Jag vill att andra ska förstå vad som gör den psykiska misshandeln så mycket värre än den fysiska. Jag vill att andra ska förstå hur allt startar, hur en person kan fastna i någon annans makt och kontroll. Men jag förstår att ingen förstår. Jag har själv varit med om det men kan inte riktigt förklara.
En vanlig uppfattning om de som blir misshandlade är att de är psykiskt svaga, att de inte har en egen vilja och låter sig kontrolleras. Det är inte sant.
Bråken startade ganska tidigt. Jag var inte rädd för att säga vad jag tyckte. Jag sa till när jag tyckte att han gjorde något fel, när han behandlade mig på ett sätt som jag inte tyckte om. Jag var bestämd, verbal. Han slog ifrån sig med ursinne och förstod inte vad jag pratade om. Jag tyckte att han var dum i huvudet och omöjlig att ha att göra med, och jag sa det till han.
Det gick inte att diskutera eller ha en vanlig konversation med han. Vare sig om politik, fotboll, mat eller något privat. Han blev arg för det mesta. Ett ord som han inte förstod, en åsikt som inte överensstämde med hans. Och jag tog det inte. Jag blev trött på alla humörsvängningar. Sa att det fick vara nog och att han var tvungen att växa upp.
Jag gjorde slut med honom på sommaren, ett halvår efter att vi börjat träffas. Vi var utomlands med min släkt. Vi spelade kort och när han vann betedde han sig som en barnunge och sa att han var så smart och att ingen någonsin kunde slå han i kort. Sen när han förlorade nästa omgång blev han sur och grinig. Sa att vi andra hade fuskat. Jag sa till han att lägga ner. Han blev tokig och sprang ut på gatan. Jag gick efter och sa att jag inte ville vara tillsammans med någon som inte ens kan spela kort utan att bli arg. Vi bråkade på flygplatsen och jag fick en utskällning av mamma. Hon tyckte det var pinsamt att vi bråkade när hela släkten var där. Skärp till er. Fixa till det där och var social med släkten. Jaha. Okej. Fixa till. Lösning på problemet? Vi spelade aldrig mer kort.
När han inte var arg så gav han mig presenter. Vi hade kul. Han behandlade mig inte ovanligt bra, men inte dåligt heller. Men jag undrade hela tiden om hans humörsvängningar skulle ge med sig. Blev det inte bättre skulle jag gå därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar