för bekväm för att dö

Sista halvåret ville jag ta mitt liv. Jag har inga upprörda känslor när jag tänker på det. Jag är inte arg.
Min själ hade dött för länge sen. Jag gick runt som ett tomt skal och kände att jag inte hade ett liv som var värt att kämpa för, ett liv som inte var värdigt nog att leva.
Jag tänkte ibland på hur jag skulle ta mitt liv, men fann ofta att mina idéer inte var tillräckligt bra. En överdos skulle exempelvis innebära att jag var tvungen att svälja väldigt många tabletter. Jag får lätt kväljningar när jag försöker ta en alvedon, så en överdos ... ja, det verkade inte så trevligt att behöva få kväljningar när man skulle dö. Att hoppa från en bro var inte heller någon bra idé, för jag är höjdrädd och jag ville inte vara rädd när jag dog. En del överlever ju också sådana hopp, så det var ju inget bra. Att skära sig... ja.. det svider när man skär sig, sen förblöder man så långsamt, så andra har all tid i världen på sig att rädda en. Inte heller optimalt. Så där höll jag på. Hittade aldrig något sätt som kändes bra. Och det är antagligen därför jag nu är vid liv. För att jag var för bekväm. Jag sitter och skrattar åt mig själv när jag skriver det här. Det är lite komiskt.

Räddningen blev i alla fall min katt. Jag adopterade henne från ett katthem i april. Hon var extremt rädd och skygg. Hon var 10 månader när jag fick henne och hon hade hittats i en kompost ute på en skärgårdsö. Hon fanns inte ute på internet än. Hon var inte redo för att flytta till en familj. Men när jag gick fram och hälsade på henne la hon sig på rygg och lät mig klappa henne på magen. Sen var det klart. Jag valde henne direkt.
Plötsligt hade jag någon hemma som behövde min hjälp. Hon försvann så fort puckot visade sig (ett tecken på att hon är extremt intelligent :) ) och lät han aldrig komma nära henne. Själv släckte jag ned lägenheten så fort jag var där själv och låg i tre veckor på golvet och pratade med henne. Hon blev rädd om jag rörde mig eller satt upp, så jag låg still på golvet och lät henne komma till mig. Av någon anledning kände hon sig mer trygg i mörker. En månad senare flyttade jag därifrån. Från början fick jag inte ta med mig henne, men sen ringde han och sa att kattjäveln inte lät han klappa henne, så han ville inte ha henne. När jag ställde fram kattburen sprang hon in i den och sen åkte vi iväg. Jag älskar den lilla katten. Och i det här sammanhanget vet jag vad det betyder att älska någon.