Katterna sitter nedanför de stängda garderoberna. De tar sats och klättrar upp till överskåpen. Luckorna till överskåpen flyger upp inte bara där katterna är, utan överallt i rummet. Saker börjar långsamt firas ner ur skåpen. En docka, ett clownhuvud. Jag ställer mig upp bredvid sängen. Tittar på dörren som plötsligt smäller igen. Jag hämtar kökskniven som jag alltid har vid sängen. Rör mig mot dörren. Den öppnas och en kvinna med stort burrigt hår kommer in. Hon stirrar på mig med vidöppna ögon och tänderna lyser i mörkret. Hon har huvudet lätt böjt bakåt och får fram något ljud som liknar ett skratt. Hon flyger mot mig och jag sätter kökskniven i henne. Jag hugger och hugger i midjehöjd. Hon lägger sig på rygg på sängen med händerna över magen och ler. Hon skrattar fortfarande och ögonen stirrar fortfarande på mig med vidöppna ögon. Hon blöder inte så mkt som hon borde. Hon böjer sig ner och börjar krypa efter mig på golvet. Håret hänger ner över ögonen, inkletat i blod.
Väckarklockan ringer. Ser mig om i rummet. Garderoberna är stängda. Inga saker på golvet. Kniven ligger där den ska. När jag drömmer vet jag inte längre om det är dröm eller verklighet.
fredag 29 oktober 2010
måndag 18 oktober 2010
Varningssignaler
Snart ska jag stå på egna ben igen, utan att en intelligent tjej påpekar när jag säger emot mig själv och påminner mig om att jag gjorde saker för att överleva.
För att jag ska klara mig utan hjälp har jag fått lite olika papper. Bland annat ett om varningssignaler. Vi som tyvärr har lärt oss signalerna på det hårda sättet känner igen dom allt för väl, men för er andra vill jag nu skriva ner vad ni ska se upp med så att ni inte hamnar där jag har varit.
Här nedan följer några exempel på varningssignaler som tyder på att du riskerar att bli utsatt för kränkning, hot och våld.
1. Din partner är angelägen om att snabbt etablera ett fast förhållande. Vill inom kort ha nyckel till din bostad eller att ni flyttar samman.
2. Är svartsjuk och kontrollerande i sitt beteende, t ex kör dig till och från arbetsplatsen samt vänner och familj.
3. Försöker att kontrollera alla delar av ditt liv och strävar mot en symbiotisk relation. Har orealistiska förväntningar på dig och förhållandet.
4. Isolerar dig från vänner och familj genom att på sikt få dig att släppa kontakten med dem.
5. Anklagar andra för egna problem och misstag.
6. Gör andra ansvariga för sina egna känslor.
7. Din partner påstår att han/hon har lätt för att bli känslomässigt sårad.
8. Är grym mot barn och/eller djur.
9. Använder sig av "lekfullt" tvång under sexualakten.
10. Skriker och kallar dig fula ord.
11. Har plötsliga humörsvängningar.
12. Har en rigid/fastlåst syn på könsroller.
13. Har utsatt andra för våld eller har själv blivit utsatt för våld under sin uppväxt.
14. Hotar med våld.
15. Hotar att avslöja personlig eller negativ information om dig till din familj eller din arbetsplats.
Mycket av det här kan tyckas extremt och att man har gått för länge sen när det här inträffar. Dom här människorna som utsätter andra för våld är duktiga på att manipulera folk i sin närhet. Nedbrytningen går snabbt. Det mesta av det som beskrivs sker inom ett halvår.
Det jag har lärt mig är att när någonting inom en ger en signal om att något är fel, då ska man ta sig därifrån. Oavsett hur mycket du tycker om han eller henne. En enda signal kan vara skillnaden mellan liv och död. För det är när du får den första signalen som du fortfarande är stark nog att ta dig därifrån. Ge dom inte en andra chans.
För att jag ska klara mig utan hjälp har jag fått lite olika papper. Bland annat ett om varningssignaler. Vi som tyvärr har lärt oss signalerna på det hårda sättet känner igen dom allt för väl, men för er andra vill jag nu skriva ner vad ni ska se upp med så att ni inte hamnar där jag har varit.
Här nedan följer några exempel på varningssignaler som tyder på att du riskerar att bli utsatt för kränkning, hot och våld.
1. Din partner är angelägen om att snabbt etablera ett fast förhållande. Vill inom kort ha nyckel till din bostad eller att ni flyttar samman.
2. Är svartsjuk och kontrollerande i sitt beteende, t ex kör dig till och från arbetsplatsen samt vänner och familj.
3. Försöker att kontrollera alla delar av ditt liv och strävar mot en symbiotisk relation. Har orealistiska förväntningar på dig och förhållandet.
4. Isolerar dig från vänner och familj genom att på sikt få dig att släppa kontakten med dem.
5. Anklagar andra för egna problem och misstag.
6. Gör andra ansvariga för sina egna känslor.
7. Din partner påstår att han/hon har lätt för att bli känslomässigt sårad.
8. Är grym mot barn och/eller djur.
9. Använder sig av "lekfullt" tvång under sexualakten.
10. Skriker och kallar dig fula ord.
11. Har plötsliga humörsvängningar.
12. Har en rigid/fastlåst syn på könsroller.
13. Har utsatt andra för våld eller har själv blivit utsatt för våld under sin uppväxt.
14. Hotar med våld.
15. Hotar att avslöja personlig eller negativ information om dig till din familj eller din arbetsplats.
Mycket av det här kan tyckas extremt och att man har gått för länge sen när det här inträffar. Dom här människorna som utsätter andra för våld är duktiga på att manipulera folk i sin närhet. Nedbrytningen går snabbt. Det mesta av det som beskrivs sker inom ett halvår.
Det jag har lärt mig är att när någonting inom en ger en signal om att något är fel, då ska man ta sig därifrån. Oavsett hur mycket du tycker om han eller henne. En enda signal kan vara skillnaden mellan liv och död. För det är när du får den första signalen som du fortfarande är stark nog att ta dig därifrån. Ge dom inte en andra chans.
onsdag 13 oktober 2010
ingen hjälp att få
jaha... hade ju fått en remiss till öppna psykiatrin eller vad det nu heter. Åkte dit imorse. Han kommer ut ur rummet och säger mitt namn. Jag känner direkt att det här inte kommer att funka. Han ser ovårdad ut.
Han börjar ställa frågor. Frågor som inte har något med mina problem att göra. Han frågar om jag äter dåligt. Om jag har haft problem med ätstörningar. Om jag dricker alkohol. Om jag dövar min smärta och ångest med sprit. Han frågar om jag inte borde sjukskriva mig.
Jag har aldrig haft ätstörningar. Jag har aldrig haft problem med alkohol. Jag röker inte. Tar inga droger. Jag vägrar att sjukskriva mig. Va fan ska jag göra det för? Sitta hemma och stirra in i en jävla vägg? Det skulle hjälpa mig hur då?
Sen frågar han hur länge jag blev slagen. Vadå hur länge jag blev slagen???? Jag får förklara för han att det börjar med psykisk misshandel. Han fattar inte. Ber mig att ge ett exempel. Sen frågar han varför jag stannade.
Finns det någonting en psykolog kan säga fel, så är det just precis allting som han precis har sagt till mig idag. Jag tänker inte gå tillbaka. Han kan inte hjälpa mig. Han kan absolut ingenting om misshandel. Absolut ingenting. Hur länge jag blev slagen???? Ska jag ha hållit räkningen? Hur många gånger åkte jag in i väggen? Hur många gånger slog han mig över revbenen? Spelar det någon roll hur många gånger det var? Klarar man 50 slag men inte 51? Varför jag stannade? Det är fan grundläggande för en psykolog som vill hjälpa en person med samma problem som jag har, att förstå varför man är kvar. Precis som den utomordentliga boken heter så är det viktiga frågan - varför går hon? Inte varför jag stannade. Det blir som en kritik till mig. Som att kritisera mitt intellekt. Och sen när han frågade vad jag jobbade med fick han en chock när jag sa civilingenjör. Tydligen kan man inte vara högutbildad och misshandlad.
Han kom hela tiden tillbaka till spriten. JAG HAR INGA PROBLEM MED SPRIT!!!!!!!!!! Sen ville han att jag skulle fylla i ett jävla papper med tusen frågor om sprit. Jag dricker knappt sprit. Jag dricker något glas vin i månaden. Jag behöver inte ens dricka vin. Jag kan lika gärna vara utan. Jag FÖRSTÅR inte varför jag ska behöva svara på såna frågor!
Sen fick jag fylla i ett häfte. Frågorna gick i princip ut på att ta reda på om jag var alkoholist, självmordsbenägen eller om jag skadade andra människor.
Nä jag vet inte vad jag ska säga förutom att jag inte kommer gå dit mer och att han inte kan hjälpa mig. Han fattar inte. Han är så okunnig inom det här området så det finns inte. Han vet ingenting.
Han börjar ställa frågor. Frågor som inte har något med mina problem att göra. Han frågar om jag äter dåligt. Om jag har haft problem med ätstörningar. Om jag dricker alkohol. Om jag dövar min smärta och ångest med sprit. Han frågar om jag inte borde sjukskriva mig.
Jag har aldrig haft ätstörningar. Jag har aldrig haft problem med alkohol. Jag röker inte. Tar inga droger. Jag vägrar att sjukskriva mig. Va fan ska jag göra det för? Sitta hemma och stirra in i en jävla vägg? Det skulle hjälpa mig hur då?
Sen frågar han hur länge jag blev slagen. Vadå hur länge jag blev slagen???? Jag får förklara för han att det börjar med psykisk misshandel. Han fattar inte. Ber mig att ge ett exempel. Sen frågar han varför jag stannade.
Finns det någonting en psykolog kan säga fel, så är det just precis allting som han precis har sagt till mig idag. Jag tänker inte gå tillbaka. Han kan inte hjälpa mig. Han kan absolut ingenting om misshandel. Absolut ingenting. Hur länge jag blev slagen???? Ska jag ha hållit räkningen? Hur många gånger åkte jag in i väggen? Hur många gånger slog han mig över revbenen? Spelar det någon roll hur många gånger det var? Klarar man 50 slag men inte 51? Varför jag stannade? Det är fan grundläggande för en psykolog som vill hjälpa en person med samma problem som jag har, att förstå varför man är kvar. Precis som den utomordentliga boken heter så är det viktiga frågan - varför går hon? Inte varför jag stannade. Det blir som en kritik till mig. Som att kritisera mitt intellekt. Och sen när han frågade vad jag jobbade med fick han en chock när jag sa civilingenjör. Tydligen kan man inte vara högutbildad och misshandlad.
Han kom hela tiden tillbaka till spriten. JAG HAR INGA PROBLEM MED SPRIT!!!!!!!!!! Sen ville han att jag skulle fylla i ett jävla papper med tusen frågor om sprit. Jag dricker knappt sprit. Jag dricker något glas vin i månaden. Jag behöver inte ens dricka vin. Jag kan lika gärna vara utan. Jag FÖRSTÅR inte varför jag ska behöva svara på såna frågor!
Sen fick jag fylla i ett häfte. Frågorna gick i princip ut på att ta reda på om jag var alkoholist, självmordsbenägen eller om jag skadade andra människor.
Nä jag vet inte vad jag ska säga förutom att jag inte kommer gå dit mer och att han inte kan hjälpa mig. Han fattar inte. Han är så okunnig inom det här området så det finns inte. Han vet ingenting.
måndag 11 oktober 2010
jävla puckon
Jag är så jävla arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Spelade precis fotboll och en kille i motståndarlaget påminner så sjukt mycket om puckot att det väcker en sådan vrede inuti mig. Han har skadat någon av våra spelare varenda gång vi har mött dom. Förra matchen har han hela benet runt halsen på en av våra längsta spelare. Ikväll kommer han flygandes och sätter en armbåge i en av våra tjejers rygg, som naturligtvis skadar sig. Vem kunde tro något annat?
Den här killen sätter igång så jävla mycket känslor i mig att jag står och skriker på han, från det att domaren blåser av matchen tills han sätter sig i sin bil och åker därifrån.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Min bilkörning hem var allt annat än vacker. Nu är jag hemma och det kryper i mig.
Nånstans är det väl kanske bra att jag reagerar såhär. Tänk om jag kunde reagera likadant om jag någon dag skulle ha den enorma oturen att stöta på puckot på stan.
Fy fan för såna här äckliga, värdelösa män. Dom är dumma i huvudet. Inte på det sättet att dom inte förstår vad dom gör för något, utan på det sättet att dom är fullt medvetna om vad de gör utan att bry sig. De väljer att misshandla andra människor. Det är deras aktiva val.
Spelade precis fotboll och en kille i motståndarlaget påminner så sjukt mycket om puckot att det väcker en sådan vrede inuti mig. Han har skadat någon av våra spelare varenda gång vi har mött dom. Förra matchen har han hela benet runt halsen på en av våra längsta spelare. Ikväll kommer han flygandes och sätter en armbåge i en av våra tjejers rygg, som naturligtvis skadar sig. Vem kunde tro något annat?
Den här killen sätter igång så jävla mycket känslor i mig att jag står och skriker på han, från det att domaren blåser av matchen tills han sätter sig i sin bil och åker därifrån.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Min bilkörning hem var allt annat än vacker. Nu är jag hemma och det kryper i mig.
Nånstans är det väl kanske bra att jag reagerar såhär. Tänk om jag kunde reagera likadant om jag någon dag skulle ha den enorma oturen att stöta på puckot på stan.
Fy fan för såna här äckliga, värdelösa män. Dom är dumma i huvudet. Inte på det sättet att dom inte förstår vad dom gör för något, utan på det sättet att dom är fullt medvetna om vad de gör utan att bry sig. De väljer att misshandla andra människor. Det är deras aktiva val.
söndag 10 oktober 2010
Aldrig nöjd
Han sa ofta att jag aldrig var nöjd. Jag bara klagade.
"Stick härifrån då om du är så jävla missnöjd! Jag kan sparka ut dig nu direkt så slipper jag se dig... Jävla hora..."
Han berättade oftast inte att vi var bortbjudna på middag till hans föräldrar. Han gick ut i hallen.
- Kom nu då för i helvete! Morsan står ju där ute och väntar på oss!
När jag berättade något för andra människor, så sa han alltid att jag aldrig har en poäng med mina berättelser. Att jag är tråkig. Jag har ingen humor. Att jag inte kan prata framför folk. Han härmade mig och förlöjligade min röst och det jag berättade.
Jag har det till och med på film. Varje gång jag sätter igång klippet så mår jag dåligt. Jag har även ett klipp på han när han ger mig sin vanliga psykopat-blick. Jag vet inte om jag har kvar dom. Ska se om jag kan hitta dom. Så att jag kan visa andra hur han verkligen var.
"Stick härifrån då om du är så jävla missnöjd! Jag kan sparka ut dig nu direkt så slipper jag se dig... Jävla hora..."
Han berättade oftast inte att vi var bortbjudna på middag till hans föräldrar. Han gick ut i hallen.
- Kom nu då för i helvete! Morsan står ju där ute och väntar på oss!
När jag berättade något för andra människor, så sa han alltid att jag aldrig har en poäng med mina berättelser. Att jag är tråkig. Jag har ingen humor. Att jag inte kan prata framför folk. Han härmade mig och förlöjligade min röst och det jag berättade.
Jag har det till och med på film. Varje gång jag sätter igång klippet så mår jag dåligt. Jag har även ett klipp på han när han ger mig sin vanliga psykopat-blick. Jag vet inte om jag har kvar dom. Ska se om jag kan hitta dom. Så att jag kan visa andra hur han verkligen var.
Du är knäpp. Du hittar bara på. Du ljuger!
Försöker få han att förstå att han gör fel ibland.
- Du drar grova skämt om mig framför andra. Jag tycker det är jobbigt. Det sårar mig.
Dom tre meningarna är mer än han klarar av. Han blänger på mig.
- Jag har fan ALDRIG skämtat om dig! Varför skulle jag vilja såra dig?
- Jo, men du har faktiskt...
Han står upp. Musklerna är spända. Ögonen är svarta. Hans ansikte är hårt. Händerna är knutna. Han slår handen i bordet med all kraft han har.
- GE MIG E-T-T ENDA EXEMPEL NÄR JAG HAR SKÄMTAT OM DIG!
Hans ansikte är så nära mitt. Hans galna ögon stirrar på mig. Han spottar mig i ansiktet.
Jag blir stel. Spänner hela kroppen. Jag tittar på honom för att försöka lista ut vad jag ska säga. Om jag kan göra något för att få han att lugna ner sig. Jag kan inte tänka.
Han tar tag om stolen jag sitter på med ena handen och bordet med den andra. Jag sitter i ett hörn och kan inte komma därifrån. Han vickar till stolen så att den håller på att välta. Jag tar snabbt tag om bordet för att inte trilla av.
Han ger mig ett snett leende. Ser nöjd ut.
- Se! Du kan ju inte ge mig ett enda exempel på när jag har gjort så. Du måste sluta ljuga. Folk kommer ju tro att du är knäpp om du hittar på saker hela tiden. Jag uppskattar inte att bli anklagad för saker jag aldrig har gjort.
- Du drar grova skämt om mig framför andra. Jag tycker det är jobbigt. Det sårar mig.
Dom tre meningarna är mer än han klarar av. Han blänger på mig.
- Jag har fan ALDRIG skämtat om dig! Varför skulle jag vilja såra dig?
- Jo, men du har faktiskt...
Han står upp. Musklerna är spända. Ögonen är svarta. Hans ansikte är hårt. Händerna är knutna. Han slår handen i bordet med all kraft han har.
- GE MIG E-T-T ENDA EXEMPEL NÄR JAG HAR SKÄMTAT OM DIG!
Hans ansikte är så nära mitt. Hans galna ögon stirrar på mig. Han spottar mig i ansiktet.
Jag blir stel. Spänner hela kroppen. Jag tittar på honom för att försöka lista ut vad jag ska säga. Om jag kan göra något för att få han att lugna ner sig. Jag kan inte tänka.
Han tar tag om stolen jag sitter på med ena handen och bordet med den andra. Jag sitter i ett hörn och kan inte komma därifrån. Han vickar till stolen så att den håller på att välta. Jag tar snabbt tag om bordet för att inte trilla av.
Han ger mig ett snett leende. Ser nöjd ut.
- Se! Du kan ju inte ge mig ett enda exempel på när jag har gjort så. Du måste sluta ljuga. Folk kommer ju tro att du är knäpp om du hittar på saker hela tiden. Jag uppskattar inte att bli anklagad för saker jag aldrig har gjort.
psykisk misshandel
Sitter och läser om psykisk misshandel. De radar upp vilka rättigheter du har.
Du har rätt att känna dig trygg och respekterad. Att få en ordentlig och uppriktig ursäkt när din pojkvän har sårat dig. Du har rätt att leva utan hot eller anklagelser. Du har rätt att bli tillfrågad om du vill göra något. Inte beordrad. Inte bestraffad. Du har rätt att umgås med dina vänner och familj när du vill. Och så vidare.
Självklara saker. Men de här självklara sakerna hade inte jag då. Det var ingen självklarhet att ens få prata i telefon. Det var ingen självklarhet att få stanna inomhus när det var tjugo minusgrader ute. Det var inte ens en självklarhet att få ha på sig en jacka.
Det gick inte att prata med honom. Han pratade inte med mig om det inte var så att jag hade gjort något fel. Jag förstod aldrig vad jag gjorde fel. Jag förstod inte hur förhållandet kunnat bli så trasigt. Jag ville bara att han skulle behandla mig som alla andra behandlar en människa.
Men vad jag än gjorde eller sa så blev jag bestraffad för det.
Hade vi bråkat så ville jag prata om det för att kunna lösa det. Ofta visste jag inte vad bråket hade handlat om. Men det blev inga lösningar. Det blev bara ännu mer bråk. Och sen slog han sönder något. Jag blev rädd och sa förlåt. Ingenting var löst.
Du har rätt att känna dig trygg och respekterad. Att få en ordentlig och uppriktig ursäkt när din pojkvän har sårat dig. Du har rätt att leva utan hot eller anklagelser. Du har rätt att bli tillfrågad om du vill göra något. Inte beordrad. Inte bestraffad. Du har rätt att umgås med dina vänner och familj när du vill. Och så vidare.
Självklara saker. Men de här självklara sakerna hade inte jag då. Det var ingen självklarhet att ens få prata i telefon. Det var ingen självklarhet att få stanna inomhus när det var tjugo minusgrader ute. Det var inte ens en självklarhet att få ha på sig en jacka.
Det gick inte att prata med honom. Han pratade inte med mig om det inte var så att jag hade gjort något fel. Jag förstod aldrig vad jag gjorde fel. Jag förstod inte hur förhållandet kunnat bli så trasigt. Jag ville bara att han skulle behandla mig som alla andra behandlar en människa.
Men vad jag än gjorde eller sa så blev jag bestraffad för det.
Hade vi bråkat så ville jag prata om det för att kunna lösa det. Ofta visste jag inte vad bråket hade handlat om. Men det blev inga lösningar. Det blev bara ännu mer bråk. Och sen slog han sönder något. Jag blev rädd och sa förlåt. Ingenting var löst.
fredag 8 oktober 2010
Kränkt
Min psykolog uppfattar mig inte som en helt, fullständigt kränkt person. Hon har mött många som är helt och totalt kränkta. Dom tar ingen ögonkontakt, undviker människor osv. Hon tror att det har att göra med att jag gjorde mer motstånd än de allra flesta gör.
Jag tror inte motståndet enbart var bra. Det höll mig kvar längre. Ju mer motstånd jag gjorde, desto mer upplevde jag det själv som att han inte hade kontroll över mig. Det har tagit lång tid att inse och acceptera att jag inte hade någon egentlig kontroll över situationen.
Hur fick han den?
Jag släppte in han. Jag trodde på han. Litade och anförtrodde mig. Han fick den informationen han behövde för att kränka och nedvärdera allt som jag trodde på och kände.
Fick frågan om vilket förhållande jag vill ha. Vill jag ha ett förhållande med en glasvägg emellan - dvs. ett förhållande med en person som jag inte släpper in. Jag ger han små delar av information, men behåller det mesta för mig själv.
Eller vill jag ha ett förhållande med en livskamrat. Som vet allt. Som känner mig. Som vet vad jag tänker och tycker.
Det är klart att jag vill ha en livskamrat. Men jag är så fruktansvärt rädd för att någon ska göra samma sak mot mig igen. Jag vågar inte släppa in någon så mycket som det krävs för att någon ska bli ens livskamrat.
Är rädd för att bo med någon på grund av vilken makt det ger han. Jag kan bli utelåst igen. Kontrollerad.
Fick frågan vad jag skulle göra om någon låste ut mig igen. Om det är någon, dvs. inte puckot, hade jag blivit aslack och ringt på hos grannen och ringt polisen. Hade det varit puckot...då hade jag väntat och bara varit glad när han väl hade släppt in mig igen. Varför? För att jag är så jävla rädd för han. När jag fick frågan och satte mig in i hur jag skulle reagera om jag idag hamnar i samma situation, så är jag fortfarande så förbannat rädd för han att jag fick en ångestattack. Kan inte kontrollera den panik som växer.
Jag tror inte motståndet enbart var bra. Det höll mig kvar längre. Ju mer motstånd jag gjorde, desto mer upplevde jag det själv som att han inte hade kontroll över mig. Det har tagit lång tid att inse och acceptera att jag inte hade någon egentlig kontroll över situationen.
Hur fick han den?
Jag släppte in han. Jag trodde på han. Litade och anförtrodde mig. Han fick den informationen han behövde för att kränka och nedvärdera allt som jag trodde på och kände.
Fick frågan om vilket förhållande jag vill ha. Vill jag ha ett förhållande med en glasvägg emellan - dvs. ett förhållande med en person som jag inte släpper in. Jag ger han små delar av information, men behåller det mesta för mig själv.
Eller vill jag ha ett förhållande med en livskamrat. Som vet allt. Som känner mig. Som vet vad jag tänker och tycker.
Det är klart att jag vill ha en livskamrat. Men jag är så fruktansvärt rädd för att någon ska göra samma sak mot mig igen. Jag vågar inte släppa in någon så mycket som det krävs för att någon ska bli ens livskamrat.
Är rädd för att bo med någon på grund av vilken makt det ger han. Jag kan bli utelåst igen. Kontrollerad.
Fick frågan vad jag skulle göra om någon låste ut mig igen. Om det är någon, dvs. inte puckot, hade jag blivit aslack och ringt på hos grannen och ringt polisen. Hade det varit puckot...då hade jag väntat och bara varit glad när han väl hade släppt in mig igen. Varför? För att jag är så jävla rädd för han. När jag fick frågan och satte mig in i hur jag skulle reagera om jag idag hamnar i samma situation, så är jag fortfarande så förbannat rädd för han att jag fick en ångestattack. Kan inte kontrollera den panik som växer.
torsdag 7 oktober 2010
Varför?
Jag har mått bra under typ en veckas tid nu. Varit glad. Varit social. Eller.. jag är för det mesta social, men nu har jag velat vara social. Stor skillnad för en person som lever med en fasad, murar och taggtråd 24 timmar om dygnet.
Idag däremot... mår jag inte lika bra.
En sak jag inte förstår är varför en person kan vilja någon så illa. Varför någon kan vilja ha sådan sjuklig kontroll över en annan person.
För det var tydligt att han ville ha kontroll över mig.
"Nu är du ute och får inte komma in. Nu är du instängd. Du ska veta vad jag vill ha att äta till middag, du ska inte fråga. Var i det här rummet. Städa nu.".. Gör si, gör så..
Han bestämde allt.
Varför mig? Varför vill man göra något sånt mot någon?
Jag har känt att jag inte kan arbeta vidare om jag inte får någon förklaring till varför en människa kan göra sånt. Jag vill veta allt så att jag vet vilka man ska undvika.
När man har föräldrar som inte ser en som liten, exempelvis att dom inte ser när han är hungrig, trött osv, så lär sig barnet att människor inte kan se eller uppfatta vad andra människor behöver. Barn lär sig och tar efter sina föräldrar. Lär dom inte barnet att man kan se på någon att den är trött, så lär sig barnet att - ingen kan förstå vad någon annan känner. De växer upp utan att ha lärt sig att vara empatiska.
Puckot blev slagen när han var liten. Jag tror inte att han hade en bra barndom, men det gör inte skadan han har orsakat mig mindre eller gör den okej. Men det är i alla fall en bit av en förklaring. Det räcker för mig.
Min psykolog sa idag att puckot har personlighetsklyvningar och är psykopat. Eller antisocial personlighetsstörning, som det heter idag. Inte politiskt korrekt att säga psykopat tydligen.. Han har även narcissistisk personlighetsstörning.
Idag fick jag också veta att jag har gjort mycket mer motstånd än vad de allra flesta gör. Jag gjorde så mycket motstånd jag kunde göra och ändå hamnade jag där..
Idag däremot... mår jag inte lika bra.
En sak jag inte förstår är varför en person kan vilja någon så illa. Varför någon kan vilja ha sådan sjuklig kontroll över en annan person.
För det var tydligt att han ville ha kontroll över mig.
"Nu är du ute och får inte komma in. Nu är du instängd. Du ska veta vad jag vill ha att äta till middag, du ska inte fråga. Var i det här rummet. Städa nu.".. Gör si, gör så..
Han bestämde allt.
Varför mig? Varför vill man göra något sånt mot någon?
Jag har känt att jag inte kan arbeta vidare om jag inte får någon förklaring till varför en människa kan göra sånt. Jag vill veta allt så att jag vet vilka man ska undvika.
När man har föräldrar som inte ser en som liten, exempelvis att dom inte ser när han är hungrig, trött osv, så lär sig barnet att människor inte kan se eller uppfatta vad andra människor behöver. Barn lär sig och tar efter sina föräldrar. Lär dom inte barnet att man kan se på någon att den är trött, så lär sig barnet att - ingen kan förstå vad någon annan känner. De växer upp utan att ha lärt sig att vara empatiska.
Puckot blev slagen när han var liten. Jag tror inte att han hade en bra barndom, men det gör inte skadan han har orsakat mig mindre eller gör den okej. Men det är i alla fall en bit av en förklaring. Det räcker för mig.
Min psykolog sa idag att puckot har personlighetsklyvningar och är psykopat. Eller antisocial personlighetsstörning, som det heter idag. Inte politiskt korrekt att säga psykopat tydligen.. Han har även narcissistisk personlighetsstörning.
Idag fick jag också veta att jag har gjort mycket mer motstånd än vad de allra flesta gör. Jag gjorde så mycket motstånd jag kunde göra och ändå hamnade jag där..
tisdag 5 oktober 2010
Lita på din magkänsla
Jag förstod hela tiden att förhållandet var dåligt... eller mindre bra... Några dagar efter det att jag hade tagit mig därifrån skrev jag att jag lämnade han för tusen anledningar, att jag inte var lycklig osv.
Men jag hoppades fortfarande på att han skulle förändras, vilja ändra sina vanor för min skull. Men jag insåg redan då att det aldrig skulle inträffa. Han skulle inte förändras. Inte för min skull, inte för någon annans.
Men jag förstod inte då hur pass dåligt det faktiskt var. Det är först nu, senaste halvåret som jag har insett hur mycket han förstörde - inte bara saker - men även det mesta hos mig. Det som var jag.
Jag var så inne i att inte göra han arg och besviken på mig att jag tappade bort mig själv. Han gick alltid först.
Han straffade mig för saker. Råkade jag säga en tanke jag hade om honom högt som var mindre bra så blev jag straffad och fick be om förlåtelse tills han inte kände sig förorättad längre. Det var alltid han som var sårad eller kränkt.
Det känns frustrerande att veta att jag redan då var fullt medveten om att förhållandet var dåligt, men att det tog så lång tid för mig att ta mig därifrån. Jag har fått höra att jag måste lita på min magkänsla. Har någon rejäla humörsvängningar - stick därifrån. Men jag hade den magkänslan i flera år och jag gjorde ingenting på sjukt lång tid. Så hur ska jag kunna lita på mig själv att jag gör det rätta nästa gång?
Men jag hoppades fortfarande på att han skulle förändras, vilja ändra sina vanor för min skull. Men jag insåg redan då att det aldrig skulle inträffa. Han skulle inte förändras. Inte för min skull, inte för någon annans.
Men jag förstod inte då hur pass dåligt det faktiskt var. Det är först nu, senaste halvåret som jag har insett hur mycket han förstörde - inte bara saker - men även det mesta hos mig. Det som var jag.
Jag var så inne i att inte göra han arg och besviken på mig att jag tappade bort mig själv. Han gick alltid först.
Han straffade mig för saker. Råkade jag säga en tanke jag hade om honom högt som var mindre bra så blev jag straffad och fick be om förlåtelse tills han inte kände sig förorättad längre. Det var alltid han som var sårad eller kränkt.
Det känns frustrerande att veta att jag redan då var fullt medveten om att förhållandet var dåligt, men att det tog så lång tid för mig att ta mig därifrån. Jag har fått höra att jag måste lita på min magkänsla. Har någon rejäla humörsvängningar - stick därifrån. Men jag hade den magkänslan i flera år och jag gjorde ingenting på sjukt lång tid. Så hur ska jag kunna lita på mig själv att jag gör det rätta nästa gång?
måndag 4 oktober 2010
självklarheter
Det känns så stört när jag sitter och läser min gamla dagbok. Det är precis när jag har fått flytta ut till landet eftersom jag inte hade någonstans att bo. Jag skriver att jag vill ha en pojkvän som:
- är snäll
- behandlar mig bra och respekterar mig
- har "kontrollerad" ilska
- får mig att känna mig speciell
- gör mig glad
- får mig att skratta
- är intresserad i det jag gör
- bryr sig
Hm.. är det överdrivna saker att önska sig av en popjkvän? Är inte det här självklara grejer? Men men.. på den positiva sidan så förstår jag ju nu själv att det är saker bör vara självklara... Det är ett framsteg.
- är snäll
- behandlar mig bra och respekterar mig
- har "kontrollerad" ilska
- får mig att känna mig speciell
- gör mig glad
- får mig att skratta
- är intresserad i det jag gör
- bryr sig
Hm.. är det överdrivna saker att önska sig av en popjkvän? Är inte det här självklara grejer? Men men.. på den positiva sidan så förstår jag ju nu själv att det är saker bör vara självklara... Det är ett framsteg.
"Så säger han efter att jag lämnat han första gången och kommit tillbaka:
- Jag visste att du inte kunde lämna mig."
"-Du tror att jag porrsurfar! skrek han åt mig och fick mig att känna mig som ett lowlife för att jag trodde något om honom som var sant.
Då fick han mig ju att be om ursäkt för att jag trodde så om honom. Det är inte så konstigt att jag har tappat bort mig själv när jag har bott med någon som har tryckt ner mig så mycket.
Han har verkligen ställt till det uppe i knoppen på mig. Vad kallas det? Manipulerat mig, så heter det. Att jag ens har tänkt på hur svårt han måste ha det nu. Det är ju helt otroligt allt det han har gjort när jag tänker på saken. Inte undra på att jag mådde skit. Sen tyckte han att han var en hjälte så fort han gjorde något bra. Som att handla mat. Wow.
Han har fått mig att känna mig ful, otillräcklig och dessutom har han fått mig att tro att mina värderingar varit fel och att allt han gjort varit normalt och rätt."
- Jag visste att du inte kunde lämna mig."
"-Du tror att jag porrsurfar! skrek han åt mig och fick mig att känna mig som ett lowlife för att jag trodde något om honom som var sant.
Då fick han mig ju att be om ursäkt för att jag trodde så om honom. Det är inte så konstigt att jag har tappat bort mig själv när jag har bott med någon som har tryckt ner mig så mycket.
Han har verkligen ställt till det uppe i knoppen på mig. Vad kallas det? Manipulerat mig, så heter det. Att jag ens har tänkt på hur svårt han måste ha det nu. Det är ju helt otroligt allt det han har gjort när jag tänker på saken. Inte undra på att jag mådde skit. Sen tyckte han att han var en hjälte så fort han gjorde något bra. Som att handla mat. Wow.
Han har fått mig att känna mig ful, otillräcklig och dessutom har han fått mig att tro att mina värderingar varit fel och att allt han gjort varit normalt och rätt."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)