Jag vill betyda något för någon. Jag vill bli ihågkommen.
Under fyra års tid träffade jag puckots mormor ungefär en gång i månaden. Jag var på sjukhuset och hälsade på varje dag när hennes man var inlagd på hjärtintensiven efter en hjärtinfarkt. Dom blev alltid så glada när jag kom.
Ett år efter att jag tagit mig bort från puckot träffar jag hans mormor igen. Jag går fram och hälsar. Och hon kommer inte ihåg mig. Jag förklarar vem jag är. Och hon kommer inte ihåg mig.
Hennes barnbarn har utsatt mig för ett rent jävla helvete och hon kommer inte ihåg mig. Hade det varit rättegång idag och hon eller någon annan skulle bli utfrågad, så hade dom bara förklarat att dom inte vet vem jag är eller varför dom har blivit kallade.
Varje gång jag var där fick jag en stor kram. Jag kände mig välkommen. Men det var tydligen fler i den där familjen som visade sig vara äckliga psykopater.
Efter allt som har hänt så vill jag umgås med människor som kommer att komma ihåg mig om ett år, två år. Jag vill inte slänga bort år på folk som inte uppskattar mig, som inte kommer ihåg att jag var där när dom hade något att fira eller när något var jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar