Hösten

Under den här hösten har jag inte mått så bra. Har bott hemma hos mina svärföräldrar.
Det är jättetrevliga och bra, så jag tänkte att - ja, visst hade jag svårt att bo hemma hos puckot, men det var ju mest för att han var en idiot. Det här kommer att gå utmärkt!
Men... ja, jag var naiv. Jag har inte kommit så långt som jag ville tro att jag hade gjort. Att inte ha kontroll, att inte få bestämma de vardagligaste grejerna... Jag klarar inte av det.
Jag var inte beredd på att alla känslor skulle komma tillbaka, känslan av att ha tappat all kontroll osv.

Nu har jag flyttat tillsammans med min sambo till vår nya lägenhet och jag mår genast bättre.
Men har inte återhämtat mig helt... störande.

När tar det slut? När slutar man återuppleva det man varit med om? När slutar jag oroa mig för att se han på stan? När?

Jag hatar inte män

Det verkar finnas ett visst behov av att förtydliga vissa saker på den här bloggen.
Jag hatar inte män.
Däremot hatar jag män som misshandlar. De kan misshandla sina partners, sin bästa vän eller en främling på gatan. Det spelar ingen roll vem dom misshandlar - jag hatar dom ändå.
Jag hatar inte kvinnor.
Däremot hatar jag kvinnor som misshandlar. De kan misshandla sina partners, sin bästa vän eller en främling på gatan. Det spelar ingen roll vem dom misshandlar - jag hatar dom ändå.

Det finns människor i vår värld som dessvärre sprider falska rykten och förtalar andra människor. Jag skulle bli helt förkrossad om någon skulle anklaga mig för att ha misshandlat någon. Men någonting som är ännu värre är att äntligen våga berätta vad man har blivit utsatt för - och inte bli trodd.

En anonym person anklagade Unni Drougge för att vara en bitter och svartsjuk tjej.
Hade någon attackerat mig med samma sak hade jag undrat:
Varför skulle jag vara bitter? Ledsen, ja. Känna stor sorg, ja. Men bitter? Nej.
Svartsjuk? På vem? Den förstår jag inte ens. Skulle jag vara svartsjuk på en man som misshandlade och slog mig och som har en psykisk störning?
Glad att jag kom därifrån med mitt liv i behåll? Ja, definitivt!!!!

Jag har funderat på vad det är som får människor att automatiskt säga - Nej, hon ljuger!
Har de själva varit med om att bli anklagade för något sådant? Njae, det kanske har hänt någon och i så fall är det verkligen tragiskt och sorgligt för den personen att bli utsatt för något sådant. Men de flesta tror jag inte har någon egen erfarenhet av att ha blivit falskt anklagad. Men jag skulle gärna vilja veta om det är vanligare än jag tror. Ni som har blivit falskt anklagade för någonting - skriv - hör av er!
Har de blivit sviken av någon tjej som gör att de inte litar på tjejer överlag? Absolut, så kan det definitivt vara.
Är det jobbigt och svårt att ta in vad en del människor gör mot andra? Ja, så kan det också vara.

Ja, det kan finnas 73 200 000 miljoner anledningar till varför en del går direkt i försvar för mannen eller kvinnan som misshandlar.
Det viktiga att komma ihåg är att det du har upplevt inte automatiskt är sant i alla andra fall. Om du har blivit falskt anklagad, betyder inte det automatiskt att alla andra som blir anklagade är oskyldiga. Kvinnojourer runt om i landet skulle inte ständigt ha kvinnor i kö, om problemet inte fanns och alla anklagade var oskyldiga.

Det går inte att ignorera och vifta bort som osanning så fort man får höra en jobbig, besvärande berättelse om någons liv.

Genom att säga till utsatta att du inte tror på dom, så skapar du en otrygg miljö för kvinnor och män som behöver hjälp att komma ur ett våldsamt förhållande. Du kan vara orsaken till att de inte vågar berätta och du kan indirekt vara orsaken till att de blir dödade av sin partner. För det är ingen överdrift. Det händer alldeles för ofta.

Ett steg bakåt

När jag kom hem idag var det strålande sol och en sådan där härlig höstdag man bara längtar till.
Jag drog på mig gympaskorna, en tjocktröja och en mössa och gick ner till strandpromenaden. Jag njöt av solstrålarna mot ansiktet och den friska luften. Äntligen lite lugn och ro.
Jag rundade ett hörn och en man gick emot mig. Som ett brev på posten kom alla tankar och obehag över mig. Vem är han? Vill han mig något?
Han började prata med mig. Hörde inte vad han sa.
- va?
- har du hund med dig?
Jag tittar mig förvånat omkring. Hund? Varför frågar han det?
- Nej, ingen hund. Eller vad menar du?
- Nä jag ville bara veta om du hade hund. Jag är lite rädd för att det ska komma någon runt hörnet.
- jaha, jag är också hundrädd, så en sån har jag inte med mig. Trevlig kväll! sa jag och fortsatte gå.
- Detsamma!

När jag fortsatte gå så gick jag förbi hans kompisar. Två killar, båda runt 20-25 år.
Jag hittade en soldränkt bänk nere vid vattnet och satte mig där och började skriva lite på min så kallade bok. Jag är helt inne i det jag skriver och lyckas njuta av tillvaron. Sen hör jag killgänget längre bort. Dom är fler nu och kommer ganska snabbt mot mig, men dom har inte sett mig än. Jag ställer mig snabbt upp och hittar en väg upp på klipporna och gömmer mig ovanför strandpromenaden. Sen trycker jag mig mot en stor sten tills killgänget har passerat.

Jag blir kvar där uppe och tänker - va sjutton är det jag gör?? Varför blir jag så rädd för ett killgäng? Dom hade troligtvis inte gjort någonting mot mig. Men hur vet jag det? Eller är det kanske bra att jag är så rädd -för tänk om! Tänk om dom skulle ha dragit med mig ut i skogen.. men vad är sannolikheten för att de skulle ha gjort det?

Hur jag än vrider och vänder på det så är det bara att konstatera att jag fortfarande är rädd för människor. Jag trodde jag hade kommit längre, så det känns som ett steg bakåt....

böter pga brist på sex

En man i Frankrike fick böta 10 000 euro, ca 90 000 kronor, till sin ex-fru för att han inte hade sex med henne tillräckligt ofta.
Jag undrar - var står det i den franska lagstiftningen hur mycket sex man måste ha i ett äktenskap?

Några fler än jag som starkt ogillar detta utslag?

Resten av ditt liv, Timbuktu

Har tänkt på det länge, verkligen tänkt

Hur jag skall få dig att förstå hur det känns
Hur jag skall närma mig detta, våga berätta
Släppa, få hjärtat å lätta
Rädd att jag kanske hade läst dig fel
Kan jag säga nu med säkerhet
Att min första instinkt var korrekt
Nu vill jag uttrycka det i klartext
Du är helt klart unik och speciell
Universum är vigt åt dig själv
Från den djupaste platsen mörkaste delen
Av min själ vill jag berätta det här

Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer…

Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör

Jag hoppas du,
Du får leva med det resten av ditt liv
Att du lever med det i all evig tid

Jag hooka’ dig en plats att bo när det var svårt
Gav dig min axel när du var full av gråt
Låna dig pengar att klara dina knipor
Hamnar du i helvetet skicka mig ett vykort
Min kamera försvann, du skyllde på min föredetta vän
Som du dessutom knulla i min säng
Vill hellre genomleva nittionio jävla vintrar
Att rulla naken över krossat glas, äta fimpar
Än att nånsin igen känna dina vibbar
Du ljög fan bättre än delfinerna simmar
Huvudperson i mina sämsta minnen
Om du var sist på jorden i elfte timmen

Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör

Jag hoppas du,
Du får leva med det,
..resten av ditt liv
Du får leva med det..

Du spela mina nerver ut tills dom brast
En cancer i röven vart jag än satt
Denna här belöningen blir ditt tack
Hoppas att din utförsäkring går snabbt
Att dom skriver idiot i ditt pass
Att du i ditt nästa liv blir en mask
Fan vad jag behövde få detta här sagt
Blir två ton lättare än vad jag vart

Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer.
Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer.

Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör

Jag hoppas du,

Aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod, asså aldrig, även när du får en ny.
Och må din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta så att du alltid kommer för sent
Och må köttätande myror äta upp dina ögonlock så att du alltid är trött
Och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut..
Och må dina hårddiskar för evigt alltid krascha

...

Han frågade mig om jag alltid tyckte att man skulle använda kondom.
- Ja, det är klart man ska.
- Va? Tycker du verkligen det?
Han gick in på detaljer. Vad som var bättre utan, vad som var nackdelarna med.
Vid tidpunkten för det här samtalet var jag 12 år och oskuld. Han var 21.
Han skickade mail till mig där han berättade om hur han hade sex med sin flickvän.
När jag var 17 och bodde utomlands fick jag ett nytt mail av honom. Han berättade vad han och hans nya tjej gjorde deras första natt tillsammans. Han skickade mail med bilder på okända tjejer.

Vad ville han mig?

Frustration

Att inte bli förstådd är utmattande. Att känna att man inte riktigt har någon som stöttar upp en och pushar på en, uppmuntrar en, är även det utmattande.

Jag blir trött, ledsen, frustrerad, otålig av att inte bli förstådd. Att mina nära och kära tycker att det har gått så lång tid nu att jag borde rycka upp mig och "gå vidare". Jag vill inget hellre än att aldrig mer besväras av allt det jag blev utsatt för.  Jag vill inget hellre än att vara en helt ny människa. Att slippa känna att paniken griper tag i en utan förvarning. Att aldrig mer ha ångestattacker. Det finns ingenting jag önskar högre än att bli kvitt alla demoner.

Men verkligheten är den att jag fortfarande har posttraumatiskt stressydrom. Eftersom jag har haft det så länge är det kroniskt. Det jag kan jobba på är att korta ner attackerna och avdramatisera det jag har svårt för. Det är svårt att göra det helt på egen hand, utan någon som står bredvid och stöttar en. Men nej, det kommer antagligen aldrig försvinna. Jag måste lära mig att leva med det. Men det innebär också att de som väljer att vara i min närhet också måste lära sig att leva med min diagnos. Jag hoppas så väldigt intensivt att mina nära och kära väljer att stå fast vid min sida.

I min bubbla

Jag har levt ett tag i min bubbla nu. I min bubbla är jag helt frisk och återställd från alla symtom.
Min bubbla började läcka lite för några veckor sedan. Min psykolog sa:
- Du är folkskygg.
Min första reaktion var - va?? Haha skulle jag vara folkskygg!? Du kan inte ha mer fel! ....eller?
Sen började allt sakta sjunka in. Jag undviker ställen med mycket folk som jag inte känner. Krogen, tillställningar, stranden, fester.
Jag känner obehag och får ångestattacker bara av tanken att gå på något sånt. Det är alla människor som framkallar det. Fullt av främlingar. Höga ljud. Jag känner mig instängd och utlämnad. Utan kontroll över situationen.
Det har hänt mig otaliga gånger ute på krogen att killar tar mig på rumpan mitt på dansgolvet eller i baren. Vad får dom att tro att jag skulle vilja bli tafsad på? Eller ger de fullständigt fan i vad jag tycker?
En kväll när jag var ute med mina kompisar var det en stor, vältränad kille som helt sonika slängde upp mig över axeln och gick iväg med mig till toaletterna. Ingen hörde eller såg eller reagerade på mina - Va fan gör du??? Släpp ner mig!!
Räddning blev att jag fick ögonkontakt med en vakt som såg vad som höll på att hända och slängde ut killen. Mina kompisar hade inte märkt något och undrade vart jag tagit vägen när jag kom tillbaka.
En annan kväll uppe i Åre ställde sig ett killgäng runt mig. En tog tag i urringningen på mitt linne, drog ut det, samtidigt som en annan kille kom fram och tog kort på mina bröst.
Jag är helt enkelt rädd för att vara på nattklubbar, vilket resulterar i att jag sitter och trycker i ett hörn och försöker se alla faror. Och jag kan absolut inte lämnas ensam. Det hela leder till en sjukt tråkig kväll. Så... Ja. Jag vill helt enkelt inte gå.

När jag går på fester vill jag gärna veta vilka merparten av gästerna är. Det är känslan av att vara otrygg som framkallar allt och som har gjort att jag faktiskt är folkskygg..
Det får bli nästa problem att ta tag i. Vart ska jag börja?

Varför gick du inte?

En fråga som jag har fått otaligt många gånger. Varför gick jag inte tidigare? Vad var det som hindrade mig?
Som jag har skrivit om tidigare var jag rädd. Men vidden av hur rädd jag var tror jag är svår att förstå. Jag var rädd för att han skulle ta mitt liv.

Emma var 19 år när hon gjorde slut med sin pojkvän Fadi. Han kontrollerade hennes liv och hon ville inte vara tillsammans med honom längre. Men hon var rädd för att göra slut, för hon visste att han skulle bli arg. Så arg att hon var rädd för sitt liv.
På grund av sin rädsla gjorde hon slut med sin pojkvän på en offentlig plats, där det fanns gott om människor runt omkring. Att det var slut mellan dom accepterade dock inte Fadi. Några dagar efter uppbrottet fick han in henne i sin bil och körde iväg henne till ett fält där hon misshandlades mycket svårt, våldtogs och knivhöggs. Han tog struptag runt hennes hals, utdelade slag och sparkar mot hela hennes kropp, han stack en kniv i hennes ögon.

Emma fick svåra hjärnskador. Hon har opererats åtta gånger i hjärnan. De tog bort skallbenet på båda sidorna under 15 veckors tid. Första tiden efter misshandeln låg hon på sjukhus i Lund för intensivvård. Under lång tid kunde Emma varken tala, svälja eller komma ihåg någonting. I maj 2010 satt hon i rullstol och försökte lära sig att gå igen, men eftersom hennes båda korsband är av så får hon lära sig gå med en knäskena.

Idag kan Emma gå och prata. Helt återställd är hon dock inte. Hennes närminne är borta och hennes syn är mycket dålig.

Det finns fler som Fadi, eller som Casper Östlöv, som han numera heter. Jag och andra misshandlade kvinnor har mött hans jämlikar. Det är det här vi är rädda för. Det är det här som är skälet till varför det är så svårt att gå. Det är som att fly från ett krig. Du vet aldrig när fienden hinner ifatt dig.
Att befinna sig i en relation med Fadi eller hans jämlikar är att befinna sig i direkt livsfara.
Det som fick mig att gå var att jag insåg att han skulle försöka döda mig vare sig jag stannade kvar eller gick. Jag tycker att den rätta frågan att ställa till de som har tagit sig ur inte är - varför gick du inte tidigare? utan Vad fick dig att gå?

Kvinnojourer

Efter debatten i svenskan har jag funderat lite på vad kvinnojourernas uppgift är. Varför har de skapats? Vad är tanken?

Jag kände mig så ensam. Jag trodde jag var den enda på denna jord. Det första jag fick höra när jag pratade med de i telefon var just det - du är inte ensam. Huvudsyftet med kvinnojourerna är att vara stöd för kvinnor som utsätts för misshandel, att visa att det inte bara är du. Att det finns andra som förstår vad du har gått igenom.  Det är inte en jour som har till uppgift att ta hand om alkohol- eller drogproblem. Det blir som ett andra hem för kvinnor som överallt annars möts med oförstående blickar.
Kvinnojouren jag gick till lärde mig vad misshandel är, de satte ord på allt det där jag känt men inte kunnat uttrycka. Jag fick svar på mina tvivel - har jag verkligen blivit misshandlad?
Kvinnojourerna är en vän. Någon att luta sig mot när allt annat runt omkring stormar. Jag hittade ett lugn där.

I debatten framkommer det åsikter om att man ska dra in bidragen till kvinnojourerna för att de inte löser alkohol- och drogproblem och för att de inte har högutbildad personal inom psykiatri. Men är det verkligen deras roll att göra det? Kvinnojourerna går runt tack vare alla volontärer som själva har blivit misshandlade och sedan kommer tillbaka när de mår bra för att hjälpa andra. De får gå kurser för att lära sig hur de bäst ska bemöta de som behöver hjälpen.

Magnus Falkman hänvisar till socialtjänsten. De har minsann utbildad personal.
Socialtjänsten... Det säger inte mig så himla mycket. Vilka är dom?
Efter att jag gick till Alla kvinnors hus så har jag fått hjälp via en psykiatrisk mottagning. Besök som jag har skrivit om här. De är alla utbildade i psykiatri. Jag bad om att få prata med någon som var specialiserad på misshandel i nära relationer. Någon sådan har de inte.
Mitt första möte med psykiatrin var bland det värsta jag varit med om, vilket jag också har skrivit om tidigare i bloggen. Dom har inte lyckats hjälpa mig särskilt mycket alls, om jag ska vara ärlig. De gav mig medicin. Tack, det var bra. Men i övrigt vad vården faktiskt inte av denna värld.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en man, som troligtvis aldrig satt en fot inne på en kvinnojour, kan ha så starka åsikter om att jourerna inte fungerar. Allt handlar inte om statistik och antalet akademiker. Ibland handlar det om att bara vara där, ge en trygghet och få alla ensamma kvinnor att inte känna sig så ensamma. Mina framsteg har jag till 99% att tacka Alla kvinnors hus för. 1% tilldelar jag medicinen.

Skvaller

Kvinnor skvallrar. Ja, det gör i alla fall jag. Skvaller är ett ord med negativ klang. Skvaller. Det är bara kärringar som sitter och skvallrar.

Jag säger det rakt ut - jag behöver skvaller!
Jag behöver få information om vänner, släkt, familj. Det är något jag behöver för att mätta ett behov jag har. Jag behöver få prata.
Jag vill berätta vad jag tycker om att min vän har gjort si eller så. Eller vad jag tycker om hennes pojkvän som sårade henne. Jag vill veta om några av mina vänner har råkat i luven på varandra. Varför? Jag vill kunna vara där för dom som har blivit sårade. Jag vill vara där för dom som är glada. Eller ta avstånd från dom som visar sig vara svin.
Är det skvaller? Är det att vara småaktig? Jag tycker att jag är ganska omtänksam både mot mina vänner och mot mig själv.
Varför används uttrycket så flitigt av män på ett så negativt sätt? Och kvinnor för den delen! Jag kan misstänka att de inte tycker om det för att andra får veta vad dom har gjort. Dom har kanske behandlat sin käresta på ett mindre bra sätt och skäms över det? De kanske tycker att det är jobbigt att andra får veta?

Min erfarenhet av puckon är att de vill att man ska hålla tyst. Därför älskar jag skvaller.
Varje människa definieras av sina åsikter, sin tro. Om kvinnor måste hålla tyst för att männen inte tycker om vad de pratar om, ja då tynar man bort. Det var exakt det som hände för mig. Jag blev ett tomt skal. Utan mina åsikter finns inte jag.

Feminist? Javisst!

Feminist. Ett ord som jag associerar med så mycket negativt. Eller snarare - vad jag tror att andra tänker när de hör feminist.
Vad definierar en feminist? Ja, jag vet inte. Det är säkert olika för alla.
Feminist = tjej med långt och mycket hår under armarna?
= flata?
= en tjej som ingen kille vill ha?

Nej. Det är enligt mig en person (kvinna eller man!) som genuint vill att det ska sitta ett jämlikt tecken mellan kvinna och man. Kvinna = man. Samma förutsättningar. Inget typiskt kvinnligt eller manligt är bättre eller sämre. Det är bara annorlunda.

Under den här tiden som jag har börjat må allt bättre har de här frågorna börjat ta upp mer och mer av min tankeverksamhet. För några år sedan var det en kille som sa till mig:
- Du är bra på sport. För att vara tjej.
Det gjorde mig så förbannad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Vadå för att vara tjej?
Jag är bra på sport. Punkt.
Kvinnor och män utövar sporter på olika sätt. Om vi tar fotboll till exempel. Männen rusar och tacklar och sparkar så hårt de bara kan för att slå in bollen i mål. Allt ska gå fort fort fort. Och det ska göra ont. Ja sjutton vad ont det ska göra.
Kvinnor spelar fotboll mer med huvudet. Det ska vara fort och skotten ska vara hårda. Men kvinnor spelar smart. De lurpassar. Fördelar sina krafter. Lägger energi på de bollar där de verkligen kan åstadkomma någonting. De spelar mer taktiskt.
Är något bättre eller sämre? Nej. Det är bara annorlunda. Och jag tycker att fotboll är väldigt underhållande att se oavsett om det är kvinnor eller män som spelar.
Ja, jag är medveten om att jag generaliserar, men jag vill göra en poäng.

Tennis? För 15 år sedan tittade jag enbart på när tjejer spelade. Pete Sampras och alla dom där. Det enda dom gjorde matcherna igenom var att serva så hårt så att ingen på andra sidan nätet hann reagera. Det blev knappt en enda retur på serven. Styrka. Det var allt som gällde. När tjejerna spelade blev det spel om bollen. Långa dueller.
För ett antal år sedan ändrade man förutsättningarna för herrarnas tennis. Långsammare bollar. Banor med mer friktion. Allt för att få fram dueller även i herrarnas tennis.
Här var, med andra ord, tjejernas tennis mer underhållande. Männen närmade sig kvinnors sätt att spela.
Var något sätt bättre eller sämre? Nej. Annorlunda? Ja.

Det är okej för en tjej att vara manlig. Det är okej för en kille att vara kvinnlig. Eller?
Nej, det är inte okej för en kille att vara kvinnlig. Om han är kvinnlig dras det direkt slutsatser. Han är bög. Varför? Kan en man inte vara så komplex att han har kvinnliga sidor? Det har väl ingenting med ens sexuella läggning att göra? Måste man vara så enkelspårig som man att man bara får vara på ett visst sätt för att bli accepterad? Jag är glad att jag inte är man om det innebär att jag får utstå en massa glåpord för att jag tycker om att brodera.
Det är okej för en tjej att vara manlig. För mannen är mer värd i våra ögon än en kvinna. Därför kan kvinnor "höja upp" sig och visa sina "manliga" sidor, men män får inte "sänka" sig och visa sina "kvinnliga" sidor. Det är i alla fall vad jag tror.

Ibland blir det så uppenbart och löjligt när någon uttalar sig om saker dom inte har en aning om. 

Läs "Kvinnojourer är inte tillräckligt proffessionella" av Magnus Falkman på SVD. 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kvinnojourer-inte-tillrackligt-professionella_6310016.svd

Läs även ett underbart svar på tal från Eva i Livsrummet på:

http://evailivsrummet.wordpress.com/

Vem hjälper en ensam liten flicka?

Idag när jag gick ut från min port och ut på gården så såg jag en liten flicka, 8-9 år gammal som stod och grät floder. Jag ser mig snabbt omkring och ser ett par i 60-årsåldern sitta på sin uteplats 10 meter bort. De sitter och tittar på flickan men gör ingenting.
Jag höll på att ringa ett samtal men lade snabbt på igen. Gick fram till den lilla flickan och frågade om hon inte kunde komma in. Hon hade tappat bort sin pappa. Efter en minut hade jag fått reda på att hennes pappa hette Bosse, hennes mamma var hos Staffan och att de hyrde föreningens gästlägenhet. Jag hade ju ingen aning om vilka familjen var, men jag hjälpte henne till gästlägenheten och vi hittade hennes pappa.
Allt tog max 5 minuter.

Min fråga är - hur kan paret INTE resa sig upp och hjälpa den lilla flickan???????

Jag kan förstå (även om jag inte tycker att det är rätt) att folk inte längre vågar säga ifrån till folk som beter sig som svin. Skräckexemplet är mannen som sa åt en kille att inte urinera i entrén och blev knivhuggen till döds. Så ja, jag kan förstå att alla inte vågar säga till. Men. Att hjälpa en liten flicka. Hur lång startsträcka kan man behöva? Vad ska hända för att dom ska hjälpa henne? Eller kommer de bara stänga fönstren när dom vill sova för att hon står utanför och stör och gråter? Suck.

Sorg

Jag känner sorg över allt det jag missade under mina "förlorade år".
Alla fester som jag inte fick gå på. Alla människor och vänner jag aldrig lärde känna.

Jag känner sorg. Det gör mig ledsen, men inte arg. Jag kan inte få tillbaka de åren. Oavsett om jag skulle ge min vänstra arm för att göra om min student och faktiskt tycka att det var den bästa dagen i mitt liv!, så kan jag inte det. Inte heller kan jag göra om min examensdag och känna mig lite mer tillfreds.
Jag vinner ingenting längre på att vara arg. Det var mitt sätt att hantera allt under lång tid. För mig funkade det. Men jag måste medge att jag får betydligt mer energi över till annat nu när jag inte längre går runt och är arg.

Ny livsstil

Det är kul att se att det är så många som är inne och läser min blogg trots att jag inte har skrivit något nytt på några månader nu.

Under de senaste månaderna har jag hittat en ny livsstil. Jag har ett nytt sätt att möta folk/främlingar på. Jag är trevlig, samtidigt som jag är avvaktande. Berättar inte något personligt om mig själv. Det gjorde jag inte i så stor utsträckning förut heller, men den stora skillnaden är att jag inte längre är rädd för att alla ska göra mig illa. Jag kan inte skydda mig mot de som bara är ute och sparkar ner människor på stan. Det har jag aldrig kunnat och därför ska det inte heller få påverka mitt liv.
Däremot kan jag kontrollera vilka jag släpper in i mitt liv. Vilka jag anförtror mig åt. Vilka jag väljer att umgås med. Jag tar tillbaka kontrollen. Eller, jag försöker i alla fall. Det är inte lätt... Men det underlättar att vara medveten om att det - i de allra flesta fallen - är jag som har kontrollen. Det viktigaste jag har lärt mig är att det är okej att avsluta en vänskap, när jag känner att det är någonting som är fel.. När jag inte är trygg.

Det är säkert olika för alla, men jag har också lärt mig att vara ärlig mot de som är i mitt liv. Ett problem som jag inte hade räknat med var att det skulle vara jobbigt för min pojkvän.
För ett tag sedan skulle min pojkvän och hans kompisar till stranden. De skulle umgås hela dagen och jag ville väldigt gärna vara med. Men att gå till stranden? Nej, dit har jag inte kommit än. Steget är för stort. Jag tror fortfarande att min pojkvän kommer att gå hem med någon annan efter fem minuter.
Nu när jag tänker på saken och inte är mitt uppe i alla känslor, inser jag att jag nedvärderar mig själv. Vad är jag för person om min pojkvän kan hitta någon bättre på fem minuter? Då måste jag ju vara fruktansvärt tråkig... Idag vet jag vem som satte dom där tankarna i huvudet på mig. Det är inte konstigt att jag kände mig som ett tomt skal. Tänk dig att din pojkvän nedvärderar dig så mycket att han säger rakt ut att han kan hitta en bättre tjej runt nästa hörn.
Den här dagen märkte jag dock att min pojkvän tyckte att det var jobbigt. Vi stannade hemma och han sa till sina kompisar att vi skulle komma in till stan senare. Men jag märkte ju hur jobbigt han tyckte att det var.
Efter ett tag hade jag repat mod och vi åkte trots allt dit. Jag badade naturligtvis inte. Vill inte visa mig i bikini. Jag satt på en klippa bredvid alla andra, vänd ut mot vattnet så jag skulle slippa se alla halvnakna människor.
Efter några timmar blev det jobbigt och vi åkte iväg ett tag för att sedan möta alla andra på en restaurang. När vi kommer upp till en av min pojkväns vänner försvinner min pojkvän och jag går och letar efter han. Han står inne i köket och pratar med han som bor i lägenheten.
När jag är på väg dit hör jag:
- Nu kommer (mitt namn).
- Hej! Vad pratar ni om för hemlisar?
- Äh... Min flickvän var lite sur idag.

När vi är på väg därifrån berättar min pojkvän att dom inte alls hade stått och pratat om hans kompis flickvän utan om mig.   Vännen hade frågat varför vi hade lämnat stranden. Min pojkvän hade sagt att jag tyckte att det kunde vara jobbigt med halvnakna människor. Vännen säger då att han har varit tillsammans med tjejer med problem förut och att det sällan är värt det.

Det som gjorde mig upprörd i det här fallet var:
1) Han och hans kompis ljög för mig
2) Han berättade inte hela sanningen för sin kompis

Berättar man en sådan liten del av ett problem så blir slutsatsen ofta att tjejen har "issues". Hon är lite rubbad. Börjar man berätta en liten del av sanningen måste man berätta hela. Inte varje detalj, men betydligt mer än att man tycker att det är jobbigt att vara på stranden. Jag vill inte förbli den rubbade tjejen i kompisens ögon.
När jag sa det berättade min pojkvän att han tycker att det är jobbigt. Det är svårt att berätta vad jag har varit med om. Han blir illa berörd. Han vet inte vad han ska svara när folk frågar.
Om det blir en nästa gång har vi i alla fall kommit överens om att jag själv ska få berätta. Han får hämta mig helt enkelt.

Så även om jag har börjat lära mig att leva med det, så ska även mina anhöriga lära sig att leva med det....

OCH...

jag har fått ett nytt jobb! Hurraaaaa

Det går bättre nu. Fy fan va skönt!

bryter gamla ovanor

Det går framåt och framåt för varje dag som går. Svackorna är inte stora, de kommer inte särskilt ofta.

Sedan mitt liv ställdes upp och ner av att jag lät en person komma mig för nära har jag haft miljoner skyddsmurar. Jag har mött alla nya människor med misstänksamhet. Jag har undvikit att sätta mig i situationer där allt han fick mig att tro kunde infrias.
Ett stort problem har varit att stå inför människor och prata. Det behöver inte vara situationer när jag redovisar något inför en mängd människor, även om de också inkluderas, men det jobbigaste har faktiskt varit vardagliga situationer. Du sitter med en grupp människor. Alla småpratar. Sen börjar du berätta något för en, kanske två personer. Plötsligt blir fler och fler intresserade av vad du pratar om och de tystnar och vänder sig mot dig. Helt plötsligt lyssnar alla på vad du säger. Varje ord. De registrerar hur du rör dig, dina miner. Allt.
Det här var något som gav mig panik. Jag drabbades av samma ångest som när han utsatte mig för våld och när jag var rädd för mitt liv. Kroppen stänger ner. Din hjärna blir blank. Inte en enda tanke formar sig i huvudet, förutom "Jag gör bort mig".

Idag har jag kommit fram till att - ja, jag pratar mycket. Kanske lite för mycket. Jag tycker om att prata om roliga ämnen vid fikat, så ja, jag kanske tar upp lite mer udda saker, så det är inte så konstigt om folk reagerar. Idag har jag lärt mig att de lyssnar för att det jag säger är intressant, inte för att de väntar på att jag ska göra bort mig.

Min stora snuttefilt som jag har burit med mig sedan jag fick börja kämpa mot det här är mina scarfs. Jag har i stort sett alltid på mig en scarf. Det känns tryggt. När jag blir nervös eller får ångest får jag prickar och blir fläckig på bröstkorgen. Jag har ytliga blodkärl och det är ingenting konstigt, men det får folk att kolla och fråga varför jag får fläckar. Därför har jag nu varje dag i nära sex år haft en scarf på mig. Mitt test nu är att inte ha på mig min scarf i alla lägen. Det känns lite småläskigt ibland, men en utmaning kan ju inte vara helt fel?

Idag var jag protokollförare på vår årsstämma. Jag satt längst fram och skrev på en dator och blickade ut över församlingen. Och det kändes inte det minsta läskigt. Jag var inte det minsta nervös. Jag gör det i och för sig i mitt jobb jämt och ständigt, men då känner jag ingen i församlingen och då är det inte heller något problem.

Jag vill hjälpa andra människor att komma lika långt som jag nu äntligen har kommit.
Den största gåvan man kan ge sig själv är att ta upp telefonen och ringa en krisjour ex. alla kvinnors hus och berätta att du behöver hjälp. Hur svårt det än är att slå numret och berätta att du behöver hjälp. Jag gick tre år utan hjälp. I lite mer än ett år har jag nu fått professionell hjälp. Det är guld värt. Utan den hjälpen hade jag inte varit där jag är idag.

Första telefonsamtalet var skitjobbigt, rent ut sagt. Jag grät så mycket att linnet jag hade på mig blev plaskblött. Jag sa "Hej" och sen bar inte rösten längre. Jag bara grät och damen i telefonen fick fullkomligt dra allt ur mig. De första gruppterapitimmarna kunde jag knappt berätta något alls. Jag bara grät.
Jag var tillsammans med en annan de enda i gruppen som grät. Alla andra var så samlade och höll ihop sig så bra att jag undrade om det var mig det var fel på. Men alla tacklar sitt bagage på olika sätt. Alla hade varit med om olika saker, men det fanns en grundförståelse för varandra som är obetalbar. Du är inte själv. När vi fick berätta vad som hade hänt fick vi inte den vanliga frågan "Varför gick du inte?". Vi fick blickar som sa att de förstod vad du pratade om. De förstod vidden av det du hade blivit utsatt för och de förstod vilken styrka det krävdes från dig för att gå därifrån.

....

Ytterligare en bra dag!
Vi har fått lägenheten vi vill ha. *Hurraaaa*

Jag börjar känna att jag kan gå vidare. Jag kommer aldrig att glömma vad jag har blivit utsatt för, men jag tror inte att det kommer att ta upp lika mycket av min tid som det har gjort hittills.

För några veckor sedan var jag på en konferens. Under de fyra mycket intensiva dagarna fick vi spela en mängd rollspel. Jag tyckte att det var väldigt kul, samtidigt som teoripassen var stundtals helt horibla. Kursen var väldigt fokuserad på vad vi i vår yrkesroll måste prestera och det fanns inte tid att ta hänsyn till oss som personer och vad vi har med oss i bagaget. Jag reagerade väldigt starkt på en del saker som kursledaren sa. Hon tog upp att man kanske måste arbeta med sig själv för att kunna stå och leda ett stort möte med människor som inte alltid är så glada över vad som sker. Hon harklar sig och säger: "Ja, det är ju inget man behöver gå till en psykolog för... eller ja, det bestämmer man ju naturligtvis själv. Men det är ingenting som man behöver hjälp med, det är bara att bestämma sig."
Hm... Ja, just det. Tack för den. Kändes som en hård käftsmäll. Just självförtroendet att stå framför folk och föreläsa har varit en av de saker som har varit riktigt, riktigt svårt efter allt som hänt. Att då få höra att det inte är någonting man behöver hjälp med, kändes allt annat än bra.
Efter två dagar brast det för mig. Jag orkade inte hålla uppe fasaden och allt kändes så himla jobbigt. Under teoripassen började minnesbilder från lägenheten dyka upp. Det var länge sedan jag såg de bilderna och det var lite svårt att hantera. Jag såg tapeten i vardagsrummet. Alla verktyg på golvet och träpallen som jag sprang in i den där morgonen när han kastade alla verktyg och knivar efter mig. Jag såg hans förbannade skräp precis överallt och den kvava, instängda balkongen.

Och så har jag precis skrivit att jag nog kan lägga allt bakom mig. Men det som är skillnaden idag är att det är svårare idag att trigga igång allt.

Bra dag

Morgonen började hos en ny läkare. Jag blev så himla glad av att träffa henne. Hon är helt grym. Hon ställde en massa frågor som ingen annan tidigare har ställt. Kändes bra. Fick förtroende för henne.

Ikväll har vi haft grillning hemma hos J med grannar och vänner för att fira av sista veckan i huset innan vi blir sambos. Riktigt bra kväll.
Igår bokade vi dessutom en ny lägenhet. Vi är fortfarande inte helt hundra på att köpa den, men det lutar åt det hållet. I så fall flyttar vi om ett halvår. Summa summarum är att de sista dagarna har varit riktigt bra.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig

Har blivit tipsad om en bok jag tror kan vara bra. Den heter som rubriken ovan. Skriven av Anna Kåver.
Det är lite KBT-tänk som nog kan vara till nytta oavsett storleken på bagaget man hunnit få med sig i livet.

Måste skriva ner det här när jag fortfarande kommer ihåg det.
Jag drömmer så mycket igen. Jag har en dream dictionary, men ja.. den var mer rolig än användbar.

I en dröm har mitt jobb en stor konferens som hålls i en teater med scen, sittplatser på parkett och ståplatser på balkonger. En man står framme med mikrofonen i högsta hugg och börjar prata om min kollega M, som gärna får komma upp på scenen och berätta vad han har gjort det här året. Jag står uppe på balkongen och M står några meter längre bort. Jag hör M mumla: "Jaha, ja, det kan jag göra." Han ser sig lite förvirrat omkring. Han slänger upp ena benet över balkongräcket och innan jag hinner reagera har han slängt sig ner från balkongen. När jag tittar ner ligger han helt orörlig i en märklig ställning och det blöder från hans huvud. Han är tvärdöd.

Nu vet jag att jag uppfattar M som att han inte alltid har koll, men jag tror ju inte att han skulle få för sig att hoppa ner på det här sättet från en balkong.
Det här är första och enda gången hittills jag har drömt om det här, men det är många andra drömmar och drömvärldar som dyker upp gång på gång. Jag tror jag ska ta upp min drömdagbok. Om inte annat så är den ganska underhållande att läsa..

Godnatt!!

Männen kontrollerar våldet

"Tvärtemot vad många tror slår män sällan i okontrollerat vredesmod.

Mannen väljer ut tillfället när han ska misshandla kvinnan, och gör det när de är ensamma, utan vittnen. Han kontrollerar vem han ska slå – inte sina vänner, sin chef, sina anställda utan sin fru, sin sambo, sin flickvän. Han kontrollerar tidpunkten för sitt våldsutövande och hur mycket våld han ska använda.

Om män som misshandlar slog okontrollerat skulle många fler kvinnor dö varje år."

Utöver de kvinnor som varje år dör efter våld i hemmet, är det otroligt många kvinnor som vet att deras män är kapabla till att döda dom. Efter månader och år av förtryck lär sig kvinnan att mannen är kontrollerad, behärskad och beräknande. Kvinnan lär sig att oavsett hur mycket hon anpassar sig till hans regler, så räcker det aldrig. Mannens regler är oförutsägbara och ändras ständigt. Du kan aldrig lita på att det som var rätt idag även är rätt imorgon.
När du väl har kommit till det stadiet att du vill lämna honom, så inser du att ditt liv är i fara. Du kan inte ställa dig upp, packa ihop dina grejer och gå, som i ett vanligt förhållande.

Jag började packa ihop mina grejer x antal gånger. Tog fram en väska. Började slänga ner det mest väsentliga. Berättade för han att jag tänkte åka därifrån.
Först blockerar han vägen för mig. Han stänger igen garderoberna. När jag går för att ta något annat, tar han tag i mig och frågar mig vem i helvete jag tror att jag är. Sen kommer anklagelserna:
- Ska du bara gå? Slänga bort flera år av mitt liv? VA?? Du är så jävla svag. Du går när det blir lite för jobbigt. Din bortskämda jävla hora. Du är så svag att du äcklar mig.

Och så vidare och så vidare. Min familj ser ner på han. Han tycker inte om min familj, mina vänner. Och så vidare.

Så vad händer varje gång jag försöker göra slut på ett normalt sätt? Jo, jag åker in i väggar, garderobsdörrar och ner på golvet. Jag blir inlåst på den inglasade balkongen eller utslängd utan pengar, mobil, jacka eller busskort. Jag blir hotad. Han kommer ta sitt liv. Nej, vänta. Nu ska han ta mitt liv. Men nu kommer han ta sitt liv igen och DÅÅÅ ska jag få stå till svars inför hela hans familj för alla kommer förstå att det är jag som har dödat han. Så för att straffa mig för att jag är så dum och tar hans liv ska han nu istället ta mitt.
Han håller krampaktigt i skruvmejslar och hammare, samtidigt som han spänner hela kroppen. Han slår sönder saker runt omkring mig. Han slår sönder sina möbler och skriker sen:
- Är du nöjd nu?? Nu har du fått som du vill va??

Han var bra på det. Att se sig själv som ett offer.

Och sen när han har lugnat ner sig, så är det inte riktigt läge att påminna han om att jag faktiskt gjorde slut med honom för några timmar sen.

Och trots att det låter helt okontrollerat så är det kontrollerat. Han visste exakt vad han gjorde. Jag fick aldrig känna mig säker. Han sa motstridiga saker eftersom han visste att det skulle förvirra och bryta ner. Han visste vad han gjorde.

Vanliga missuppfattningar om mäns våld mot kvinnor

Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige har skrivit en artikel om vanliga missuppfattningar om mäns våld mot kvinnor. Läs hela artikeln här:

http://www.roks.se/mans-vald-mot-kvinnor/det-ar-bara-att-lamna-honom

De har även listat hotell som aktivt har valt bort pornografi i deras TV-utbud. Från och med nu kommer jag göra aktiva val när jag väljer hotell och se till att de finns med på Roks lista över porrfria hotell. En liten aktiv handling i vardagen.

Nu när jag promotar porrfria hotell så kan vi börja med att ta upp missuppfattningen om påverkan av porr.

"När en kvinna blir misshandlad blir hon ofta också utsatt för sexuellt tvång av olika slag, och kvinnojourernas erfarenhet är att pornografi används som både inspiration och idébank av misshandlande män.

Pornografi konsumeras av en stor del av den manliga befolkningen. Inom pornografin utsätts flickor och kvinnor för misshandel och övergrepp, och denna behandling framställs som erotisk och sexig. Våld och sex förenas på ett otvetydigt sätt – framställningar av övergrepp används av män för att ge sexuell upphetsning och tillfredsställelse.

Dagens misshandel mot kvinnor äger rum i ett samhälle där kvinnor har mindre makt än män, och där det finns krav på att hon ska underordna sig. Dessutom framställs hennes underordning som erotiskt laddad. Oavsett om en kvinna har högre status än en man i en specifik parrelation genom exempelvis sitt arbete så lever paret i en kultur där hon är mindre värd, och där det finns krav på att hon ska vara känslomässigt och sexuellt tillgänglig för honom."

På grund av min historik har jag tagit ett gigantiskt avstånd till pornografi och jag kommer antagligen aldrig tycka att det är okej. Därmed är det dock inte sagt att jag dömer de som tittar på porr. Min förhoppning är att respekten är ömsesidig.

Utsatta människor överallt

Vad som händer i Libyen är helt fruktansvärt. De har en psykopat upphöjt till tusen till diktator. Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att allt löser sig för alla civila.

Läste i tidningen idag att en man blivit utsatt för grov misshandel av sin fru. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att det inte bara är män som misshandlar sina flickvänner, utan att det även förekommer fall där det är tvärtom. Och jag tror att mörkertalet är enormt stort när det gäller det omvända scenariot, då det om möjligt är ännu mer löjeväckande för offret att berätta vad som har hänt. Vad som också gör mig ledsen är att det bevisas gång på gång hur svårt det är att slå sig fri från ett misshandelsförhållande. Paret artikeln handlade om var gifta, har sedan skiljt sig och är nu sambos.

Civilbefolkningen i Libyen och människor som är fast i misshandelsförhållande befinner sig i krig. Psykiskt sett får de samma skador. Tänk på det nästa gång ni hör grannarna bråka. En del säger att helvetet finns här på jorden. Och för många är det nog dessvärre sant.

Kram och godnatt till alla fina människor

försvar

Nu har det gått över en vecka sedan jag hörde något från min mamma. Jag tänkte att hon skulle få chansen att höra av sig, eftersom det är jag som brukar höra av mig och brukar be om ursäkt för att jag är så elak.
Men den här gången anser jag att jag verkligen inte har gjort något fel. Jag tänker inte säga förlåt när jag inte har gjort något. Men hon har alltså inte hört av sig.

Min behandlare verkar inte så bra trots allt. Det är som att jag inte orkar ta upp alla mina problem med henne. Orkar inte ge henne hela bilden. Men sen har mitt behov av hjälp minskat också de senaste månaderna. Nu är min största kamp att lägga om mitt liv så att jag har energi och kraft att verkligen komma på banan igen.

Var på middag med en väldigt bra vän i veckan. Hon sa att hon har blivit tvungen att inte bara skära bort de delar i livet som man inte riktigt har lust att göra, utan också välja bort de saker man faktiskt väldigt gärna vill göra. För de roliga sakerna har en tendens att äta upp all din tid och kraft att du ändå sitter där en dag och är helt slutkörd.
Den här veckan har jag varit så fruktansvärt trött. Haft mycket att göra på jobbet och privat. I fredags gick jag in i en vägg. Jag var helt slut. Jag försökte dra från jobbet efter lunch men blev ändå kvar till runt 18, då vissa grejer inte kunde vänta till på måndag. Jag valde att inte gå och träffa mina gamla jobbarkompisar i fredags, trots att jag tackat ja. Mådde illa, hade huvudvärk och feber. Under fredagen och lördagen sov jag cirka 25 timmar. Idag har jag, tack vare sömnen, mått mycket bättre. Men då får man istället försvara sig om varför man inte var med på massa saker nu i helgen när man mår bättre idag.
Det är inte lätt att prioritera sig själv när man måste motivera alla sina beslut in i minsta detalj. Jag kanske överreagerar. Jag är fortfarande trött och slutkörd.

...

Det är konstigt hur snabbt livet kan rinna en ur händerna. Du har kontroll. Nästa gång du känner efter är det något som inte stämmer. När du ser dig själv i spegeln förstår du inte vad som hände. Du som hade sådan livsglädje. Du som hade så mycket att leva för. Allt gled dig ur händerna. Hur hamnade du här?

Historien upprepar sig

Igår var min mamma och bror inbjudna till mig för att fira min födelsedag. Jag släpar hem all mat och får skitont i ryggen.Min pojkvän står sedan och lagar mat hela kvällen. När dom väl kommer hit, så är det bra stämning. Trevligt som alltid. Tills mamma börjar gråta vid middagsbordet. Hon bryter ihop. Varför? För att min bror vill ställa ut sin stereo på landet. Hon får tydligen inte bestämma något alls. Vi har samma argument som vår pappa. Det är fel. Vi är dåliga som har samma argument som han. Vi måste ha pratat med honom om allt.
Nej, det råkar väl bara vara så att eftersom man får 50% av sina gener från sin far så är det väl ändå lite troligt att man blir lik honom på en del saker.

Mamma bryter ihop och sitter och gråter och gråter och gråter. Min bror försöker få ur henne varför hon mår så dåligt. Hon mår fortfarande inte bra efter deras skilsmässa. Hon orkar inte jobba och är orolig över att hon inte ska kunna ha kvar landet.

Resten av middagen går således ut på att handla om mamma. Igen. Återigen får jag inte fira min födelsedag. Inte min student. Ingenting. Jag får inte fira någonting alls.

Jag förstår att det hela kan låta själviskt. Det förstår jag mycket väl. Min mamma mår inte bra. Och hon pratar skit om pappa vid varje tillfälle som ges. Och det förstår jag, att hon kan vara bitter. Jag borde stötta henne mer. Men. Hon säger att hon är sjuk. Hon är deprimerad. När vi är med henne ska allt handla om henne. Det finns inte plats för någon annan. Det är nästan 6 år sedan dom skilde sig. Och det handlar fortfarande endast om henne. Det har det alltid gjort. HON orkar inte.

Hennes dotter är deprimerad. Hennes dotter har posttraumatiskt stressyndrom. Hennes dotter har blivit psykiskt, fysiskt, ekonomiskt och sexuellt misshandlad. Och hon vet inte ens om det. För att hennes dotter inte vågar säga något.
Jag vågar inte berätta någonting alls för henne för att hon tar allt som kritik. Senast igår sa hon att jag och min bror var elaka.
Skulle jag berätta någonting för henne så skulle hon förvränga allt jag säger till att jag inte tycker att hon har varit en bra mamma. Och sen skulle hon säga upp kontakten med mig. För det är så hon fungerar. Hon tar allt personligt, även när det inte alls handlar om henne. Och sen säger hon upp kontakten. Jag vet inte hur många gånger hon har gjort det hittills, men det kommer antagligen bli många fler. Och jag orkar inte.
Jag orkar inte berätta för min mamma om hur jag mår. Vilket i slutändan leder till att hon inte känner sin dotter, eftersom jag är så sjukt påverkad av allt som har hänt.

Min mamma och min bror tycker om min kusin. Min kusin som gjorde saker mot mig som man inte borde. Jag får finna mig i att han är med när vi träffar släkten. Trots att jag mår piss. Varför säger jag inget? På grund av mamma. Hon skulle ta det som kritik.

Så jag står här. Min familj har ingen aning om vem jag är längre. Jag har ingen i min familj jag kan luta mig mot. Så jag står här själv. Och får inte ens fira min födelsedag. Så jag får fira den själv. Utan min familj.

Från liten till stor

Nu var det ett tag sedan jag skrev sist. Det går i omgångar det där, hur mycket man tänker på allt som har hänt. Jag har njutit av att jag har börjat ta det mer lugnt.

Vi har nu börjat rota i min barndom. Min uppväxt. Utåt sett så har min familj varit perfekt. Vi hade roligt, vi hade råd att resa mycket osv osv. När mina föräldrar skilde sig för ett antal år sedan var det många som blev förvånade. Däribland även jag. Mina föräldrar var ute på landet över helgen och mamma ringer mig på lördagen och berättar att pappa vill skilja sig. Dom hade inte bråkat ovanligt mycket,  vi hade inte märkt någonting. Inte ens mamma. Allt verkade vara bra. Det var tre veckor innan jag skulle ta studenten. Varför kunde inte pappa ha väntat tre veckor till? Varför kunde inte jag ha fått ta min student innan allt ställdes upp och ner? Pappa flyttade efter några dagar. Till en lägenhet vi egentligen hade köpt till min bror.

Så dagen för min student kom. På skolgården stod puckot och hans föräldrar. Försenade såklart. Tillsammans med min mamma, pappa och bror. På kvällen söp puckot sig redlöst full och stod och spydde på perrongen på väg in till stan. Jag blev arg och undrade hur hela min dag kunde komma att handla om alla andra. Det handlade om mina föräldrar och puckot. Jag började skälla ut puckot. Varför kunde han inte vara nykter på min stora dag?? Han röt åt mig att han inte tål kallskuret. Vi hade serverat kallskuret. Det var alltså mitt fel att han nu stod och spydde. Hur fan kunde jag vara så dum att jag serverade kallskuret när jag VISSTE att han skulle bli dålig?? Det var rent av elakt. Att jag kunde ha mage att bara tänka på mig själv.

Efter mina föräldrars skilsmässa blev jag deras medlare. Jag framförde det dom sa i betydligt finare ordalag än vad jag själv fick höra i telefon.
När jag var liten var min pappa ofta iväg på tjänsteresor. Kvar var mamma, min bror och jag. Mamma orkade inte riktigt med allt. Det finns egentligen inga bilder på mig förrän jag är tre år gammal. Det finns två kort från när jag var yngre än det. Jag har tänkt mycket på det. Har frågat mina föräldrar varför det inte finns några bilder på mig. Båda kommer med bortförklaringar. Jag tror inte att någon av dom ville ha mig. Jag tror inte att jag var önskad. Jag tror egentligen alltid att jag har känt det. Att ingen orkade med mig. Så jag har ansträngt mig och ansträngt mig. Gjort så bra ifrån mig som jag bara har kunnat för att bli godkänd. Godkänd av mina föräldrar. Jag gick ut från högstadiet med högsta betyg, likaså gymnasiet. Den korta tid jag tävlade i tennis var jag rankad topp tio i Sverige i min årskull. Jag har ett SM-guld och spelat för Sverige i fotboll. Jag är utbildad civilingenjör. Men det känns inte som att det räcker. Det är inte tillräckligt bra. Och ingenting är värt att fira. Många av mina kursare fick stora fester som deras föräldrar anordnade. Dom höll tal och var så stolta över sina barn. Examen! Hurra! Min mamma sa: "Det var aldrig någon som firade mig. Jag visste inte att man gjorde sånt nu för tiden."

Jag svek mamma när jag skaffade flickvän. Usch, vad pinsamt. Så det var kanske inte helt konstigt att hon favoriserade puckot när han väl kom in i bilden. Klart mamma var glad över det. Han var ju så bra. Han var ju inte tjej. Men det märkliga var att hon stod på hans sida när det väl kom till kritan. När jag ringde henne dagen efter jag hade lämnat puckot så sa hon: "Nej, vad tråkigt. Vad ledsen (puckots namn) måste vara." Ja, just det. Stackars han.
En bekant till familjen berättade efter någon månad att han träffat puckot och hans nya tjej. Mamma utbrister: "Ja, men vad roligt att han har träffat nån! Åh, jag som har varit så orolig." I nästa andetag får hon ur sig: "Jag skickade sms och grattade han på födelsedagen. Han blev jätteglad och tackade så mycket."

Utöver att ha flickvän är det även pinsamt att ha haft flera förhållanden. Usch usch usch. Så får det inte va! Och jag är inte kristen. Nej, det kan aldrig sluta bra det här...

instängd

Anteckningar från i lördags:

Idag har jag inte velat lämna mitt hem. Jag har haft en orolig klänsla i kroppen, som att något dåligt ska hända. På vägen till mataffären känns det som att någon följer efter mig. Jag tittar bak och ser en man i brun skidjacka och svarta täckbyxor. Han kommer närmare och jag hör hur hans kläder dras mot varandra i takt med att han går. Jag lägger märke till att han fortsätter rakt fram när jag svänger av mot butiken. När jag går ut från butiken hör jag det frasande ljudet bakom mig igen. Samma man. Jag ökar takten. Varför är jag rädd? Vem vill mig illa? Känslan av att det här kunde vara min sista dag i livet har hängt kvar över mig.

Gabriellas underbara sång

Unni Drougge vs Niclas Salomonsson

Jag har nu läst ut boken "Boven i mitt drama kallas kärlek" som handlar om Unni Drougges förhållande med Niclas Salomonsson. Genom hela boken beskrivs systematisk psykisk och sexuell misshandel och under flera år fysisk misshandel. De var tillsammans under sju år. När Unni försöker ta sig upp till ytan igen efter att hon lyckats lämna honom skriver hon boken för att bearbeta det hon har varit med om. När boken kommer ut möter människor den genom att:
1) avfärda boken som överdrivet dravel som endast var till för att få fart på Unnis karriär
2) inte tro ett ord på henne
3) läser men gör ingenting själv

Jag vet inte vilket alternativ som gör mig mest arg. Unni satte fart på Niclas karriär som litterär agent. Han har blivit dömd för misshandel av Unni. Han har utsatt henne för ett helvete. Och folk vänder sig inte mot Niclas utan mot henne. "Det är ju hemskt att komma med sådana här anklagelser mot en underbar man".
Mmmmm visst. Jag blir mest arg över att de som attackerar Unni är kvinnor.

Niclas har sedan gått ut i media och försvarat sig. Han bemöter det som står i boken och säger naturligtvis att allt är en lögn. Han "ger en helt annan bild av vad som har hänt", som en annan författare skriver.
Ja, men det är väl självklart att han säger att allt är en lögn. Han har allt att vinna på att säga att hon ljuger. För varför skulle han vilja erkänna att han är precis så äcklig och obehaglig som Unni har beskrivit i boken? Han har allt att vinna på att förneka att det har hänt. Hade han varit en man med ryggrad hade han erkänt att han är ett svin. Men det är inte många människor här i världen som är tillräckligt starka för att erkänna att han är en som misshandlar sin flickvän. Och jag tycker att Niclas har visat ganska tydligt att han inte har någon ryggrad alls.

Niclas är nu agent för många av skandinaviens främsta författare. Jan Guillou, Roslund och Hellström, Eva Dahlgren, Jo Nesbö, Anne Holt, Jens Lapidus, Liza Marklund, Leif GW Persson. Med flera. Jag förstår inte alls hur Liza Marklund som har skrivit x antal böcker om misshandlade kvinnor kan välja att ha en agent som har blivit dömd för kvinnomisshandel. Och Leif GW Persson som ska vara en man som på något sätt ska representera Sveriges brottsbekämpare. Hur tänker han? Och hur tänker alla dom andra författarna? Handlar allt enbart om pengar? ....ja, kanske....

Jag tror helt och hållet på Unni. Heja heja!

Skalman

Igår var jag och träffade mitt behandlingsteam. En psykolog som jag pratade med i 45 minuter och sedan 45 minuter med en läkare. Dom håller koll på mig. Det känns bra.
Fick strikta order från min läkare. Jag måste börja leva som Skalman. Nästan i alla fall. Tre kvällar i veckan måste jag vara hemma. Rå om mig själv. Träna. Läsa. Måla. Tänka. Och framförallt ta hand om min sömn.
Har sovit riktigt dåligt dom senaste åren. 7 år för att vara mer exakt. Jag drömmer nätterna igenom. Har alltid en hel bok att berätta om när jag vaknar. Det är ormar som äter upp katter. Jag som handlar tvättmedel. Jag bakar kärleksmums. Folk som tar sig in hemma hos mig. Med mera, med mera.
Blev jättebesviken när jag vaknade och inte hade bakat på riktigt..

Har fått nya sömntabletter. Dom verkar fungera bättre för i natt sov jag riktigt bra. Men jag måste alltså ändra mitt levnadssätt. Om jag är trött sju på kvällen så måste jag gå och sova. Jag ska börja förbereda mig och varva ner redan vid åtta. Ta en lugn dusch.
Hon sa även åt mig att försöka få tag på avslappningsband. Jag ser faktiskt fram emot det. Måste lära mig att prioritera mig själv. Så ikväll går jag inte på den fest som jag tackat ja till. Och jag kommer inte kunna käka middag lika ofta med kompisar. Jag hoppas det går bra. Och att folk runt omkring mig förstår att jag måste göra det här. Om jag inte får ordning på det nu så kommer jag nog gå in i väggen mycket snart. Jag är så jäkla trött. När man är trött blir ofta depressioner värre. Så nu gäller det att bryta trenden.

Att brytas ner

Han fick mig att tro att alla andra människor i hela världen var som han. Det var jag som var onormal. För känslig. Jag var dålig.
Alla hans nedvärderande kommentarer. Jag pratade konsigt. Löjligt. Fult. Jag gjorde konstiga ansiktsuttryck. Löjligt. Fult. Idiotiskt. Han skäms över mig. Det är synd om honom för att hans flickvän inte vet hur hon ska prata och föra sig. Om jag bara kunde sluta vara så jävla pinsam. Han berättade att folk skrattade åt mig bakom min rygg.

Från att ha varit en verbal, förbannat kaxig person förvandlade han mig till en osäker person. En person som inte vågade se andra människor i ögonen. Jag vågade inte prata inför andra. Jag var alltid rädd för att göra något pinsamt, så att andra skulle skratta åt mig. För dom skrattade ÅT mig. Inte med mig. För det hade han lärt mig att det var så det fungerade.

Vägen tillbaka är lång. Mycket lång. Det är tur att jag inte visste hur lång den var när jag mådde som sämst.

Nu blir det bättre. Trodde jag.

Jag trodde alltid att han inte kunde bli värre än han var alldeles nyss. Jag trodde att han själv skulle inse att han hade gått över gränsen och skulle vilja bli bättre. För det måste ju till och med han förstå, att det han valde att göra var så sjukt. Eller? Vad jag inte förstod då var att han genomförde allt med vilja. Han ville behandla mig som skit.

Första gången han skrek på mig med vilda galna ögon så blev jag riktigt rädd. Jag ville inte vara där. Jag drog på mig mina skor, tog min jacka och grejer och gick därifrån. Sen ringde han när han lugnat ner sig. Jag trodde att han skulle be om ursäkt. Men det gjorde han inte. Han pratade på som om ingenting hade hänt. Jag lärde mig väldigt snart att det bara blev mer bråk om jag någon gång skulle ta upp det igen. Till exempel nästa gång han gjorde exakt samma sak. Då fick jag veta att det var mitt fel att vi bråkade. Att gå till attack är en persons bästa försvar. Och det visste han alltför väl. Varje gång han hade gjort något attackerade han mig.
- Vad är det jag har gjort nu då!!!???? GE MIG ETT EXEMPEL!!!
Han skrämde mig alltid så mycket att jag blev paralyserad. Jag blev så rädd att det blev blankt i huvudet på mig. Jag kunde inte tänka. Jag gjorde ingenting annat än att notera allt han gjorde. Varje rörelse. Varje ord. Han krävde ett exempel och jag kunde inte ge honom det. Det var blankt. Hjärnan fungerade inte som vanligt.
- Se!! utropade han segervisst. Du kan ju inte ens ge mig ETT ENDA exempel!!
Han pratade till mig som om jag vore förståndshandikappad.
- ALLT.    ÄR.     DITT.     FEL.  Föööörståååår. Duuuu. Vaaaad. Jaaaag. Säääägeeeer. Elleeeer. Gåååår. Deeet. Föööör. Snaaaabbt?

Han lärde mig mycket. Han lärde mig att människor kan ha ett svart hjärta. Han lärde mig att människor kan vara värre än i din vildaste fantasi. Han fick mig att förstå vad ondska innebär. Han lärde mig att det alltid kan bli värre. Han lärde mig att förvänta det värsta av människor.
Oavsett vilka löften människor ger dig, så kan du aldrig lita på dom.

"Fråga dig ibland på fullaste allvar om de människor som du umgås med lyfter dig eller drar ner dig."

 ~ Richard Jahnke

Jag har ingen humor

Jag ringer honom på jobbet.
- Hej, hur är det?
- Nä jag fick en borrmaskin i ögat.
- VA?? Har du blivit borrad i ögat??
- Ja, min idiot till kollega drog igång borren och när jag vände mig om fick jag den i ögat.
- Är du på väg till sjukhuset?
Jag har börjat planera hur jag ska ta mig dit så snabbt som möjligt. Jag är beredd att släppa allt jag har och bara dra.
- Nej.
- Varför inte då?
- Vad ska dom kunna göra? Ögat är ju redan förstört.
- Men åk till sjukhuset!
- Nej. Jag skämtar bara.
Efter en lång tystnad får jag ur mig:
- Du skämtar?
- Höhöhö, ja. Du skulle ha hört dig själv. Panikar vid minsta grej.
- Det var fan inte roligt.
- JAG tyckte att det var kul. Du har ju ingen humor. Det var ett SKÄMT!

Det är synd om honom, del 2

Han ringer framåt lunch på söndagen. Han säger att han har ont i nacken.
- Varför har du ont i nacken?
- Jag sov i fåtöljen.
- Varför sov du i fåtöljen?
- För att Anna sov i min säng.
- Va? Vem är hon?
- Anna från jobbet.
- Jaha, och varför sov hon hos dig?
Det började när de skulle dra hem från krogen. Hon hade sagt att hon skulle stanna ett tag. Sen när han skulle gå typ någon minut senare, så skulle plötsligt hon också gå. Hon bor norr om stan, men ska plötsligt åka nattbussen söderut. Samma buss som puckot åker, konstigt nog. Dom hoppar på bussen. Hon säger att hon ska av vid Gullmarsplan. När dom kommer dit ändrar hon sig. Nä, hon ska nog hem och sova hos sin pappa. Som råkar bo i samma förort som puckot. När dom hoppar av berättar hon att hennes pappa bor åt precis samma håll som puckot. Sen när dom kommer fram till puckots ytterdörr säger han:
- Skulle inte du till din pappa?
- Jo.....
- Ja, du kan ju få sova här om du vill. (detta ska han ha sagt riktigt uppgivet)
Hon springer in och hoppar upp i hans säng. Han sover i fåtöljen. Anna sover i hans säng.

Det här är puckots version av vad som hände.
Tror jag på den?
Nej.
Varför väljer han att berätta det här för mig?
För att få mig att känna mig ännu mer otrygg, precis som vanligt?

Jag frågade om hon visste att han hade flickvän. Jodå, det visste hon. Några år senare fick jag reda på vad han brukade berätta för sina kollegor om sin flickvän. Jag var tjock. Stor som ett hus. Punkt. Det var allt.
Jag kan egentligen bara dra några slutsatser av det här.
1. Om Anna nu sov hemma hos puckot, så är jag extremt säker på att han inte sov i en fåtölj.
2. Om han bara har hittat på hela grejen, så är han mycket störd i huvudet. Men det vet vi ju redan, så inget nytt där.
3. Han var antagligen rädd för att jag skulle hitta något från henne i hans lägenhet och han valde då att modifiera sanningen något, där han själv inte bar skulden - överhuvudtaget - för att hon sov hos honom.

Det är synd om honom

Jag var i Thailand över jul och nyår år 2004/2005. Tsunamin.
När jag kommer hem berättar han hur jobbigt det har varit för honom. Han trodde att jag hade dött. Han hade supit som en galning. Det var synd om honom. Han förlorade nästan sin flickvän i tsunamin. (Det gjorde han ju inte alls det, eftersom tsunamin inte ens träffade den ö jag befann mig på.)
En hårsnodd ligger på byrån som inte är min.
- Det är min polares tjej. Dom var här när du var borta.
Han har aldrig pratat så fort i hela sitt liv.
Det där tror jag fortfarande inte på. Jag tror han passade på. Han trodde ju att jag var död. Då var det fritt fram.

Regler

Han hade regler. Oskrivna. Outtalade. Men de tillämpades i vått och torrt.

Vi gick på bio tillsammans med några av hans vänner. Eller ja, dom umgicks i alla fall två gånger under fyra år. Han hade köpt en läsk som jag bar. Jag tog ett sugrör och stack ner det i plastlocket på muggen. En av tjejerna som är med hinner säga:
- Åh nej, gör inte så!
- Va fan gör du???? hör jag honom vråla.
Jag tittar storögt på honom. Vad har jag gjort? Jag fattar ingenting.
- Du gör ALDRIG sådär igen. Förstår du??
- Va?
Tjejen förklarar:
- Han vill sticka ner sugröret själv i läsken.
- Va?
Jag håller sedan tyst resten av kvällen. Tankarna snurrar runt i huvudet. Är han verkligen seriös? Har han som regel att stoppa ner sugröret själv i läsken? Kan man ens ha en sån regel? Men... tydligen kan man det.

Han kommer hem och är fly förbannad. Jag frågar om det är något som har hänt. En tjej på jobbet har trummat med fingrarna på hans lår.
- Vem gör så?? Jag HATAR när folk gör så. Hon är fan dum i huvudet.

Jag köpte kexchoklad till mig själv. Börjar äta den.
- Har du köpt kexchoklad?
Han stirrar på mig.
- Ja?
- Ät inte den här. Ut.
- Va? Varför då?
- När jag var liten och hade tandställning åt jag en bit kexchoklad och aluminiumfoliet fastnade i min tandställning.
Jag tittar på honom frågande. Jag förstår inte poängen.
- Jag HATAR kexchoklad. Det ryser i hela kroppen så fort jag bara ser en kexchoklad.
- Men dom har ju tagit bort aluminiumfoliet nu för tiden.
- Men hör du dåligt? Ät inte den här. Ut.

Ansvar

Ja, det var aldrig riktigt hans grej.
Om jag bad honom att sluta göra narr av mig framför andra fick jag till svar:
- Det är sån här jag är! Jag tänker inte ändra hela mig, hela min person, bara för att du inte har någon jävla humor.

Han fick skjuts hem av polisen en natt. Varför? För att han somnat (tokfull) i en snödriva. Idag - hur illa det än låter - hade jag varit glad om dom hade åkt vidare och låtit han ligga där.

Trillar våld ner framför fötterna på vissa människor?

Delar ur hans vålds-CV:

I hans ungdomsår bröt han sig in på sin skola för att använda datorerna i datasalen.

Han stal bilar och övade på att köra donuts med dessa.

Han höll på att slå ner en svarttaxichaufför. Några andra fick mota han därifrån. Varför? För att chauffören frågade om han vill ha en taxi.

Han har blivit misshandlad och misshandlat andra många gånger ute på stan.

Han har slagit en av sina vänner x antal gånger. Varför? Dels för att vännen spillde champagne på han.

Han blev utslängd från hans favoritkrog. Varför? En kille dansade med hans syster och killen blev lite mer närgången än hans syster hade tänkt sig. Han sliter bort killen från sin syster och tar tag i killens skjorta och börjar putta och slänga han hit och dit. När dörrvakterna kommer och slänger ut han blir han så förbannad att han troligtvis hade slagit ner vakterna också om dom inte hade varit fyra stycken.

Han försökte slita ut den där stackars mannen ur bilen som "försökte köra över hans flickvän".

Hans mamma blir sjuk och opereras akut. Vi var långt utanför Stockholm. Detta var ett gyllene tillfälle att köra bil som en jävla blådåre för att komma till sjukhuset så snabbt som möjligt. Han körde i 160 på en 90-väg. Jag trodde jag skulle dö.
När vi parkerar utanför sjukhuset går han först och köper snus innan han i extremt lugn takt letar rätt på sin mamma.

Låt han inte göra dig illa...

... sa hans mamma till mig.

Så hon visste vad som pågick?