Jag gick och köpte boken "Bättre självkänsla nu" strax efter att jag lämnat puckot. Jag kunde inte se mig i spegeln. Jag var för ful. Jag var blek och trött. Orkade inte ta hand om mig själv.
Varje dag tvingade jag mig fram till spegeln, tittade mig själv i ögonen och sa:
- Jag är vacker. Jag är vacker. Jag är vacker.
Jag kunde inte påbörja första ordet utan att tårarna rann nerför kinderna. Jag kände mig förbrukad. Skadad. Förstörd. Jag var inte vacker.
De första månaderna hade jag kunnat ge allt för att någon skulle komma och övertala mig att jag faktiskt var vacker, för jag kunde inte lura mig själv. Det gick inte in. Jag började aldrig tro på det.
Idag behöver jag bekräftelse i överflödiga mängder. Jag kan aldrig slappna av. Tänk om han inte tycker att jag är snygg idag. Han kanske inte tycker om mina kläder. Han kanske såg en tjej idag som var så grymt snygg att han insåg hur ful jag är.
Det är segt och äter upp ens energi att hålla på att oroa sig hela tiden för att någon kanske är snyggare. Oattraktivt också. Det händer mer och mer sällan att jag får dom här tankarna. När de väl kommer styr dom mitt liv. Idag accepterar jag att folk kan tycka att jag ser bra ut. Jag ser det inte alltid, men jag har fortsatt med mitt mantra. Förut sa jag det högt för att det skulle gå in. Idag går mantrat igång varje gång jag tittar i spegeln och jag tror att det fungerar.
Om en främmande person tittar på mig tänker jag att personen tyckte att jag var snygg, vacker, hade fina kläder eller dylikt. Förut tänkte jag att det var någonting fel. Har jag sminkat mig konstigt? Är jag så ful att han inte kan sluta titta? Man kan ju aldrig veta vad personer tänker, så varför inte tolka in otroligt positiva saker när det ändå är din hjärna som bestämmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar