Ångest. Panik. Känslan att vara otillräcklig och inte kunna påverka utgången av en dag. Utgången av något år eller varför inte hela ens liv.
Varför lever vi egentligen? Är det min uppgift att föröka mig? Och mina barns uppgift att föröka sig? Det är väl ändå lite väl primitivt? Det kan ju inte vara meningen med livet. Det kan inte vara meningen att jag ska ha det jobbet jag har, även om det bidrar till ett rättssäkert samhälle och allt sånt där, så kan det ju inte vara meningen med MITT liv. Förut var meningen med livet att varje dag överleva till nästa. Men nu... nu överlever jag ju utan fysiska svårigheter och vad ska motivera mig då? Är det meningen att jag ska vara lycklig? Hur gör jag då? Och om det är meningen, varför är jag inte redan lycklig i så fall? Vad är människor lyckliga över? Är folk verkligen lyckliga eller är det bara något som förväntas av en? Ljuger alla? Vad är lycka?
Jag har kommit fram till att det inte finns någon mening med livet, och det är svårt att acceptera när man mår riktigt uselt och man faktiskt behöver en mening för att orka fortsätta. Man behöver höra - du lever här på jorden för att... och så berättar någon vad ens livs uppgift är och räcker fram någon stor sak som ska symbolisera det hela.
Det är vissa situationer som alltid lockar fram min ångest och panik. Ett uteställe. Fullt med människor. 99% är snyggare än jag. Och om pojkvännen är med, då sitter jag och väntar på den sekunden när han reser sig upp och går hem med någon annan. Tankarna ockuperar mig hela kvällen. Det är ju sant. Han kommer gå iväg med någon annan. Och jag ser det så klart och tydligt att det inte ens går att ifrågasätta.
Varför tror jag att 99% är snyggare än jag? Jag har ju redan konstaterat det innan jag ens har gått in på stället och sett en enda människa. "Alla tjejer som är här inne är 1000 gånger snyggare än du". Är jag riktigt ärlig mot mig själv så kan jag ju erkänna att jag inte tycker att 99% är snyggare, men 50% i alla fall.
Vart har jag fått den uppfattningen ifrån? Jag har inte alltid haft den åsikten. Det är inte min åsikt nu heller. Reaktionen och tankarna är inlärda. Dom sitter i ryggmärgen. Ångesten och paniken dyker upp som en betingad respons på att jag ser ett uteställe.
Jag orkar inte med det. Orkar inte sitta där och spela glad och social när det enda jag känner är panik. Panik över att pojkvännen snart kommer ställa sig upp och välja någon. Ångest över att aldrig duga. Aldrig vara tillräcklig. Aldrig vara tillräckligt attraktiv.
1 kommentar:
Lycka och att vara lycklig. Vad är det? Det måste vara avsaknad av kännedom om ondska, skräck och panik. Avsaknad om kunskapen om hur det är att bara hålla sig vid liv.... som livsuppgift dag ut och dag in. Men vi som inte lever i ovisshet om detta. Vad blir lycka för oss?
"Känslan att vara otillräcklig och inte kunna påverka utgången av en dag. Utgången av något år eller varför inte hela ens liv." Är nog de två bäst sammanfattande menningarna jag läst på länge. Det är så det är. Att vara otillräcklig. Jag förtjänar inte det jobb jag har. Det är bara de som ännu inte har förtsått det. Allt jag gör,varje dag, hela dagarna är en kamp mot att inte visa att jag är otillräklig. Jag är aldrig bra nog. Aldrig perfekt. Jag är alltid rädd för att någon ska upptäcka att jag inte duger, att allt det som han sa stämmer. Jag vet ju det men kampen är att ingen annan ska få se det. Varje dag är en massa lögner. Lögner som behövs för att det på ytan ska se ut som att jag har ett liv. Att jag är lycklig. Men hur hittar jag riktig lycka........
Skicka en kommentar