Han hänger över mig, trycker ner mig och skriker. Nu har han gjort något dumt igen. Och det är mitt fel. Något har gått sönder.
Jag gråter. Min naturliga reaktion på det mesta. Glädje, ilska, rädsla.
Han är våldsam. Hans naturliga reaktion på allt. Att jag öppnar en dörr, ett öga eller att jag säger något vid fel tidpunkt. Att jag andas när han har sagt åt mig att sluta. Att jag inte kan förstå. Hur kan jag gå emot han? Vad menar jag med det här? Att jag aldrig bara kan göra som han vill.
Och jag gråter. Och ber han att förlåta mig. Men mina tårar triggar han. Fan vad jag gråter hela tiden!
"Jag gråter och du slår sönder något - det är bara så det är!"
Vi tittar båda förvånat på varandra. Kom det där verkligen från mig? Vågade jag säga så? Hans blick förändras. Något slocknar. Han har kommit av sig. Går därifrån.
Själv sitter jag kvar på golvet, lutad mot en garderob. Skakar och undrar varifrån kraften kom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar