Han tyckte synd om sig själv. Han hade blivit slagen när han var liten. Av sin pappa. Hans pappa hade pressat han till att bli en hockeystjärna. Gjorde han en dålig match fick han en snyting i bilen på vägen hem. Jag skulle tycka synd om han. Det var inte hans fel att han slog mig när han blev arg. Det var ju honom det var synd om.
Jag letar efter ett ord som skulle passa så perfekt in på hans personlighet, men jag hittar det inte...
Han var ett offer för det onda. Han kunde inte hjälpa att han var som han var. Ett barn som genomlidit en hemsk uppväxt. Han kände igen sig så väl i "pojken som kallades det".
Han blev arg när jag frågade om det. Han påstod att jag ifrågasatt han. Jag skulle ändå inte förstå. Jag skulle inte kunna hjälpa han. Så han tog en öl och satte sig framför datorn med sina hörlurar på. Ignorerade mig som vanligt. Behandlade mig som luft.
Men jag föredrog när han behandlade mig som luft. Då kunde jag titta på valfritt program på teven. Vilken frihet, vilket lycka... Vad tacksam jag skulle va! Ja, jag vet. Jag är bitter. Jag hatar han. Och när jag inte hatar han, så är jag likgiltig. De enda två känslorna jag har när jag tänker på han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar