner. De växer upp utan att ha lärt sig att vara empatiska.
Puckot blev slagen när han var liten. Jag tror inte att han hade en bra barndom, men det gör inte skadan han har orsakat mig mindre eller gör den okej. Men det är i alla fall en bit av en förklaring. Det räcker för mig.

Min psykolog sa idag att puckot har personlighetsklyvningar och är psykopat. Eller antisocial personlighetsstörning, som det heter idag. Inte politiskt korrekt att säga psykopat tydligen.. Han har även narcissistisk personlighetsstörning.

Idag fick jag också veta att jag har gjort mycket mer motstånd än vad de allra flesta gör. Jag gjorde så mycket motstånd jag kunde göra och ändå hamnade jag där..

Lita på din magkänsla

Jag förstod hela tiden att förhållandet var dåligt... eller mindre bra... Några dagar efter det att jag hade tagit mig därifrån skrev jag att jag lämnade han för tusen anledningar, att jag inte var lycklig osv.
Men jag hoppades fortfarande på att han skulle förändras, vilja ändra sina vanor för min skull. Men jag insåg redan då att det aldrig skulle inträffa. Han skulle inte förändras. Inte för min skull, inte för någon annans.

Men jag förstod inte då hur pass dåligt det faktiskt var. Det är först nu, senaste halvåret som jag har insett hur mycket han förstörde - inte bara saker - men även det mesta hos mig. Det som var jag.
Jag var så inne i att inte göra han arg och besviken på mig att jag tappade bort mig själv. Han gick alltid först.

Han straffade mig för saker. Råkade jag säga en tanke jag hade om honom högt som var mindre bra så blev jag straffad och fick be om förlåtelse tills han inte kände sig förorättad längre. Det var alltid han som var sårad eller kränkt.

Det känns frustrerande att veta att jag redan då var fullt medveten om att förhållandet var dåligt, men att det tog så lång tid för mig att ta mig därifrån. Jag har fått höra att jag måste lita på min magkänsla. Har någon rejäla humörsvängningar - stick därifrån. Men jag hade den magkänslan i flera år och jag gjorde ingenting på sjukt lång tid. Så hur ska jag kunna lita på mig själv att jag gör det rätta nästa gång?

självklarheter

Det känns så stört när jag sitter och läser min gamla dagbok. Det är precis när jag har fått flytta ut till landet eftersom jag inte hade någonstans att bo. Jag skriver att jag vill ha en pojkvän som:
- är snäll
- behandlar mig bra och respekterar mig
- har "kontrollerad" ilska
- får mig att känna mig speciell
- gör mig glad
- får mig att skratta
- är intresserad i det jag gör
- bryr sig

Hm.. är det överdrivna saker att önska sig av en popjkvän? Är inte det här självklara grejer? Men men.. på den positiva sidan så förstår jag ju nu själv att det är saker bör vara självklara... Det är ett framsteg.

"Så säger han efter att jag lämnat han första gången och kommit tillbaka:
- Jag visste att du inte kunde lämna mig."

"-Du tror att jag porrsurfar! skrek han åt mig och fick mig att känna mig som ett lowlife för att jag trodde något om honom som var sant.
Då fick han mig ju att be om ursäkt för att jag trodde så om honom. Det är inte så konstigt att jag har tappat bort mig själv när jag har bott med någon som har tryckt ner mig så mycket.
Han har verkligen ställt till det uppe i knoppen på mig. Vad kallas det? Manipulerat mig, så heter det. Att jag ens har tänkt på hur svårt han måste ha det nu. Det är ju helt otroligt allt det han har gjort när jag tänker på saken. Inte undra på att jag mådde skit. Sen tyckte han att han var en hjälte så fort han gjorde något bra. Som att handla mat. Wow.
Han har fått mig att känna mig ful, otillräcklig och dessutom har han fått mig att tro att mina värderingar varit fel och att allt han gjort varit normalt och rätt."

En dag ska änglarna viska...
....att nu är det min tur att vara lycklig...

Om man står med ett ben i det förflutna och ett i framtiden, då pinkar man faktiskt på nuet ~ en klok människa

en helt vanlig dag

Det är fredag. Vi ska in till stan. Han står och fixar till sig inne i badrummet. Vax i håret, alla piercingar är i, skjortan upprullad så att tatueringarna syns. Läderarmbanden är på. Han kör ner snusdosan i byxfickan.
- Men VA FAAAN! Har du inte lagat fickan!? Jävla idiot!
Han puttar mig med båda händerna bakåt och jag slår i bakhuvudet i väggen. Det svartnar lite för ögonen men jag håller mig på benen. Han tittar på mig. På mitt hår, ansikte och fortsätter neråt med blicken.
- Ska du ha på dig det där? ... Kan du inte ens försöka se snygg ut? Det kommer finnas hur många snygga tjejer där som helst och du ska se ut så där? Ska jag behöva skämmas för att gå ut med min flickvän!?

Så småningom går vi ner till bussen. Jag har redan problem med ryggen och att bli puttad och inkörd i väggen brukar inte direkt hjälpa. Jag går långsamt. Har ont.
En bil stannar vid övergångsstället och jag går över. Bilen tröttnar på mitt långsamma tempo och varvar några gånger med motorn.
Puckot vänder sig om och spottar efter bilen när den drar iväg. Bilen stannar vid simhallen några hundra meter bort och släpper av några barn. Därefter kör den tillbaka och stannar för ett rödljus. Puckot springer ut i vägen och springer upp till bilen. Han sliter upp förardörren och skriker:
- Försöker du köra över min flickvän!!??? VA!??
Därefter spottar han mannen i ansiktet och försöker dra ut han ur bilen. Men mannen sitter fastspänd i bilbältet. Bussen kommer och puckot springer tillbaka. Bredvid mannen i bilen sitter ett litet barn.
Puckot kommer tillbaka med ett stort flin, snusen under läppen:
- Haha, vilket pucko. Fan va rädd han blev! Hehe... vilket missfoster...

bagaawaah

Vilket jävla skitliv jag har haft. Jag blir så arg och frustrerad. Eller snarare- jag borde bli arg och frustrerad, men orkar inte. Den här veckan har jag inte varit närvarande. Jag är någon annanstans. Drömmer om en annan verklighet där jag mår bra och där dom här tankarna, minnena och handlingarna inte finns. Dom har aldrig funnits, aldrig existerat.

Jag vill ha vanliga jävla problem. Jag vill kunna lita på mina egna tankar och känslor. Men jag tror det är något allvarligt fel på mig. Skulle någon höra mina tankar skulle jag bli inspärrad. Så jag lyssnar inte på mig själv. Jag vet ju själv att jag är knäpp.

Jag får människor runt omkring mig att må dåligt. Orkar inte. Jag vill inte vara den här personen som orsakar så jävla mycket skit. Jag vill inte göra andra människor illa. Det är inte min mening.

Någonstans långt inom mig kommer jag ihåg en bråkdel av en känsla av hur det var att må bra. Jag vill vara den person jag var innan. Inte helt och hållet, men stora delar av vem jag var då. Jag vill visa människor att jag uppskattar dom. Men jag orkar inte. Vill ha energi. Vill ha en vilja att visa folk hur mycket dom betyder för mig. Jag är dålig på det. Slängde bort min energi och 4 år av mitt liv på en jävla psykopat. Det är lite som att jag har givit upp. Det blir inte bättre än så här. Det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig. Det blir inte bättre.

Jag är så likgitlig inför världen runt omkring. Orkar inte göra rätt för mig. Trots att jag vill. Men... jag vet inte... jag orkar inte. Orkar inte bry mig.

Kaos

Har blivit varnad för ett stundande kaos.
Har idag påbörjat min antidepressiva resa och den ska tydligen vara svajig dom första två-tre veckorna. Jag räknar med att jag kommer må sämre ett tag och sen förhoppningsvis må bättre. Jag måste bara komma ihåg dom här kommande veckorna varför jag mår sämre. Att det går över.
Samtidigt kan jag se fram emot att må sämre, för det är då jag kommer djupare ner i mig själv och drar upp en massa skit till ytan. Ska bli intressant det här...

What if

Cookies ‘n’ Beans - What If

When time goes by in a disarray
Thoughts collide every step of the way
It’s hard to stand your ground again
When you feel you’re being betrayed

You need someone who can point the way
To lead you past all the shades of grey
To show you where you need to be
The means to save the day

I don’t know how it feels to always wanna run
And I don’t know what it means to be dying just to live

What if you were left with a stone cold heart?
And you were all alone and just fallin’ apart?
Would you rise again? Would you rise again?
What if hope was lost for one hundred days?
And you feel that life was just slippin’ away?
Would you rise again? Would you rise again?
What if?

The dreams are made of the simple stuff
The right to choose and say enough
When all you want is life again
It’s hard to be that tough, oh.

I don’t know how it feels to always wanna run
And I don’t know what it means to be dying just to live

What if you were left with a stone cold heart?
And you were all alone and just fallin’ apart?
Would you rise again? Would you rise again?
What if hope was lost for one hundred days?
And you feel that life was just slippin’ away?
Would you rise again? Would you rise again?
What if?

Medicin för att kunna sova. Tabletter mot depression. Piller som ska trubba av ångestattacker. Aahh härligt.
Remiss till öppna psykiatrin. Bedömning av läkaren är att jag behöver hjälp. Jag håller med. Så nu ska en läkare, expert på psykiatri få ta en titt på mig. 2 återbesök till den här läkaren. Undersökning på om allt i kroppen står rätt till.
Oj vad bra man mår när dom skickar en på tusen undersökningar. Det var nog inte helt fel att man mått piss hela veckan, för det märktes mer än väl under den timme som jag satt och pratade med läkaren. Har ni någonsin fått vara inne hos en läkare så länge på en vårdcentral?? Det var första gången för mig..
Han bekräftade att jag har posttraumatisk stressyndrom. Men han tyckte att jag skulle ta bort kniven vid sängen... hm... ska tänka på saken..

Dumle också

Bananer...
Känner mig fortfarande helt sänkt från samtalet igår. Det känns som att någon har kört över mig. Åkte till jobbet och orkade inte hålla ihop mig. Var tvungen att gå undan. Gömma mig.

Jag vill gärna tro att jag är snäll mot allt och alla. Men inser att jag inte är det. Jag föraktar människor. Inte bara dom som liknar den jag var förut. Jag föraktar dom som irriterar mig, som på något sätt sticker ut från det jag tycker är okej. Min ram av acceptans. Jag tål dom inte.
Varför?

...

Jag skiner inte med solen
Men jag hoppas att du alltid ska stå bredvid
Jag vill vara din bästa vän
Snälla, håll om mig
Håll upp mig om igen

Alla murar jag har byggt rasar ner
Ingen hör deras fall
Och jag önskar att jag kunde släppa in dig nu

I en dröm vet jag vem min ängel är
Det är som att jag har vaknat
För var jag än vänder mig nu
Står jag alltid i din famn

Du är som solen som bränner in
Rakt in i mitt mörka rum
Jag vill ha dig innan jag går
Ge mig nu så jag kan bli lugn
Jag vill aldrig ramla ner
Men gravitationen har glömt mig
Och jag kommer aldrig mer att landa

Var jag än vänder mig nu
Är jag alltid i din famn

Förakt

- Vad är du arg över?
- Att han tog min identitet. Att jag blev en grå jävla mus som var rädd och svag.
- Vem är du arg på?
- Han.
- Vad menar du när du säger att du var en grå mus?
- Att jag gömde mig. Ville inte få uppmärksamhet. Helst skulle jag velat vara osynlig.
- Men om du skulle vara någon annan och hitta dig själv där. Vad skulle du göra då?
- ... jag hade gått därifrån.. för mycket problem. Hopplöst fall. Jag var så jävla svag.
- Och om du möter någon idag som är som du var då, vad gör du då?
- Jag går därifrån.
- Varför då?
- Dom är tråkiga. Jag vill bli underhållen.
- Är dom verkligen tråkiga eller tycker du inte om dom?
- ... jag antar att jag föraktar dom...
- Varför då?
- För att dom är lika svaga som jag en gång var.
- Föraktar du dig själv?
- Ja. Jag hatar mig själv. Jag tycker inte om den jag var innan allt hände. Tycker inte om den jag var efter och jag tycker inte om den jag är nu, men jag vet inte vem jag vill vara, så jag är kvar här.

mörker

En dag måste jag acceptera att jag har utsatts för flera stora övergrepp. En dag ska jag lära mig att det är okej att må dåligt. Att jag inte måste dölja det. Att människor finns runt omkring mig som vill mig väl.

Idag pratade vi om min syn på världen och jag kom att prata om bankrån. På banken befinner sig många människor som väntar på sin tur. In kommer några rånare. Dom har vapen och är aggressiva. Alla blir chockade och rädda. Dom tar tag i mig och knuffar fram mig till rånarna - här, ta henne!!
Så lyckas dom rädda sina egna tragiska liv genom att offra mig.
- Tror du att alla hade puttat fram dig?
- Ja.
- Tror du inte att någon hade ställt sig framför dig? Skyddat dig?
- Nej.
- Inte din bror? Pappa? Mamma? Din pojkvän? Dina vänner?
- ... nej...
- Vem skulle du rädda?
Jag tänker efter och börjar garva. Jag skulle rädda mina katter. Men vad skulle dom göra på en bank?
Jag vill inte rädda någon, för ingen vill rädda mig. Det är min sanning jag går runt med, varje dag, kväll, timme, minut, sekund. Ingen vill rädda mig.

"Jag lämnade han igår."

7 maj 2007 - 2 dagar innan
"Han slår på allt som kommer i hans väg. Hittills idag har han haft sönder en dörr, en baslåda, han har slagit upp en spricka i en vägg, ett handtag (2 faktiskt, men ett har han lagat), tre linnen, en byrå, en spegel, en dammsugare och en stekpanna."

10 maj 2007 - dagen efter
"Nu måste jag prata skit om honom för att kunna gå vidare.. Nä, jag klarar inte ens det. Han har gett mig så dåligt självförtroende att jag inte ens tror på mig själv. Jag vill känna mig vacker, att jag är här för att någon verkligen vill ha mig."

"Han skickar SMS hela tiden och säger att det aldrig var meningen att såra mig och att han har älskat mig från första stund.. Jag vill att han ska få känna hur jävla pissigt dåligt jag mår. Just nu vill jag inte leva. Stundtals är jag självmordsbenägen. Jag vill att han ska känna exakt samma smärta, att inte bli uppskattad, att inte kunna se en Slitz utan att hata sig själv. Just nu vill jag inte vara.. Jag vill inte vara här.. Vill inte... Men jag måste för Sallys skull, för mammas skull, för mångas skull..
Jag vill få upprättelse. Jag vill att han säger - du dög.
Han är det sämsta som någonsin hänt mig. Ja, förutom äckliga jävla pervot då."

"Alla man pratar med säger i princip - ta dig samman, get over it. Yttrar man sina åsikter så måste man lära sig att acceptera dagens samhälle. Men måste dagens samhälle se ut så här? Måste jag flytta till typ Dubai för att slippa se alla tidningar, reklam och all annan skit på "brudar" som inte ens är riktiga. Dom har silikonpattar, botox, dom har väl inte ens sina egna underliv. Det är väl fejk som allt annat.
Jag vill ha en man som inte vill ha en plasttjej. Men jag tror inte att dom finns. Kan man inte klona fram en som passar mig?
Jag har ju haft flickvän, så jag borde väl förstå vad det är männen vill ha.. men jag vill inte ha en gummimänniska med bröst som kan råka explodera och en massa koksalt som rinner ut.. Är det inte märkligt?"

dåtid

Jag lever inte i nuet. Jag lever i mitt förflutna och i en idévärld om framtiden.
Jag drömmer stort. Om en verklighet som jag aldrig har upplevt eller ens skymtat. En verklighet som jag inte kan tro på.

En tanke går på repeat. Jag måste hitta min sanning som jag vill leva och dö för. Min sanning. Men min sanning vill jag inte leva för. Den vill jag dö för. Så jag måste hitta en ny. Men vilken är det? Det måste vara en sanning där jag är bekväm. Där jag kan lita på människorna omkring mig. En sanning och verklighet där jag känner mig vacker, omtyckt och att jag duger. Men hur skapar jag den sanningen och hur ska jag kunna tro på den när jag omges av mina egna minnen? Jag vet inte.. Det känns som att jag har förlorat min kamp mot hjärnan innan jag ens har börjat.

Jag har tänkt många gånger att jag vill ha en ny chans. Jag vill börja om på nytt. Födas på nytt. Eller trycka på delete och rensa ur alla minnen som jag inte vill ha kvar och börja om. Jag vill inte ha min sanning.
Jag vill vara naiv. Jag vill kunna tro på folks goda vilja att göra bra saker.
Och sen inser jag att jag inte vill börja om på nytt. Vem orkar gå igenom den här skiten en gång till? Kommer jag ha bättre tur nästa gång? Är det bara ödets lotteri?

Je rêve d'un avenir qui oublie
Je rêve d'un avenir sans toi

Mitt liv på ett A4

Fick ett papper för några dagar sedan på en specifikation på posttraumatiskt stressyndrom. Det var som att läsa hela mitt liv på ett A4.

1) Undvikande. Platser, personer, handlingar osv.
Jag undviker uteställen, eftersom de bara ger mig ångest och panik. Jag undviker att prata med människor som jag vet har åsikter som får mig att må dåligt. Det är antagligen inte deras mål att få mig att må dåligt, de vet inte ens om att de påverkar mig på det sättet. Men jag vill inte diskutera det med dom. Vill inte attackera. De ska inte behöva försvara sig.

2) Återupplevande. I drömmar och i vaket tillstånd.
Drömmarna har avtagit. Det var mer förut. Idag är det mest att saker i vardagen, någonting på TV eller någon kommentar, som väcker minnen och känslor. Många minnen sitter i kroppen.

3) Vaksamhet. Lättskrämdhet, irritabilitet, ilska, omotiverade vredesutbrott, koncentrationssvårigheter, sömnproblem.
Det här är väl en av de syndromen som stämmer bäst överens med mig. Jag sover med en kökskniv bredvid sängen. Den ligger alltid där. Jag går inte och lägger mig utan den. Varje dag jag kommer hem tittar jag ner för trappan och upp i takfönstret. Kontrollerar att det inte är någon där.
Jag blir lätt irriterad. På det mesta. Något som inte går tillräckligt snabbt. Någon som smaskar. Att något inte fungerar som jag vill. Det mesta gör mig irriterad.
De som står mig närmast är de som får uppleva mina vredesutbrott. Jag tycker inte alltid att de är omotiverade, men de slår till utan förvarning. Och exploderar.
Jag har svårt att koncentrera mig på jobbet. Svårt att bara göra en sak i taget. Måste lyssna på musik för att tränga bort allt.
Sen har jag sömnproblem. Sover lätt och vaknar ungefär tio gånger per natt.

4) Minnesförlust. Tiden före, under eller efter traumat.
Mycket av det jag har varit med om kommer jag inte ihåg. Jag kan inte beskriva - först hände det här, sen det här.. Jag kommer ihåg vad som fick han att bli tokig, men sen kommer jag inte ihåg så mycket. Däremot kommer jag ihåg hur det kändes i kroppen. Benen gav vika. Kroppen stängde ner och allt den gjorde var att se till att hjärtat slog och att jag andades. Jag kommer ihåg trycket över bröstet. Sorgen över att vara fast i något som skrämde mig så. Jag kommer ihåg hur rädd jag var för min sambo. Jag kommer ihåg att jag visste att han när som helst kunde få en impuls att döda mig. Men mycket av det han gjorde finns inte i mitt minne. Kanske det undermedvetna. Det kanske kommer fram en dag. När jag försöker minnas idag flyger tankarna i mycket höga hastigheter. Ser bilder. Och plötsligt ser jag ingenting. Det blir blankt. Vitt.

5) Likgiltighet, avstängdhet.
Mycket av det som händer i världen och andra människors problem orkar jag inte ta in. Jag blir likgiltig inför det som är utanför mig själv och mitt liv. Någon sa till mig att jag kan inte hjälpa andra innan jag är klar med mina egna problem. Och så är det nog. Tråkigt nog.

6) Ingen framtidstro.
Min tro på framtiden är att den kommer att fortsätta vara som idag. Inga riktiga glädjeämnen. Eller snarare, saker att glädjas över, men där jag inte kan känna äkta glädje. Det ligger en mörk slöja över allt.

Vid sexuella övergrepp är vanliga symptom:
a) känslor av skam, skuld och själväckel
b) tappat känslan av egenvärde
c) självdestruktivitet

Och allt stämmer som vanligt in.

Minnen

Mina minnen är inte alltid med mig så att jag ser dom framför mig. Men dom finns där. Triggas igång av ett tonläge, en blick, någonting på TV. Ja, vad som helst.

Jag har svårtr att förklara vad jag har varit utsatt för. Det mesta jag kan sätta ord på är idag mina egna tankar och känslor. Men jag ska försöka ge er en bild.

Våldtäkterna var en lek för honom. Han band ofta fast mig. Ofta ögonbindel. Ibland trycktes en kudde över ansiktet eller en hand över halsen. Han hade fixat till lite. Ville komma i stämning. Han tände julbelysningen som var uppe året om.
Han hällde saker på mig, eller i munnen. Ofta sprit, men ibland även hans egna vätskor. Jag tror han njöt extra mycket av att hälla i mig Baileys, som jag inte tål. Han visste att jag skulle få ont. Han slickade i sig det han hällt över mig. Drog mig i håret. Slog mig på revbenen. Det måste varit hans favoritställe. Man kanske inte får blåmärken där så lätt? Det kunde hålla på i timmar. Jag grät inte. Jag sa inget. Jag gick sönder och hade allt som oftast blåmärken. Jag hade ont.
Andra gånger vaknade jag mitt i natten av en outhärdlig smärta. Utan förvarning.

En helt vanlig dag i ett förvridet huvud

Jag undrar när jag kommer känna mig normal igen. När kommer jag ha en normal syn på livet? På samhället? Och egentligen undrar jag väl inte. Jag vet i princip att min syn och min verklighet aldrig kommer att förändras. Män är svin. För det mesta. Dom kan vara roliga att se på och att umgås med, men alltid på avstånd. Ungefär som apor i ett zoo.
Samtidigt vet jag att det är ren jäkla bullshit. Några av de jag tycker bäst om är killar. Dom är inte svin. Inte vad jag vet än i alla fall. Men är jag inte tillsammans med dom så behöver jag inte bry mig. Då drabbar det inte mig i alla fall. Men min första tanke om män är, och kommer troligtvis förbli, att dom är svin. Där är utgångspunkten. Vill de att jag ska ha högre tankar om dom, ja, då får dom bevisa att dom är värda det. Ni får inte min tilltro och goda ord förrän ni förtjänar det.
Är det på något sätt diskriminerande? Hm.. nej. Mina erfarenheter har lärt mig att män är svin. Dom sätter dig inte främst, dom sätter sig på dig, över dig. Varför? För att dom kan. Kvinnor däremot har inte gjort mig särskilt mycket ont. Dom har aldrig slagit mig. Dom har aldrig våldtagit mig. Aldrig kallat mig hora. Aldrig varit otrogen mot mig. Aldrig slängt ut mig. Aldrig utsatt mig för psykisk misshandel, eller någon annan form av misshandel för den delen. Visst, tjejer kan vara elaka dom med. Men än så länge har dom lämnat mig ifred.

Idag gick jag från jobbet. Skulle gå över vägen och en bil kör som en dåre förbi. Uppåt 110 på en 50-väg. Jag stannar en meter från övergångsstället. När bilen åker förbi börjar jag tänka på hur det hade varit att bli överkörd. Hur det hade känts. Hur stor sannolikheten hade varit att jag hade dött. Jag kommer fram till att sannolikheten att jag skulle dö hade varit nära 99 %. Bra odds, tänker jag. Man kanske borde ha tagit några steg till och inte stannat.
Sen ser jag mig för och går över gatan. Fortsätter livet som vanligt. Tänker inte en enda gång att jag hellre vill leva. Inte en enda gång att jag inte menar det jag tänker. Jag tänker inte en enda gång på vad jag skulle sakna i livet. Människor går vidare. Mamma tar hand om katterna. Dom klarar sig. Alla klarar sig utan mig.

Kontrollbehov

Han fick mig att göra saker som jag inte ville göra. Han fick mig att säga saker, agera på ett visst sätt, klä mig på ett sätt som inte var jag. Jag gick ständigt runt med en tyngd över bröstet. Jag var aldrig glad. Kände mig aldrig sprudlande lycklig. Jag var deprimerad.

Men det jag blir mest arg över är att han fick mig att göra någonting som han faktiskt inte alls ville att jag skulle göra. Vad som gör mig arg är att jag har skämts något fruktansvärt över det och att det tog mig över 3 år att berättade det för någon.

Jag kände mig aldrig någonsin säker på han. Han berättade alltid för mig att han kunde slänga ut mig precis när han ville. Ingen ville ha mig och så fort han slängde ut mig skulle mitt liv vara över. Jag fick förstå att jag var utbytbar och ingenting värt. Jag fick förstå att han alltid hade minst 15 tjejer som väntade på honom. Det var inte bara ord. Det var faktiskt helt sjukt hur tjejer betedde sig runt han när vi var ute på krogen. Jag behandlades som luft.
En kväll satt vi vid ett bord på en irländsk pub. Han går iväg och handlar i baren. Det tar tid och jag går dit. Han står och pratar med en tjej. Jag undrar vad det är som händer och han svarar:
- Hon undrade om jag ville ha trekant med hon och hennes tjejkompis.
Vi går och sätter oss igen och en tredje tjej kommer fram och dansar framför honom. Hon sätter sig bredvid honom och tar hans mössa. Till slut tröttnar jag, sliter av henne mössan och säger att puckot har fått den i fars-dag-present från hans 5-åriga son.
Med det här i åtanke var det inte helt konstigt att jag förstod att han kunde byta bort mig på 5 sekunder om han ville. Jag hade ingen kontroll över någonting. Han bestämde allt. Vad jag fick göra när vi var hemma. Han kunde slänga ut mig vilken sekund som helst och han kunde byta bort mig genom att bara knäppa med fingrarna.
Jag såg helt enkelt till att få kontroll. Jag kollade hans mobil, telefonsamtal, inkommande och utgående sms. Jag listade ut vilket lösenord han hade till sin huvudmail och genom den fick jag tillgång till alla andra sidor han hade.
Bland annat hade han flera aktiva konton på dejtingsidor. Jag höll koll. Bedrog han mig, ville jag åtminstone veta om det. Jag såg när han hade tittat på porr, vilka bilder och filmer han såg och vilka sidor han föredrog.
Jag konfronterade honom så många gånger att jag tappat räkningen. Först blev han chockad över vad jag visste. Därefter blev han rädd att jag skulle lämna honom och han sa att han skulle bättra sig och sluta titta på porr och inte ha någon kontakt med andra tjejer. Och sen blev han arg.
När han blev arg blev allt så intensivt, aggressivt och okontrollerbart. Det är de här utbrotten som gav mig posttraumatiskt stressyndrom. För att skydda mig bad jag om ursäkt. Jag sa förlåt, för att jag konfronterar honom med allt han hade gjort fel.

Jag är inte stolt över att ha kontrollerat hans privata mobil och mail. Men det är ingenting jag idag känner var fel av mig och jag tänker inte be om ursäkt. Jag var tvungen att göra det här för att se vad han verkligen höll på med. Jag behövde någon droppe sanning och den var jag tvungen att skaffa själv.
Han tyckte att det var obehagligt att jag var en "datahacker". Han hade ingen aning om hur jag gjorde för att komma åt informationen.

Ett år efter att jag lyckades ta mig därifrån tappade jag 3/4 av mitt hår. Jag var övertygad om att det var pillrena som gjorde att jag tappade det och jag försökte övertala mig själv, mina vänner och alla läkare om att det var tabletternas fel. Håret bara föll av. Men jag gick till hur många läkare som helst som alla kom fram till samma sak - mina traumatiska upplevelser gjorde att jag ett år senare tappade nästan allt mitt hår. Om han har fått mig att må så dåligt att jag till och med tappar mitt hår, nej, då är han aldrig värd en ursäkt.

inte nu

Jag orkar inte ta tag i någonting just nu. Orkar inte fundera över vad som får mig att må dåligt, vad som får mig att krascha och inte orka leva. Just nu skjuter jag allt ifrån mig. Och för tillfället går det ganska bra. Så just nu skiter jag i det. Jag vill inte framkalla och försöka minnas för att kunna bearbeta det. Vill inte läsa gamla dagböcker. Vill inte må dåligt när jag för tillfället faktiskt mår ganska bra.

Jag skrattar och ler från hjärtat. Jag lever mitt liv i perioder helt utan puckot i åtanke. Och jag måste säga att det är helt underbart. Ett liv utan han är helt magiskt.

Just nu väntar jag bara på att krascha för att orka jobba vidare. Har insett att jag måste må riktigt uselt för att orka tänka igenom allt och analysera sönder saker. Och idag mår jag inte riktigt uselt. Idag mår jag ganska bra.

skön helg

Den här helgen var grym. Jag kunde slappna av i mycket bra sällskap, bara vara mig själv. Ingen fasad uppe.. inte så mycket i alla fall.. och jag kraschade inte. Var inte ens i närheten en enda gång. Jag är så förbaskat nöjd! Det känns som att jag är på rätt spår. Att det faktiskt finns ett ljus i tunneln.

Det börjar närma sig en tid när han inte kan styra över mig, varken fysisk eller mentalt och framförallt börjar han försvinna ur tankarna. Jag kommer dock fortfarande på mig själv med att rycka till när jag säger något och jag hinner tänka tanken att min pojkvän plötsligt ska reagera precis som honom... men sen kommer jag på att min pojkvän inte är som puckot. Det finns inga likheter. Ändå är jag fortfarande rädd för mycket. Men idag är jag medveten om vad jag är rädd för och varför, och de som är nära har i alla fall fått en eller flera förklaringar om det hela. Det är ett steg i rätt riktning.

Men en känsla är en känsla. Oavsett om det är en bra eller dålig känsla, så har alla rätt att känna. Att känna sig sårad, ledsen eller besviken på någon. Känslor styr man inte. Känner man sig felbehandlad är det bra att grotta ner i sig själv och fråga vad det egentligen är som inte känns helt bra. Vilken del av allt är det jag inte tycker om?
Men skäll inte på någon för en känsla den har. Bli inte sur. Försök förstå. Och det är inte lätt, men försök även förstå när personen du har att göra med är psykopat och spring. Nu är jag lite pessimist igen, men det märker man f*n aldrig... men men.. sannolikheten att det är en psykopat är nog ändå mindre än att personen är lite normal. Har lite svårt att tro på det där själv, men det lät bra.. :)

Rörigt inlägg. Återkommer med förnyade krafter om ett tag.

störd verklighet

Mot slutet av relationen så ville jag ha en frisedel ut. En biljett som gav mig rätt att dra därifrån. Jag ville att han skulle slå mig i ansiktet. Hårt. Jag ville att det skulle bli en skada så att hela världen kunde se. Jag ville ha bevis. Inte för att fälla han i en domstol, utan för att människor runt omkring skulle tycka att jag hade ett legitimt skäl att flytta därifrån. En ursäkt att gå.

Jag står upptryckt mot garderoberna och hoppas att han ska slå. Han tittar på mig. Hela hans kropp spänner sig, bröstar upp sig. Ögonen är vilda.
- Tror du verkligen att jag är så DUM att jag slår dig i ansiktet!?! Du vill ju bara ha en ursäkt för att gå härifrån!! En ursäkt att lämna mig!
Jag hade inte sagt nåt. Ändå visste han exakt vad jag tänkte.

Dagboksinlägg

25 januari 2004
"Sen så irriterar jag mig på att han är lite väl våldsam ibland.. Han bet mig idag. Inte så att det gick hål, men det har typ blivit ett blåmärke...
Jag klarar typ inte av att bli sur på han heller.."

11 mars 2004
Han "bet mig imorse, o jag vart lite lack för jag tycker det är obehagligt när han gör så.. Jag blir rädd. Det sa jag till han och då blev han typ sur.."

Att ångra det man gjort
Att ångra det man aldrig vågade
Att ångra att man blundade
när man borde ha sett

... en andra tillbakablick....

Sju år sedan. Han skickar en hel del sms. Jag är inte tillsammans med han. Jag är inte ens intresserad. Jag skriver i min dagbok att jag önskade att jag tyckte om han mer än jag gjorde, för han verkade vara en bra kille. Skriver att det var ju synd, för det kommer aldrig bli något.

En vecka senare träffas vi på en fest och han säger:
"Jag behöver inte rusa in i något. Det finns saker i livet som är värda att vänta på."
Efter den festen var det några vänner som berättade för mig att dom skulle må dåligt om det blev någonting mellan mig och han. Så jag skickar ett sms och säger att det aldrig kan bli något. Han svarar: "Kom ihåg att jag kanske inte alltid är så bra på att prata, men jag är en jävel på att lyssna. Ring mig om det är något - vad som helst." Han skriver att han inte förstår varför. Han skriver: "Du är vacker som ett rådjur i skogen, som en stjärna på himlen, som äppelträdgårdarna i maj runt Kivik."
Låter det som en psykopat? Låter det som samma kille som sen bryter ner mig totalt?

När vi väl börjar ses går allt så snabbt. Han säger efter fyra dagar att han inte kan hjälpa vem han blir kär i. Att han aldrig någonsin haft så starka känslor för någon. Han vill att jag bor hos honom. Och hur reagerar jag? Jag skriver: "Jag tror jag blir lite rädd liksom.. Han känner mycket starkare för mig än vad jag känner för honom.. Jag blir lite rädd för att binda mig... Känns som om det är nåt jag missar... "
Dagen efter säger han att han tycker att vi ska skaffa en familj tillsammans.

...

Ibland känns det som om man öppnar sig för världen
men ingen vänder sig om för att lyssna
Att tappa kontrollen
Att falla när ingen vill se på
Om jag hoppar framför ett tåg
ser ni mig då?
Springer runt i mörkret med ett konkret mål
jag aldrig kommer att nå

Rädd

Vardagen har börjat återigen och jag har fortfarande extremt lite tid till att blogga. Hann inte på semestern och hinner inte nu. Jag har fått börja planera in dagar som jag inte får planera in något på. Så uppbokad är jag. Hela tiden. Kommer gå in i väggen nu snart om jag inte lugnar ner mina veckor.

Jag har därför inte heller haft tid till att tänka eller att känna efter. Men ibland händer det. Små tankar dyker upp och försvinner lika fort som dom kom.

Den senaste tanken handlade om alla band som jag hade till han, som gjorde att jag stannade kvar. Traumatiska band, kallas det. Först måste jag lista ut vilka band som knöts mellan mig och han, för att jag sen ska kunna lista ut om dom är brutna eller inte.

Ett band som jag vet om och dagligen måste erkänna för mig själv, är rädsla.
Jag är rädd.

Jag är rädd för att möta han på stan. Jag är rädd för att jag ska vara ensam när jag träffar han. Han kommer vara som att allt är bra och att det är en gammal vän man träffar. Det är ju det han tror. I hans sinne har han inte gjort något fel. I hans sinne har han aldrig någonsin misshandlat mig - vi bråkade. Om du skulle fråga han skulle han neka. Han kommer förmodligen förneka allt tills han ligger begravd några meter under jorden.
Lyckas jag hålla ihop allt och spela med, inte visa min rädsla, så kommer det gå bra. Min största rädsla är att jag inte lyckas med det, att jag inte kan dölja min rädsla. Jag har trott att jag har sett han ett antal gånger på stan. Kroppen stänger av. Jag går ner till att fokusera på att överleva och min rädsla fullkomligt lyser i ögonen. Jag kan inte slita blicken från han. Jag blir paralyserad och stirrar på han.
Reagerar jag på samma sätt när jag väl ser han så kommer det gå illa. Det skulle trigga han något enormt om han ser att jag är rädd för han. För enligt han så har jag inget att vara rädd för. Han har ju aldrig gjort något fel.

Den här rädslan slutar inte vid puckot. Det går vidare till det liv jag lever idag. Jag är rädd för människor och vad de är kapabla till att göra. Jag är rädd för att de som står mig närmast kommer att svika mig. Så jag ställer frågor. Tusen frågor. Som alla handlar om möjliga situationer då den jag frågar kan svika mig. Väljer dom mig eller någon annan?
Det räcker inte med att fråga en gång. Rädslan sitter kvar. Den är min värsta fiende. Jag är så rädd att jag inte vågar lita på någons ord. Så när jag hör svaret, kanske det svar jag vill höra, så litar jag inte på det. Jag tror inte att personen verkligen menar det han svarar, jag tror att han svarar det han tror att jag vill höra. Det vill säga, svaret är ingenting värt. Så jag fortsätter fråga tills jag litar på svaret. Vilket än så länge verkar vara... aldrig.
Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag kan börja våga lita på folk igen. Eller vilka andra band jag måste ha klippt för att komma dit. Eller vilken känsla som först måste infinna sig. Eller vilken tanke som ska trilla ner och kännas så himla rätt att jag finner ett lugn.

Drömmen som va fel

I förra veckan drömde jag en natt om mig själv och min nuvarande (intelligenta) pojkvän.
I drömmen var vi på en krog med mycket folk runt omkring, som jag antar var hans vänner. Min pojkvän är högljudd och dricker mycket och vill ha all uppmärksamhet. Helt plötsligt ställer han sig upp och skriker:
- Min flickvän vill ha sex med APOR!!!
Alla tjuter av skratt, men tittar konstigt på mig. Jag antar att dom undrar om jag faktiskt vill ha sex med apor eller inte. Jag blir aslack. Säger ingenting just då, men tänker att när vi går därifrån ska han få höra ett och annat.

När jag vaknar är jag så sjukt arg på min pojkvän. Han ligger och sover och det är nästan så att jag väcker han och frågar vad i helvete han menade med allt det där.
Han vaknar, rullar över på min sida och kramar och pussar mig.
Då inser jag att det egentligen är puckot jag drömmer om, men i fel gestaltning. Det här är en typisk pucko-grej. Jag har tusen exempel på liknande händelser som hände i det verkliga livet.

Det drömmen påminde mig om var att jag alltid tog extremt illa vid mig av såna här upptåg. Kände mig kränkt. Jag blev alltid sjukt arg, men visade det inte för alla andra, eftersom jag tyckte hela situationen var pinsam. Puckot fick alltid höra hur arg jag var när vi gick därifrån. Hans enda svar varje gång var:
- Men, ska du bli SUR nu igen!?? Det var ett SKÄMT!! Du har ju för fan ingen humor.
Jag försökte varje gång förklara att det måste vara på mina villkor om han skulle skämta om mig. Om jag känner mig kränkt av hans ord, så har han gått över min gräns och det måste han respektera. Men nej.

Jag tänkte då, och egentligen ända fram tills nu, att han var för korkad för att förstå. Men jag börjar inse att han inte alls var för korkad för att förstå. Han bröt ner mig fullständigt under alla år. Det var medvetet. Han visste vad han gjorde. Han visste mycket väl att såna här offentliga utspel bröt ner mig.
Det var psykisk misshandel, som det mesta han någonsin gjorde mot mig.

för bekväm för att dö

Sista halvåret ville jag ta mitt liv. Jag har inga upprörda känslor när jag tänker på det. Jag är inte arg.
Min själ hade dött för länge sen. Jag gick runt som ett tomt skal och kände att jag inte hade ett liv som var värt att kämpa för, ett liv som inte var värdigt nog att leva.
Jag tänkte ibland på hur jag skulle ta mitt liv, men fann ofta att mina idéer inte var tillräckligt bra. En överdos skulle exempelvis innebära att jag var tvungen att svälja väldigt många tabletter. Jag får lätt kväljningar när jag försöker ta en alvedon, så en överdos ... ja, det verkade inte så trevligt att behöva få kväljningar när man skulle dö. Att hoppa från en bro var inte heller någon bra idé, för jag är höjdrädd och jag ville inte vara rädd när jag dog. En del överlever ju också sådana hopp, så det var ju inget bra. Att skära sig... ja.. det svider när man skär sig, sen förblöder man så långsamt, så andra har all tid i världen på sig att rädda en. Inte heller optimalt. Så där höll jag på. Hittade aldrig något sätt som kändes bra. Och det är antagligen därför jag nu är vid liv. För att jag var för bekväm. Jag sitter och skrattar åt mig själv när jag skriver det här. Det är lite komiskt.

Räddningen blev i alla fall min katt. Jag adopterade henne från ett katthem i april. Hon var extremt rädd och skygg. Hon var 10 månader när jag fick henne och hon hade hittats i en kompost ute på en skärgårdsö. Hon fanns inte ute på internet än. Hon var inte redo för att flytta till en familj. Men när jag gick fram och hälsade på henne la hon sig på rygg och lät mig klappa henne på magen. Sen var det klart. Jag valde henne direkt.
Plötsligt hade jag någon hemma som behövde min hjälp. Hon försvann så fort puckot visade sig (ett tecken på att hon är extremt intelligent :) ) och lät han aldrig komma nära henne. Själv släckte jag ned lägenheten så fort jag var där själv och låg i tre veckor på golvet och pratade med henne. Hon blev rädd om jag rörde mig eller satt upp, så jag låg still på golvet och lät henne komma till mig. Av någon anledning kände hon sig mer trygg i mörker. En månad senare flyttade jag därifrån. Från början fick jag inte ta med mig henne, men sen ringde han och sa att kattjäveln inte lät han klappa henne, så han ville inte ha henne. När jag ställde fram kattburen sprang hon in i den och sen åkte vi iväg. Jag älskar den lilla katten. Och i det här sammanhanget vet jag vad det betyder att älska någon.

motstånd

Har inte berättat förut hur mycket motstånd jag brukade göra. Har tyckt att det är motstridigt att göra motstånd när man samtidigt blivit misshandlad under så lång tid. Hur skulle det ha kunnat hängt ihop och skulle någon tro mig?
Läser en bok om misshandel. Skriven av två kvinnor som forskat i ämnet. Kände mig lite vilsen ett tag i boken för den citerar kvinnor som blivit misshandlade och de sa bland annat att han var deras stora kärlek. Där känner jag inte igen mig.
Starka band som kan skapas mellan kvinnan och mannen är kärlek, hat, rädsla, medlidande, skuld, hopp. Jag känner igen mig på hat, rädsla och hopp. Men det kändes inte tillräckligt. Och sen började de prata om motstånd. En polett började långsamt trilla ner.

Jag var alltid arg på han. Jag berättade något i förtroende och i nästa sekund drog han grova skämt om det framför alla sina vänner. Jag sa åt han att jag vägrade behandlas på det sättet. Jag förklarade så väl jag kunde hur jag upplevde det hela och varför han hade fel. Tyckte ständigt att han var enormt korkad. Och jag trodde att, får jag honom bara att förstå min sida av det hela, så kommer han att ändra sitt sätt att vara. Då kommer han att behandla mig bättre.
Jag visste att han behandlade mig riktigt illa och att det var fel. Men jag kände ändå någonstans att jag hade kontroll. Han kunde inte göra vad som helst mot mig. Men mina gränser flyttades ut och suddades bort allt eftersom.

Hans psykiska misshandel började i så små mängder att jag inte reagerade. Jag tror inte att någon hade reagerat. En sak jag kommer ihåg var att han inte tyckte om sättet jag hackade lök på.
- Två helt olika kök. Helt klart. Heeeelt olika kök
Han var missnöjd och ville hellre att jag skulle hacka lök precis som han gjorde, dvs, det rätta sättet. Så för att inte ställa till några onödiga bråk så började jag hacka löken på ett annat sätt. Hade någon reagerat? Hade någon reflekterat över vart det hela kunde sluta?
Hade ni tänkt på att ansvaret helt plötsligt låg på er? Han sa väldigt tydligt att han inte tyckte om sättet jag hackade löken på. Fortsatte jag på samma sätt som tidigare, innebar det att jag provocerade honom och konsekvenserna var mitt fel, för jag valde att inte göra som han bad mig.

Han sa varje natt att han älskade mig. Han sa att han älskade mig ena sekunden och misshandlade mig nästa. Vad betyder det egentligen? Att älska någon?
Idag vet jag inte vad jag kan förvänta mig av en person som säger att han älskar mig. Jag vet inte vart gränsen går. Jag vill lära mig, men det är så mycket som snurrar runt i huvudet. Det finns så mycket rädsla kvar. Och jag skulle inte förlåta mig själv om det skulle hända igen.

att slåss för sitt liv

Det var en vardag i maj 2007. Han skulle upp tidigt, som vanligt. 5:30 började alarmet pipa. Högsta volym. Den vägrade han sätta ned, trots att jag bönat och bett i flera år. Han sov vidare. Alarmet gick igång var tionde minut. Jag var klarvaken, men dödstrött. Funderade på att gå och lägga mig i vardagsrummet, men då skulle han ha blivit ursinnig. Vid den här tiden var jag riktigt rädd för att göra något som skulle göra han arg. Han hade blivit allt mer våldsam på sistone. Jag kände inte längre att han hade en gräns som han skulle stanna vid. Så jag låg kvar och stirrade i sängen. När klockan närmade sig sju var jag så trött och arg på han att allt blev blankt i huvet. Jag vänder mig mot han och säger:
- Snälla du, kan du möjligtvis tänka dig att ställa om larmet på en tid då du faktiskt kan tänka dig att gå upp?

Jag hinner tänka "Åh nej, åh nej, åh nej! Varför sa jag så!?"

Han vänder sig långsamt mot mig. Ögonen har blivit svarta igen. Dom stirrar på mig. Han flyger upp ur sängen. Tar tag i en kudde som han börjar slå mig med. "Helvete! Va fan har jag gjort!?" Jag slutar andas. Försöker samla mig. "Vad gör jag nu? Vad gör jag? Har jag en plan?" Han slår mig och skriker. Jag tar mig ur sängen och springer ut i vardagsrummet. Jag uppfattar att han kommer efter mig. Har hjärtat uppe i halsgropen och jag är rädd. Jag är rädd för att dö. Jag har aldrig sett han så här förut. Han har varit arg, men hans rörelser är än mer aggressiva än tidigare. Han finns inte innanför dom där ögonen. Dom ser bara svart.
Jag kommer fram till byrån med kläderna. Min plan är att åka till skolan direkt. Nu.
Han slår igen byrålådan. Jag hinner inte få tag på några kläder. Han gör sig stor framför mig. Bröstar upp sig. Stirrar på mig. Spottar mig i ansiktet. Jag tror jag skriker rakt ut. Jag bara låter. Skriker. Allt jag har. Inga ord. Bara ljud. Jag skriker ut min dödsångest. Jag tror att han kommer döda mig idag.
Jag vänder om. Springer ut mot köket. Han slänger allt han kan hitta efter mig. Skruvmejslar. Hammare. Spackelspadar. Han träffar mig i ryggen, på benet. Jag springer in i dörrkarmen när jag träffas av hammaren. Jag vet inte om hjärtat har lagt av än, men benen rör sig. Jag andas. Hjärnan får syre. "I köket finns köksknivar. Jag kan inte gå in i köket." Jag vänder mig om och inser att jag måste ta mig förbi han. Gå ut samma väg som jag kom. Jag kan inte gå igenom köket. Då tar han upp kökskniven som ligger på bordet och så kastar han den efter mig. Träffar han mig så dör jag i den här lägenheten. Den här äckliga, smutsiga lägenheten som jag fullkomligt hatar av hela mitt hjärta.

Sen är det blankt. På något sätt tar jag mig förbi han. Jag vet inte hur. Vet inte hur mycket våld som krävdes. Jag låser in mig i badrummet. Han står och skriker utanför. Vet inte vad. Jag sjunker ihop på badrumsgolvet. Undrar hur jag hamnat här. Undrar om mitt liv slutar idag och hur mycket i livet jag missar. Han hoppar mot dörren. Försöker ta sig in. Jag tittar på dörren och undrar när den ger vika.

Det blir tyst i lägenheten. Efter ett tag hör jag honom öppna och stänga ytterdörren. Han har gått till jobbet.

Jag sitter kvar på golvet. I timmar. Jag rör mig inte. Helt tom. Helt slut.

självömkan

Han tyckte synd om sig själv. Han hade blivit slagen när han var liten. Av sin pappa. Hans pappa hade pressat han till att bli en hockeystjärna. Gjorde han en dålig match fick han en snyting i bilen på vägen hem. Jag skulle tycka synd om han. Det var inte hans fel att han slog mig när han blev arg. Det var ju honom det var synd om.

Jag letar efter ett ord som skulle passa så perfekt in på hans personlighet, men jag hittar det inte...

Han var ett offer för det onda. Han kunde inte hjälpa att han var som han var. Ett barn som genomlidit en hemsk uppväxt. Han kände igen sig så väl i "pojken som kallades det".

Han blev arg när jag frågade om det. Han påstod att jag ifrågasatt han. Jag skulle ändå inte förstå. Jag skulle inte kunna hjälpa han. Så han tog en öl och satte sig framför datorn med sina hörlurar på. Ignorerade mig som vanligt. Behandlade mig som luft.

Men jag föredrog när han behandlade mig som luft. Då kunde jag titta på valfritt program på teven. Vilken frihet, vilket lycka... Vad tacksam jag skulle va! Ja, jag vet. Jag är bitter. Jag hatar han. Och när jag inte hatar han, så är jag likgiltig. De enda två känslorna jag har när jag tänker på han.

Porr

Mm jag vet. Ett otrevligt ämne. Eller är det bara jag som tycker det? Allt som har med porr, nakenhet, lättklädda människor att göra äcklar mig. Tidningar som Slitz, Moore och andra, enligt mig, riktigt snuskiga tidningar äcklar mig så mycket att det kryper i hela kroppen. Jag hatar collegefilmer där producenterna vill locka till sig fler tittare genom att dra in extremt lättklädda tjejer. Jag hatar att jag inte kan skydda mig från det. Jag kan inte aktivt välja bort de här bilderna, tidningarna och filmerna ur mitt liv, för de finns överallt. På sommaren är halvnakna tjejer på varenda reklampelare i stan. Reklam för det nya badmodet. På vintern är det istället reklam för underkläder som mannen ska köpa till frun. Eller är det frun som ska köpa dom som en present till sin man? Slå in sig själv i ett paket? Tjejer, kvinnor, behandlas som kött. Gör er fina och sexiga så att er man inte lämnar er för någon annan! Hemska tanke. För det är därför dom lämnar oss kvinnor. För att vi inte är tillräckligt sexiga. De kan inte tänka sig att stanna för att vi har en bra personlighet, ett hjärta av guld, är roliga. Nej, vi kan inte få dom tillräckligt kåta längre.

När jag var 11-12 år började jag få böcker av en kille som var ca 10 år äldre än jag. Samtliga böcker handlade om sex på ett eller annat sätt. En bok som jag framförallt kommer ihåg handlade om en 14-åring som inledde ett förhållande med en betydligt äldre man. En sisådär 10 år äldre man. Vilket konstigt sammanträffande! Eller?
Jag förstod inte riktigt vad det var jag läste. Jag var för ung. Men jag blev äcklad.
Han var ofta hemma hos mig. Han var kompis med min brorsa. Han började komma upp till mitt rum på natten. Han la sig bredvid mig i sängen. Frågade om jag kunde sova.
- Nej
- Mm det är så när man tycker om någon
Han gick därifrån framåt 5 på morgonen.
Märkte inte mina föräldrar något? Varför skällde dom inte ut han? Jag var rädd. Vågade inte säga något. Jag visste att det var fel och var rädd för att jag skulle få skulden.
En dag kom mamma in på mitt rum. Hon var arg. Varför undrar han när du slutar skolan? Varför är du inte med dina kompisar istället? Han är TIO år äldre än du!!
Jaha.. Nu var det mitt fel ändå. Jag ville inte ha han där. Han äcklade mig. Jag önskade att han skulle försvinna. Att han skulle dö.

Nästan tio år senare sitter jag inne i ett annat sovrum. Jag får inte gå därifrån. Puckot tittar på olika porrsidor. Bilder på nakna tjejer med bena isär. Filmer. Han har hörlurarna på sig, så jag slipper i alla fall ljudet. Han sitter och ler snett. Mycket saliv i munnen. Lite rinner ut ur mungipan.
Jag sitter och stirrar på det. Jag har inte så mycket annat jag kan göra. Jag får inte titta på TV. Inte läsa några böcker. Lägger jag mig ner och stirrar i taket så är det också fel, då är jag tråkig. Jag får nog. Jag går därifrån.
- Vart ska du!?????
- På toa. Seriöst. Jag vill inte se den där skiten.
Jag vet att det är fel, men jag orkar inte bry mig.
Han stirrar på mig.
- Din otacksamma jävel. Jag låter dig BO här och vad får jag för det??
- Jag vill inte sitta och titta på porr! Det äcklar mig! Du är äcklig! Varför måste du sitta och titta på det hela tiden?? Jag vill inte vara här.
- Haha! Är du seriös?? Ta en titt i spegeln lilla gumman. Ingen annan vill ha dig. Och även om någon skulle vilja det, så är dom alla likadana som jag. Alla killar är såhär. Alla killar tittar på porr. Det är normalt. Det är vad vi gör. I alla fall om man är med någon som du. Jag måste ju se på sånt här för att ens vilja ta i dig.
Jag drar på mig skorna. Tar med mig min mobil och nycklar. Vill ringa någon. Jag vågar inte vara kvar. Jag vill fly, men något håller mig kvar. I efterhand har jag förstått att det var rädsla. Jag var så rädd för han.
Den här gången hindrar han mig inte att gå ut. Han är för upptagen med sin film. Jag ringer några vänner och säger att jag funderar på att göra slut med han. Jag hoppas att dom ska förstå att jag egentligen ber dom att komma och hämta mig. Men det är för diffust. Jag har aldrig berättat hur illa det är. Ingen förstår. Och jag vågar inte gå den här gången heller. Senare på kvällen får jag betala för mitt utbrott. Be om ursäkt för att jag överreagerade, eller reagerade över huvudtaget. Jag trycks ner mot garderoberna igen. När jag tror att han sover går jag och lägger mig, men då slår han mig över revbenen. Igen. Han trycker ner mig i sängen. Håller fast mig hårt över handlederna. Jag får blåmärken. Ingen ser den här gången heller. Han trycker en kudde över mitt ansikte.
- Sluta gråt din jävla mes

"... det gäller att finna en sanning som är sanning för mig, att finna den idé som jag vill leva och dö för"
~ Sören Kierkegaard

Frustration

Jag vill att andra ska förstå vad som gör den psykiska misshandeln så mycket värre än den fysiska. Jag vill att andra ska förstå hur allt startar, hur en person kan fastna i någon annans makt och kontroll. Men jag förstår att ingen förstår. Jag har själv varit med om det men kan inte riktigt förklara.

En vanlig uppfattning om de som blir misshandlade är att de är psykiskt svaga, att de inte har en egen vilja och låter sig kontrolleras. Det är inte sant.

Bråken startade ganska tidigt. Jag var inte rädd för att säga vad jag tyckte. Jag sa till när jag tyckte att han gjorde något fel, när han behandlade mig på ett sätt som jag inte tyckte om. Jag var bestämd, verbal. Han slog ifrån sig med ursinne och förstod inte vad jag pratade om. Jag tyckte att han var dum i huvudet och omöjlig att ha att göra med, och jag sa det till han.
Det gick inte att diskutera eller ha en vanlig konversation med han. Vare sig om politik, fotboll, mat eller något privat. Han blev arg för det mesta. Ett ord som han inte förstod, en åsikt som inte överensstämde med hans. Och jag tog det inte. Jag blev trött på alla humörsvängningar. Sa att det fick vara nog och att han var tvungen att växa upp.
Jag gjorde slut med honom på sommaren, ett halvår efter att vi börjat träffas. Vi var utomlands med min släkt. Vi spelade kort och när han vann betedde han sig som en barnunge och sa att han var så smart och att ingen någonsin kunde slå han i kort. Sen när han förlorade nästa omgång blev han sur och grinig. Sa att vi andra hade fuskat. Jag sa till han att lägga ner. Han blev tokig och sprang ut på gatan. Jag gick efter och sa att jag inte ville vara tillsammans med någon som inte ens kan spela kort utan att bli arg. Vi bråkade på flygplatsen och jag fick en utskällning av mamma. Hon tyckte det var pinsamt att vi bråkade när hela släkten var där. Skärp till er. Fixa till det där och var social med släkten. Jaha. Okej. Fixa till. Lösning på problemet? Vi spelade aldrig mer kort.

När han inte var arg så gav han mig presenter. Vi hade kul. Han behandlade mig inte ovanligt bra, men inte dåligt heller. Men jag undrade hela tiden om hans humörsvängningar skulle ge med sig. Blev det inte bättre skulle jag gå därifrån.

jag + misshandel = sant

Fick frågan igår om jag förstår att jag blivit misshandlad.
-Jo, det har jag.
-Skulle du själv kalla det misshandel?
-Nej, det skulle jag inte. Vill inte klaga. Vill inte verka svag. Jag ser det mer som att jag har utsatts för en psykopat. Jag får inte ihop ekvationen jag + misshandel = sant. Jag förstår ju att det är misshandel, men...
- Du har lärt dig att du har blivit misshandlad, men du skulle inte kalla det misshandel själv. Varför kan du inte kalla det misshandel?
- Nä men.. misshandel. Det är ju tragiska kvinnor som är hemlösa, har dålig hygien och sånt. Sån vill ju inte jag vara.

Kontroll

När jag läste det jag skrev i förra inlägget kom jag att tänka på att det var den enda gången jag fick han ur hans trans, eller vad jag ska kalla det.

Hur kan en person få kontroll över dig? Hur kan hans makt över dig vara så stark att du fogar dig? Att du anpassar dig? Du som var så stark. Så självständig. Så egensinnad.
Det finns en teori om hur en person kan få sådan kontroll över dig. Han tar en liten bit av dig. Hela tiden. Lite mer och mer för varje dag.

Först tar han din rätt till en viss åsikt. "Jag tycker inte om dig när du säger sådär. Sluta med det.". Sen ett linne. "Du ser tjock ut i den där. Släng den.". Han gör narr av dig offentligt. "Haha! Har ni hört nåt så korkat!? Hon vet inte vem som är på 100-lappen! Haha huuur efterbliven får man bli!?" Din självkänsla. "Hon är mycket snyggare än du. Du kommer aldrig kunna se lika bra ut som hon.". Din säkerhet. "Gör du ett enda fel så slänger jag ut dig.". Ditt ordförråd. "Använd inte såna ord! Du vet att jag inte förstår och du säger det bara för att göra narr av mig!". Din rätt att ha känslor. "Du blir så ful när du gråter! Inte ens ditt leende är fint." Din rätt att röra dig fritt. "Varför tar du en dusch nu?? Jag har ju sagt att du ska sitta i sovrummet när jag spelar på datorn!". Din rätt att ha vänner. "Jag tycker inte om henne. Du borde inte vara vän med henne. Hon är inte bra för dig. Det här är mitt hem. Du får inte prata med henne här. Om du gör det så slänger jag ut dig." Din rätt till familj. "Din familj och släkt tycker inte om mig. Dom ser ner på mig. Jag tänker inte träffa dom. Om du tvingar mig så slänger jag ut dig. Då kan du dra åt helvete.". Din rätt att studera. "Vill du få mig att känna mig korkad? Är det vad du försöker göra?". Din rätt att tro på framtiden. "Jag kan inte lova att jag vill vara med dig imorgon! Hur skulle jag kunna göra det!!? Jag kanske träffar någon imorgon som är bättre än du. Och det kan väl inte jag veta om jag gör redan idag!? Är du korkad?? Och träffar jag någon så åker du ut med huvudet före. Illa kvickt".

När någon gör så här mot dig, plockar han bort bit för bit av den du är. Det sker inte över en natt. Min enda egenskap som inte fick en törn av hans sätt var mitt självförtroende. Min tro på att jag kan åstadkomma något.
Men i övrigt blev det mesta förstört. Att ständigt bli hotad att bli utkastad gör att jag är livrädd för att flytta ihop med någon igen. Att inte äga lägenheten själv. Tanken på att ge någon möjligheten att kasta ut mig, eller möjligheten att hota om det, får paniken inom mig att växa.
Jag har svårt för att folk har kul åt att jag säger något korkat. Jag uppfattar det som att dom gör narr av mig.
Jag skäms över att gråta.
Jag är rädd för att bli lämnad på två sekunder. Om någon bättre går förbi.

Det finns inte mycket kvar av en person när de plockat bort dina tankar, känslor, åsikter. Och när han då börjar slå dig har du inga krafter kvar att gå därifrån. Du har inga åsikter, ingen egen vilja, ingen drivkraft, ingen självständighet kvar. Det enda du har krafter till att göra är att försöka att inte göra något fel. Att försöka få han att inte vilja göra dig illa. Att inte få han våldsam. Du ber om ursäkt för det som är hans fel. Men du tror att allt som går fel beror på dig. Du köper det. På det sättet blir det snabbare lugnt.

Det var länge sen nu som jag lyckades ta mig därifrån. Men jag lever med det varje dag. Varje andetag jag tar.

Förlåt!

Han hänger över mig, trycker ner mig och skriker. Nu har han gjort något dumt igen. Och det är mitt fel. Något har gått sönder.
Jag gråter. Min naturliga reaktion på det mesta. Glädje, ilska, rädsla.
Han är våldsam. Hans naturliga reaktion på allt. Att jag öppnar en dörr, ett öga eller att jag säger något vid fel tidpunkt. Att jag andas när han har sagt åt mig att sluta. Att jag inte kan förstå. Hur kan jag gå emot han? Vad menar jag med det här? Att jag aldrig bara kan göra som han vill.
Och jag gråter. Och ber han att förlåta mig. Men mina tårar triggar han. Fan vad jag gråter hela tiden!
"Jag gråter och du slår sönder något - det är bara så det är!"

Vi tittar båda förvånat på varandra. Kom det där verkligen från mig? Vågade jag säga så? Hans blick förändras. Något slocknar. Han har kommit av sig. Går därifrån.
Själv sitter jag kvar på golvet, lutad mot en garderob. Skakar och undrar varifrån kraften kom.

"..jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här.."

Lyssnar på låttexter som aldrig förr. Rader som får en att tänka till eller som lyckas uttrycka en sinnesstämning som jag själv inte kan sätta ord på.

"Dom såg mig som någon annan
och jag kände mig som det

Du släckte alla ljusen den natten
det vackra sa farväl
och jag försvann
Du släckte alla ljusen den natten
och jag minns varje sekund

Och jag drömmer om en framtid som glömmer
och jag drömmer om en framtid utan dig"

De sista två raderna är helt perfekta. Precis så.
De första två raderna beskriver ganska väl reaktioner man kan få. De tittar inte på mig på samma sätt. Jag vet inte vad det är jag ser, men deras blick förändras. Är det medlidande? Avsky? Förakt? Och när de tittar på mig, så förvandlas jag till det dom ser. Någon att förakta för att jag var för svag. Någon att avsky för att jag berättar hur livet kan se ut. Någon att känna medlidande för, för visst är jag ändå rätt så ynklig?

Jag var ganska ignorant innan allt hände. Jag förstod inte hur folk kunde stanna kvar i ett förhållande som var så destruktivt. Det är ju bara att gå därifrån. Det är så lätt.
Idag vet jag varför man fastnar. Jag vill inte säga att man stannar kvar, för det antyder att man har ett val. Jag vill inte heller säga att man gör slut med den andra i ett sådant förhållande, för det är inte det man gör. Man slår sig fri, man lämnar ett liv, flyr och bryter sig ur ett liv i fångenskap. Att göra slut är ett val, att fly är en handling för överlevnad.
Fångenskap är ett ganska bra ord att använda för att förklara hur jag upplevde min situation. Jag befann mig i ett privat fängelse utan insyn. Ett fängelse utan fysiskt galler, men nog så starkt ändå. Som att ständigt bära tyngden av ett fastkedjat klot vid min sida.

"I don't want to die, but I ain't keen on living either"
Så känner jag när allt blir svart. När jag inte förstår varför jag föddes, varför vi finns här, varför man tvingas gå igenom så mycket smärta och lära sig så mycket om ondska. Det vore skönt att försvinna iväg, komma bort. Landa i ett behagligt tillstånd av ingenting.

"..jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här.."
Livrädd för alla "tänk om". Tänk om det händer igen. Tänk om jag inte har lärt mig något. Rädd för allt som kan komma. Rädd för allt som kan gå fel. Och samtidigt rädd för att fastna här. I ett tillstånd av så mycket ångest, rädsla och panik.

en utekväll, meningen med livet och lite panikångest

Ångest. Panik. Känslan att vara otillräcklig och inte kunna påverka utgången av en dag. Utgången av något år eller varför inte hela ens liv.

Varför lever vi egentligen? Är det min uppgift att föröka mig? Och mina barns uppgift att föröka sig? Det är väl ändå lite väl primitivt? Det kan ju inte vara meningen med livet. Det kan inte vara meningen att jag ska ha det jobbet jag har, även om det bidrar till ett rättssäkert samhälle och allt sånt där, så kan det ju inte vara meningen med MITT liv. Förut var meningen med livet att varje dag överleva till nästa. Men nu... nu överlever jag ju utan fysiska svårigheter och vad ska motivera mig då? Är det meningen att jag ska vara lycklig? Hur gör jag då? Och om det är meningen, varför är jag inte redan lycklig i så fall? Vad är människor lyckliga över? Är folk verkligen lyckliga eller är det bara något som förväntas av en? Ljuger alla? Vad är lycka?
Jag har kommit fram till att det inte finns någon mening med livet, och det är svårt att acceptera när man mår riktigt uselt och man faktiskt behöver en mening för att orka fortsätta. Man behöver höra - du lever här på jorden för att... och så berättar någon vad ens livs uppgift är och räcker fram någon stor sak som ska symbolisera det hela.

Det är vissa situationer som alltid lockar fram min ångest och panik. Ett uteställe. Fullt med människor. 99% är snyggare än jag. Och om pojkvännen är med, då sitter jag och väntar på den sekunden när han reser sig upp och går hem med någon annan. Tankarna ockuperar mig hela kvällen. Det är ju sant. Han kommer gå iväg med någon annan. Och jag ser det så klart och tydligt att det inte ens går att ifrågasätta.
Varför tror jag att 99% är snyggare än jag? Jag har ju redan konstaterat det innan jag ens har gått in på stället och sett en enda människa. "Alla tjejer som är här inne är 1000 gånger snyggare än du". Är jag riktigt ärlig mot mig själv så kan jag ju erkänna att jag inte tycker att 99% är snyggare, men 50% i alla fall.
Vart har jag fått den uppfattningen ifrån? Jag har inte alltid haft den åsikten. Det är inte min åsikt nu heller. Reaktionen och tankarna är inlärda. Dom sitter i ryggmärgen. Ångesten och paniken dyker upp som en betingad respons på att jag ser ett uteställe.
Jag orkar inte med det. Orkar inte sitta där och spela glad och social när det enda jag känner är panik. Panik över att pojkvännen snart kommer ställa sig upp och välja någon. Ångest över att aldrig duga. Aldrig vara tillräcklig. Aldrig vara tillräckligt attraktiv.