Jag undrar när jag kommer känna mig normal igen. När kommer jag ha en normal syn på livet? På samhället? Och egentligen undrar jag väl inte. Jag vet i princip att min syn och min verklighet aldrig kommer att förändras. Män är svin. För det mesta. Dom kan vara roliga att se på och att umgås med, men alltid på avstånd. Ungefär som apor i ett zoo.
Samtidigt vet jag att det är ren jäkla bullshit. Några av de jag tycker bäst om är killar. Dom är inte svin. Inte vad jag vet än i alla fall. Men är jag inte tillsammans med dom så behöver jag inte bry mig. Då drabbar det inte mig i alla fall. Men min första tanke om män är, och kommer troligtvis förbli, att dom är svin. Där är utgångspunkten. Vill de att jag ska ha högre tankar om dom, ja, då får dom bevisa att dom är värda det. Ni får inte min tilltro och goda ord förrän ni förtjänar det.
Är det på något sätt diskriminerande? Hm.. nej. Mina erfarenheter har lärt mig att män är svin. Dom sätter dig inte främst, dom sätter sig på dig, över dig. Varför? För att dom kan. Kvinnor däremot har inte gjort mig särskilt mycket ont. Dom har aldrig slagit mig. Dom har aldrig våldtagit mig. Aldrig kallat mig hora. Aldrig varit otrogen mot mig. Aldrig slängt ut mig. Aldrig utsatt mig för psykisk misshandel, eller någon annan form av misshandel för den delen. Visst, tjejer kan vara elaka dom med. Men än så länge har dom lämnat mig ifred.
Idag gick jag från jobbet. Skulle gå över vägen och en bil kör som en dåre förbi. Uppåt 110 på en 50-väg. Jag stannar en meter från övergångsstället. När bilen åker förbi börjar jag tänka på hur det hade varit att bli överkörd. Hur det hade känts. Hur stor sannolikheten hade varit att jag hade dött. Jag kommer fram till att sannolikheten att jag skulle dö hade varit nära 99 %. Bra odds, tänker jag. Man kanske borde ha tagit några steg till och inte stannat.
Sen ser jag mig för och går över gatan. Fortsätter livet som vanligt. Tänker inte en enda gång att jag hellre vill leva. Inte en enda gång att jag inte menar det jag tänker. Jag tänker inte en enda gång på vad jag skulle sakna i livet. Människor går vidare. Mamma tar hand om katterna. Dom klarar sig. Alla klarar sig utan mig.
2 kommentarer:
Inget skulle förändras. Vem skulle sakna mig? Någon, några? Skulle någon förstå?
Jag skulle vilja försvinna. Bort, komma långt långt bort. Aldrig komma tillbaka. Börja om, ge mig själv en andra chans.
Kramar i miljoner till dig ängel. Jag är glad att du inte klev ut. Jag hade inte klarat sommaren utan dig och min framtid skulle vara än mindre värd om du inte fanns, så....... kliv inte ut nästa gång heller. Dina katter skulle klara sig till en början men de skulle sörja dig till döds!
Människor går vidare? Du om något vet ju att det INTE är så, att man bara går vidare.. Vissa sår läker aldrig, och vi är många som aldrig skulle sluta sörja dig och sakna dig om du gjorde något sånt. :(
Skicka en kommentar