Jag tittade på filmklippen som jag trodde att jag hade kvar. Efter att ha tittat på dom så förstår jag verkligen att ingen kunde förstå hur illa det var.
I ett destruktivt förhållande(läs jävla misshandelsförhållande) byggs det upp ett språk mellan parterna. Även i normala förhållanden är det så. Man vet vad den andra menar med bara en blick eller med en mening som ingen annan förstår. I det här förhållandet betydde en viss blick att jag inte skulle prata, en annan att han skämdes över mig, en tredje att han var förbannad över något jag sagt, osv osv osv. Det fanns ingen ömhet. Inga snälla blickar. När han skrattade, visste jag att han inte skrattade med mig, han skrattade åt mig. Men efter att ha sett han igen på film, efter så många år, är det som att jag tittar på han utifrån, på samma sätt som alla andra.
Jag kommer ihåg att just den blicken i filmen fick mig att känna som att ett ton sten landat på mitt bröst. Men jag kan inte komma ihåg vad blicken betyder idag. Jag kommer inte ihåg och det har aldrig känts så skönt tidigare att tappa ett språk.
Och det sköna är också att jag förstår och ser varför det var omöjligt att se från utsidan. Samtidigt som det är lite irriterande, då det även betyder att det är svårt att se om andra är i samma situation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar