fredag 1 juni 2012

Fri!

Jag har inte längre PTSD!! *tjoho* :):):)
Jag har gått på KBT i några månader och haft längre sessioner och nu är jag fri! Guu vad skönt.
Har inte haft några flash backs på senaste tiden, inga drömmar osv.
Allt lugnade ner sig rejält den här veckan och jag började slappna av och nu så är jag så trött. Så mina planer ikväll är att fira med sambon min och sen sova.

Jag har inte heller längre någon depression.
Vi gjorde två tester idag och på båda testerna hade jag värden långt under PTSD och depression. Förra gången jag fick göra dom låg jag över och det var nog bara en månad sen. Det gick väldigt snabbt helt plötsligt. Allt föll på plats.

Jag har fortfarande problem med tillit och en massa andra saker, men jag är inte sjuk längre.

Vi pratade en del om min pappa idag. Jag ringde honom en dag när puckot gjorde mig rejält illa. Jag sa: Pappa, han gör mig illa.
Pappa sa: - Jag har inte tid, gumman. Jag kan inte komma.
Och med det menade han inte - jag har inte tid, jag kommer så snart jag kan. Han menade - jag har inte tid, dvs. jag tänker inte komma.
Hela min trygghet försvann i det samtalet. Innan det trodde jag att i alla fall min pappa alltid skulle finnas där för mig. När det här hände insåg jag att jag inte kunde lita på pappa. Jag hade redan förstått att jag inte kunde lita på mamma. Mina vänner hade inte någon bil och jag insåg att jag var helt själv. Jag kände mig enormt övergiven och det gör jag än idag. Min mur åkte upp och jag insåg att jag var tvungen att klara mig helt själv. Min terapeut sa att det här antagligen har bidragit till att jag utvecklade ett PTSD. Jag var helt ensam och var tvungen att klara mig helt själv. Kunde inte flytta hem till mina föräldrar när jag flydde därifrån, så jag fick bo helt själv 10 mil från familj och vänner.

Så jag har en hel del arbete kvar, men jag är inte längre sjuk. Aaaaah. Ikväll ska jag bara njuta och fira.

fredag 18 maj 2012

Dr. Jekyll and Mr. Hyde

Jag tycker om vissa liknelser som min terapeut har gjort.
Jag berättade om att jag kunde vakna mitt i natten av att han slog mig rakt över revbenen och när jag vände mig om för att fråga vad i helvete han höll på med, så låtsades han sova. Han sa alltid att han gjorde det i sömnen, att han aldrig gjorde det med uppsåt.
Min terapeut utbrast då - Brainfucking! Man kan ju inte kalla det något annat! 
Det tycker jag är ett skönt uttryck... Brainfucking...

Sen när vi pratade om vilka regler han hade - som ändrades från dag till dag - så kallade hon honom för Dr. Jekyll and Mr. Hyde. Klockrent. Så hur fasen ska jag ha kunnat följa hans regler när de ändrades hela tiden? Det som var rätt igår, är fel idag. Att ringa och fråga vad han skulle ha till middag tre dagar i rad var fel, för jag skulle ha förstått att han varje dag ville ha pizza. Men dag fyra, när jag går och köper pizza utan att ringa, då är det fel, för idag skulle jag ha förstått att han ville ha hamburgare. Ja, ni hör vilken nyttig mat det var som han åt... Usch vad äcklig han var.

På väg uppåt

Jag skriver inte här så ofta, men idag kände jag att det är dags för en makeover på bloggen. Ny bakgrund som känns lite mer som jag känner just nu.
Jag känner mig lättare. Den här behandlingen är bra. Jag gör framsteg och jag känner själv att jag gör framsteg. Det börjar ge med sig.

Jag har haft svårt att släppa min egen skuld i allt som hände och det är lätt att säga till andra - det är inte ditt fel! Men att verkligen känna det i hjärtat, det är svårt. Men när jag har gått igenom och pratat med min terapeut har hon fått mig att sätta mig in i min egen situation igen. Hon har fått mig att förstå vilket litet utrymme jag hade att röra mig inom, hur han verkligen hade krympt mitt livsutrymme.
I den stunden kontrollerade han mig fullt ut. Han hade sina regler som jag skulle följa till punkt och pricka, i annat fall blev jag straffad. Och det är svårt att förstå hur han fick sådan kontroll över mig. Även för mig är det svårt, så jag förstår att det är svårt för andra.

Om jag hade blivit behandlad så idag, nu när jag är fri, starkare och vet hur det känns att vara lycklig och glad - som de flesta andra människor - så hade jag gått därifrån direkt. Naturligtvis. Det är ju helt självklart att om någon behandlar dig så och du har kvar hela din kraft och styrka, så går du därifrån. Men saken är ju den att dom börjar ju inte direkt med att slänga in dig i en garderob eller låsa ut en på balkongen. Det sker ju så fint och långsamt och utstuderat att du inte förstår vad det är han gör. Du förstår att det inte är bra och du skäller på honom för att han är lite dum i huvudet, men det är inte några saker att bryta upp förhållandet för. Inte i början. Som med löken. Att han vill att du ska hacka löken på ett annat sätt är märkligt, ja, men inte något du gör slut för, eller hur?

Så när man försöker förstå sig på någon som har levt i ett misshandelsförhållande måste man förstå att han har klippt hennes vingar. Hon kan inte bara flyga iväg. Alla hot, alla straff. Att inte kunna göra ett skit utan att bli kontrollerad.

Så nu säger jag att ingenting av det som hände var mitt fel. Och snart börjar jag nog tro på det också.

Idag är jag tacksam och mycket glad över att kunna känna mer än bara rädsla och ilska.

Det blir bättre och bättre...

fredag 20 april 2012

psykbryt

Idag har jag haft ett psykbryt. Varit helt jävla förstörd och inte betett mig så bra.
Jag blir rädd av en massa saker som jag inte ens förstår. Jag förstår inte ens att jag är rädd när jag börjar skrika och gorma.

Som tur var hade jag KBT-terapi idag. Jag kommer in och kan inte dölja att jag mår skit. Ja, det är väl hela tanken med KBT att inte dölja något för sin terapeut. Jag berättade vad som hänt.
Min sambo har flera ex och föredettingar som han fortfarande är vän med och umgås med. Igår slog det slint för mig när ytterligare ett ex hörde av sig. Jag orkar inte mer. Jag vet alldeles för mycket om hans förflutna och jag orkar inte hålla uppe en fasad om att jag tycker att allt är så jävla okej med att jämnt och ständigt behöva vara trevlig mot hans ex. Jag har inte valt att ha dom i mitt liv och jag vill inte ha dom i mitt liv. Jag har svårt att tro på min sambo när han säger att de bara är kompisar. Kan två personer som varit tillsammans sluta ha känslor för varandra och bara bli kompisar? Jag vet inte. Jag tror inte det. Så jag ställer miljarders frågor för att försöka få svar på om dom har känslor för varandra eller om jag kan vara lugn.

Idag fick jag förklarat för mig att - i det läge som jag är i idag i mitt PTSD så är det en normal reaktion. Det är normalt för mig att bli arg och väldigt upprörd och ifrågasätta allt för att jag är rädd. Jag är rädd för att bli lurad, bedragen och lämnad. Jag är rädd för att bli sårad. Jag är rädd för att allt blir likadant som det var med puckot och att jag kanske faktiskt dör av en flygande kökskniv den här gången.

Det känns skönt att veta varför jag reagerar som jag gör, för det är hemskt att reagera och må såhär och jag vill göra allt annat än det jag gör. Jag har inte kontroll.

Min KBT-terapeut har nu föreslagit att jag ökar längden på mina sessioner hos henne så att vi snabbare kan behandla PTSD. 2-3 månader trodde hon att det skulle ta. Med en massa övningar varje vecka. 80-90% blir symtomfråga. Håller tummarna för att jag är en av dom. För livet med PTSD suger. Det suger så sjukt mycket att det är helt stört. Och det går ut över min sambo. Och det suger ännu mer.

Jag har fått andningsövningar som jag ska göra två gånger per dag. Jag ska gå ut med soporna varje kväll. Jag är nämligen rädd för att vara ute själv när det är mörkt. Och jag måste göra det långsamt, för att när man har PTSD så stressar man. Allt måste gå snabbt, det som är obehagligt och det mesta i sitt liv.
Sen ska jag gå och fira min sambos kusin imorgon. Jag får alltid ångest inför och under en sådan tillställning. Jag är väldigt obekväm. Men jag ska koncentrera mig på att inte vara så vaksam. Ja, det här är ju under förutsättning att min sambo fortfarande vill ha mig efter dagens psykbryt.
Efter det ska jag på aw med mina kollegor. Som ett andra test. Och då får jag inte heller ha kontroll på allting och iaktta alla människor.

Och jag är helt förstörd idag. Vi får se hur det går. Jävla skitdag.

fredag 2 mars 2012

Vilken lista...

Jag fick med mig en massa papper från KBT-terapin där det står väldigt mycket information om PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Vilken jäkla lista det blev på saker som jag känner igen mig i. Började skriva ner saker i mitt beteende och tänk som påverkar min livssituation.

Vanliga symptom som stämmer in:
1. Svårigheter att styra oron
2. Det är nästan omöjligt att avleda tankarna på det som oroar
3. Orolig sömn och ibland har den drabbade mardrömmar
4. Känslan av att inte sovit något alls på natten, fast man gjort det
5. Att gnissla tänder, speciellt sovandes på nätterna (jag gör det även dagtid)
6. En ökad irritabilitet mot sig själv och mot andra personer i sin omgivning, utan rimliga skäl. (Herregud vad en äldre man störde mig idag på tunnelbanan. Han kunde inte sitta still och rörde hela tiden på munnen.)
7. Svårigheter att fokusera eller koncentrera sig på sina arbetsuppgifter.
8. En tendens att förstora bagateller utan att egentligen vilja det.
9. Obefogad men ständig ängslan att själv bli sjuk eller att andra i en närhet ska bli det. (Oroar mig ständigt för att få en ny cysta i bröstet som inte är godartad)
10. En känsla av att en katastrof kan drabba när som helst.

Fysiska tecken på plötslig ångest:
1. Skakningar och svaghet
2. Darrningar
3. Känsla av att behöva fly
4. Tårar
5. Ont i bröstet/hjärtflimmer, snabb puls eller bultande hjärta
6. Känslan av en klump i halsen/kvävningskänslor
7. Handsvett eller kraftig generell svettning
8. Illamående, orolig mage
9. Förnimmelser av att bli varm eller tvärtom kall, rodnad

Så, med så många saker ovan som stämmer in så behöver man inte vara Einstein för att förstå att jag har PTSD och väldigt mycket ångest, vilket påverkar mitt liv (och min sambos liv) väldigt mycket.

Jag suckar och gäspar också väldigt mycket. Många frågar om jag är trött, jag svarar alltid ja, men jag har aldrig riktigt listat ut varför jag gör det så mycket. Det står här i papprena jag fick idag att det faktiskt kan bero på ångest.

Jag har social fobi. Går inte på krogen som för mig symboliserar att jag inte ser tillräckligt bra ut, jag "duger" inte, folk tar sig friheter - taffsar, bär iväg med en till toaletterna osv - "män" anser att det är okej att vara grottmänniskor och utnyttja tjejer.
Allt gör sig påmint när jag ser någon som liknar honom.
Jag trycker undan minnen, förtränger. Vill låtsas som att det inte har hänt.
Det står "Till sjukdomsbilden hör att den drabbade ibland inte förmår känna intresse för viktiga saker som att betala räkningar, passa tider, och liknande."
Jag passar inte tider, "orkar" inte vara klar i tid, har inte någon lust att gå upp tidigt för att vara på jobbet kl åtta när det är okej med flexen att vara där nio. Jag anstränger mig inte för att komma i tid om det innebär att jag måste stressa.
Har många mardrömmar. Vaknar kallsvettig många nätter.
Har inget intresse för dagliga göromål.
Reagerar överdrivet på bagatellartade saker
Upplever minnesförlust efter bråk, eller under bråk. Kan inte komma ihåg vad jag har gjort samma dag, dagen eller månaden innan.

Sen står det att man måste besöka platser som påminner om traumat för att kunna möta minnena och det som hänt. Bara tanken på det här var stört jobbig. Usch usch. Men jag är redo.

Då fortsätter vi...

Nu har jag påbörjat KBT-terapi.
Mitt posttraumatiska stressyndrom har börjat göra sig påmind igen. Eller börjat och börjat. Så har det varit sen i julas.
Minnesbilder dyker upp. Nu är det alla övergrepp och våldtäkter som dyker upp. Kroppen reagerar på samma sätt som förut. Jag stänger ner, jag fryser till is. Min terapeut liknade mig vid ett rådjur. När dom blir rädda fryser dom och kan stå helt stilla i flera timmar.

Utöver allt som puckot utsatte mig för, så är det en hel del annat som gör att jag inte har det liv jag vill ha. Jag hoppas att jag kommer kunna vända allt till rätta. Det får ta den tid det tar och det får kosta vad det vill.

söndag 22 januari 2012

Och så undrar folk varför man inte bara gick därifrån.

Öppna denna länk och skrolla ner tills ni ser bilderna på de 189 kvinnor som under 2000-talet dödats av sin sambo, pojkvän eller make. Gå in och läs om de drömmar de hade. Lägg märke till vad som ledde till att de blev dödade. Hur många av dom dog för att de meddelat att de ville separera, flytta isär? Nästintill samtliga. När ska alla de som ställer frågan - varför gick du inte? Varför stannade du kvar? - förstå vad det handlar om? Att det inte bara är tomma hot?
Läs, begrunda och sprid vidare.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/dodadekvinnor/article14144776.ab