Ett steg bakåt

När jag kom hem idag var det strålande sol och en sådan där härlig höstdag man bara längtar till.
Jag drog på mig gympaskorna, en tjocktröja och en mössa och gick ner till strandpromenaden. Jag njöt av solstrålarna mot ansiktet och den friska luften. Äntligen lite lugn och ro.
Jag rundade ett hörn och en man gick emot mig. Som ett brev på posten kom alla tankar och obehag över mig. Vem är han? Vill han mig något?
Han började prata med mig. Hörde inte vad han sa.
- va?
- har du hund med dig?
Jag tittar mig förvånat omkring. Hund? Varför frågar han det?
- Nej, ingen hund. Eller vad menar du?
- Nä jag ville bara veta om du hade hund. Jag är lite rädd för att det ska komma någon runt hörnet.
- jaha, jag är också hundrädd, så en sån har jag inte med mig. Trevlig kväll! sa jag och fortsatte gå.
- Detsamma!

När jag fortsatte gå så gick jag förbi hans kompisar. Två killar, båda runt 20-25 år.
Jag hittade en soldränkt bänk nere vid vattnet och satte mig där och började skriva lite på min så kallade bok. Jag är helt inne i det jag skriver och lyckas njuta av tillvaron. Sen hör jag killgänget längre bort. Dom är fler nu och kommer ganska snabbt mot mig, men dom har inte sett mig än. Jag ställer mig snabbt upp och hittar en väg upp på klipporna och gömmer mig ovanför strandpromenaden. Sen trycker jag mig mot en stor sten tills killgänget har passerat.

Jag blir kvar där uppe och tänker - va sjutton är det jag gör?? Varför blir jag så rädd för ett killgäng? Dom hade troligtvis inte gjort någonting mot mig. Men hur vet jag det? Eller är det kanske bra att jag är så rädd -för tänk om! Tänk om dom skulle ha dragit med mig ut i skogen.. men vad är sannolikheten för att de skulle ha gjort det?

Hur jag än vrider och vänder på det så är det bara att konstatera att jag fortfarande är rädd för människor. Jag trodde jag hade kommit längre, så det känns som ett steg bakåt....

böter pga brist på sex

En man i Frankrike fick böta 10 000 euro, ca 90 000 kronor, till sin ex-fru för att han inte hade sex med henne tillräckligt ofta.
Jag undrar - var står det i den franska lagstiftningen hur mycket sex man måste ha i ett äktenskap?

Några fler än jag som starkt ogillar detta utslag?

Resten av ditt liv, Timbuktu

Har tänkt på det länge, verkligen tänkt

Hur jag skall få dig att förstå hur det känns
Hur jag skall närma mig detta, våga berätta
Släppa, få hjärtat å lätta
Rädd att jag kanske hade läst dig fel
Kan jag säga nu med säkerhet
Att min första instinkt var korrekt
Nu vill jag uttrycka det i klartext
Du är helt klart unik och speciell
Universum är vigt åt dig själv
Från den djupaste platsen mörkaste delen
Av min själ vill jag berätta det här

Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer…

Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör

Jag hoppas du,
Du får leva med det resten av ditt liv
Att du lever med det i all evig tid

Jag hooka’ dig en plats att bo när det var svårt
Gav dig min axel när du var full av gråt
Låna dig pengar att klara dina knipor
Hamnar du i helvetet skicka mig ett vykort
Min kamera försvann, du skyllde på min föredetta vän
Som du dessutom knulla i min säng
Vill hellre genomleva nittionio jävla vintrar
Att rulla naken över krossat glas, äta fimpar
Än att nånsin igen känna dina vibbar
Du ljög fan bättre än delfinerna simmar
Huvudperson i mina sämsta minnen
Om du var sist på jorden i elfte timmen

Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör

Jag hoppas du,
Du får leva med det,
..resten av ditt liv
Du får leva med det..

Du spela mina nerver ut tills dom brast
En cancer i röven vart jag än satt
Denna här belöningen blir ditt tack
Hoppas att din utförsäkring går snabbt
Att dom skriver idiot i ditt pass
Att du i ditt nästa liv blir en mask
Fan vad jag behövde få detta här sagt
Blir två ton lättare än vad jag vart

Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer.
Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer.

Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör

Jag hoppas du,

Aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod, asså aldrig, även när du får en ny.
Och må din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta så att du alltid kommer för sent
Och må köttätande myror äta upp dina ögonlock så att du alltid är trött
Och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut..
Och må dina hårddiskar för evigt alltid krascha

...

Han frågade mig om jag alltid tyckte att man skulle använda kondom.
- Ja, det är klart man ska.
- Va? Tycker du verkligen det?
Han gick in på detaljer. Vad som var bättre utan, vad som var nackdelarna med.
Vid tidpunkten för det här samtalet var jag 12 år och oskuld. Han var 21.
Han skickade mail till mig där han berättade om hur han hade sex med sin flickvän.
När jag var 17 och bodde utomlands fick jag ett nytt mail av honom. Han berättade vad han och hans nya tjej gjorde deras första natt tillsammans. Han skickade mail med bilder på okända tjejer.

Vad ville han mig?

Frustration

Att inte bli förstådd är utmattande. Att känna att man inte riktigt har någon som stöttar upp en och pushar på en, uppmuntrar en, är även det utmattande.

Jag blir trött, ledsen, frustrerad, otålig av att inte bli förstådd. Att mina nära och kära tycker att det har gått så lång tid nu att jag borde rycka upp mig och "gå vidare". Jag vill inget hellre än att aldrig mer besväras av allt det jag blev utsatt för.  Jag vill inget hellre än att vara en helt ny människa. Att slippa känna att paniken griper tag i en utan förvarning. Att aldrig mer ha ångestattacker. Det finns ingenting jag önskar högre än att bli kvitt alla demoner.

Men verkligheten är den att jag fortfarande har posttraumatiskt stressydrom. Eftersom jag har haft det så länge är det kroniskt. Det jag kan jobba på är att korta ner attackerna och avdramatisera det jag har svårt för. Det är svårt att göra det helt på egen hand, utan någon som står bredvid och stöttar en. Men nej, det kommer antagligen aldrig försvinna. Jag måste lära mig att leva med det. Men det innebär också att de som väljer att vara i min närhet också måste lära sig att leva med min diagnos. Jag hoppas så väldigt intensivt att mina nära och kära väljer att stå fast vid min sida.