Jag lever inte i nuet. Jag lever i mitt förflutna och i en idévärld om framtiden.
Jag drömmer stort. Om en verklighet som jag aldrig har upplevt eller ens skymtat. En verklighet som jag inte kan tro på.
En tanke går på repeat. Jag måste hitta min sanning som jag vill leva och dö för. Min sanning. Men min sanning vill jag inte leva för. Den vill jag dö för. Så jag måste hitta en ny. Men vilken är det? Det måste vara en sanning där jag är bekväm. Där jag kan lita på människorna omkring mig. En sanning och verklighet där jag känner mig vacker, omtyckt och att jag duger. Men hur skapar jag den sanningen och hur ska jag kunna tro på den när jag omges av mina egna minnen? Jag vet inte.. Det känns som att jag har förlorat min kamp mot hjärnan innan jag ens har börjat.
Jag har tänkt många gånger att jag vill ha en ny chans. Jag vill börja om på nytt. Födas på nytt. Eller trycka på delete och rensa ur alla minnen som jag inte vill ha kvar och börja om. Jag vill inte ha min sanning.
Jag vill vara naiv. Jag vill kunna tro på folks goda vilja att göra bra saker.
Och sen inser jag att jag inte vill börja om på nytt. Vem orkar gå igenom den här skiten en gång till? Kommer jag ha bättre tur nästa gång? Är det bara ödets lotteri?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar