I min bubbla

Jag har levt ett tag i min bubbla nu. I min bubbla är jag helt frisk och återställd från alla symtom.
Min bubbla började läcka lite för några veckor sedan. Min psykolog sa:
- Du är folkskygg.
Min första reaktion var - va?? Haha skulle jag vara folkskygg!? Du kan inte ha mer fel! ....eller?
Sen började allt sakta sjunka in. Jag undviker ställen med mycket folk som jag inte känner. Krogen, tillställningar, stranden, fester.
Jag känner obehag och får ångestattacker bara av tanken att gå på något sånt. Det är alla människor som framkallar det. Fullt av främlingar. Höga ljud. Jag känner mig instängd och utlämnad. Utan kontroll över situationen.
Det har hänt mig otaliga gånger ute på krogen att killar tar mig på rumpan mitt på dansgolvet eller i baren. Vad får dom att tro att jag skulle vilja bli tafsad på? Eller ger de fullständigt fan i vad jag tycker?
En kväll när jag var ute med mina kompisar var det en stor, vältränad kille som helt sonika slängde upp mig över axeln och gick iväg med mig till toaletterna. Ingen hörde eller såg eller reagerade på mina - Va fan gör du??? Släpp ner mig!!
Räddning blev att jag fick ögonkontakt med en vakt som såg vad som höll på att hända och slängde ut killen. Mina kompisar hade inte märkt något och undrade vart jag tagit vägen när jag kom tillbaka.
En annan kväll uppe i Åre ställde sig ett killgäng runt mig. En tog tag i urringningen på mitt linne, drog ut det, samtidigt som en annan kille kom fram och tog kort på mina bröst.
Jag är helt enkelt rädd för att vara på nattklubbar, vilket resulterar i att jag sitter och trycker i ett hörn och försöker se alla faror. Och jag kan absolut inte lämnas ensam. Det hela leder till en sjukt tråkig kväll. Så... Ja. Jag vill helt enkelt inte gå.

När jag går på fester vill jag gärna veta vilka merparten av gästerna är. Det är känslan av att vara otrygg som framkallar allt och som har gjort att jag faktiskt är folkskygg..
Det får bli nästa problem att ta tag i. Vart ska jag börja?

Varför gick du inte?

En fråga som jag har fått otaligt många gånger. Varför gick jag inte tidigare? Vad var det som hindrade mig?
Som jag har skrivit om tidigare var jag rädd. Men vidden av hur rädd jag var tror jag är svår att förstå. Jag var rädd för att han skulle ta mitt liv.

Emma var 19 år när hon gjorde slut med sin pojkvän Fadi. Han kontrollerade hennes liv och hon ville inte vara tillsammans med honom längre. Men hon var rädd för att göra slut, för hon visste att han skulle bli arg. Så arg att hon var rädd för sitt liv.
På grund av sin rädsla gjorde hon slut med sin pojkvän på en offentlig plats, där det fanns gott om människor runt omkring. Att det var slut mellan dom accepterade dock inte Fadi. Några dagar efter uppbrottet fick han in henne i sin bil och körde iväg henne till ett fält där hon misshandlades mycket svårt, våldtogs och knivhöggs. Han tog struptag runt hennes hals, utdelade slag och sparkar mot hela hennes kropp, han stack en kniv i hennes ögon.

Emma fick svåra hjärnskador. Hon har opererats åtta gånger i hjärnan. De tog bort skallbenet på båda sidorna under 15 veckors tid. Första tiden efter misshandeln låg hon på sjukhus i Lund för intensivvård. Under lång tid kunde Emma varken tala, svälja eller komma ihåg någonting. I maj 2010 satt hon i rullstol och försökte lära sig att gå igen, men eftersom hennes båda korsband är av så får hon lära sig gå med en knäskena.

Idag kan Emma gå och prata. Helt återställd är hon dock inte. Hennes närminne är borta och hennes syn är mycket dålig.

Det finns fler som Fadi, eller som Casper Östlöv, som han numera heter. Jag och andra misshandlade kvinnor har mött hans jämlikar. Det är det här vi är rädda för. Det är det här som är skälet till varför det är så svårt att gå. Det är som att fly från ett krig. Du vet aldrig när fienden hinner ifatt dig.
Att befinna sig i en relation med Fadi eller hans jämlikar är att befinna sig i direkt livsfara.
Det som fick mig att gå var att jag insåg att han skulle försöka döda mig vare sig jag stannade kvar eller gick. Jag tycker att den rätta frågan att ställa till de som har tagit sig ur inte är - varför gick du inte tidigare? utan Vad fick dig att gå?

Kvinnojourer

Efter debatten i svenskan har jag funderat lite på vad kvinnojourernas uppgift är. Varför har de skapats? Vad är tanken?

Jag kände mig så ensam. Jag trodde jag var den enda på denna jord. Det första jag fick höra när jag pratade med de i telefon var just det - du är inte ensam. Huvudsyftet med kvinnojourerna är att vara stöd för kvinnor som utsätts för misshandel, att visa att det inte bara är du. Att det finns andra som förstår vad du har gått igenom.  Det är inte en jour som har till uppgift att ta hand om alkohol- eller drogproblem. Det blir som ett andra hem för kvinnor som överallt annars möts med oförstående blickar.
Kvinnojouren jag gick till lärde mig vad misshandel är, de satte ord på allt det där jag känt men inte kunnat uttrycka. Jag fick svar på mina tvivel - har jag verkligen blivit misshandlad?
Kvinnojourerna är en vän. Någon att luta sig mot när allt annat runt omkring stormar. Jag hittade ett lugn där.

I debatten framkommer det åsikter om att man ska dra in bidragen till kvinnojourerna för att de inte löser alkohol- och drogproblem och för att de inte har högutbildad personal inom psykiatri. Men är det verkligen deras roll att göra det? Kvinnojourerna går runt tack vare alla volontärer som själva har blivit misshandlade och sedan kommer tillbaka när de mår bra för att hjälpa andra. De får gå kurser för att lära sig hur de bäst ska bemöta de som behöver hjälpen.

Magnus Falkman hänvisar till socialtjänsten. De har minsann utbildad personal.
Socialtjänsten... Det säger inte mig så himla mycket. Vilka är dom?
Efter att jag gick till Alla kvinnors hus så har jag fått hjälp via en psykiatrisk mottagning. Besök som jag har skrivit om här. De är alla utbildade i psykiatri. Jag bad om att få prata med någon som var specialiserad på misshandel i nära relationer. Någon sådan har de inte.
Mitt första möte med psykiatrin var bland det värsta jag varit med om, vilket jag också har skrivit om tidigare i bloggen. Dom har inte lyckats hjälpa mig särskilt mycket alls, om jag ska vara ärlig. De gav mig medicin. Tack, det var bra. Men i övrigt vad vården faktiskt inte av denna värld.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en man, som troligtvis aldrig satt en fot inne på en kvinnojour, kan ha så starka åsikter om att jourerna inte fungerar. Allt handlar inte om statistik och antalet akademiker. Ibland handlar det om att bara vara där, ge en trygghet och få alla ensamma kvinnor att inte känna sig så ensamma. Mina framsteg har jag till 99% att tacka Alla kvinnors hus för. 1% tilldelar jag medicinen.

Skvaller

Kvinnor skvallrar. Ja, det gör i alla fall jag. Skvaller är ett ord med negativ klang. Skvaller. Det är bara kärringar som sitter och skvallrar.

Jag säger det rakt ut - jag behöver skvaller!
Jag behöver få information om vänner, släkt, familj. Det är något jag behöver för att mätta ett behov jag har. Jag behöver få prata.
Jag vill berätta vad jag tycker om att min vän har gjort si eller så. Eller vad jag tycker om hennes pojkvän som sårade henne. Jag vill veta om några av mina vänner har råkat i luven på varandra. Varför? Jag vill kunna vara där för dom som har blivit sårade. Jag vill vara där för dom som är glada. Eller ta avstånd från dom som visar sig vara svin.
Är det skvaller? Är det att vara småaktig? Jag tycker att jag är ganska omtänksam både mot mina vänner och mot mig själv.
Varför används uttrycket så flitigt av män på ett så negativt sätt? Och kvinnor för den delen! Jag kan misstänka att de inte tycker om det för att andra får veta vad dom har gjort. Dom har kanske behandlat sin käresta på ett mindre bra sätt och skäms över det? De kanske tycker att det är jobbigt att andra får veta?

Min erfarenhet av puckon är att de vill att man ska hålla tyst. Därför älskar jag skvaller.
Varje människa definieras av sina åsikter, sin tro. Om kvinnor måste hålla tyst för att männen inte tycker om vad de pratar om, ja då tynar man bort. Det var exakt det som hände för mig. Jag blev ett tomt skal. Utan mina åsikter finns inte jag.

Feminist? Javisst!

Feminist. Ett ord som jag associerar med så mycket negativt. Eller snarare - vad jag tror att andra tänker när de hör feminist.
Vad definierar en feminist? Ja, jag vet inte. Det är säkert olika för alla.
Feminist = tjej med långt och mycket hår under armarna?
= flata?
= en tjej som ingen kille vill ha?

Nej. Det är enligt mig en person (kvinna eller man!) som genuint vill att det ska sitta ett jämlikt tecken mellan kvinna och man. Kvinna = man. Samma förutsättningar. Inget typiskt kvinnligt eller manligt är bättre eller sämre. Det är bara annorlunda.

Under den här tiden som jag har börjat må allt bättre har de här frågorna börjat ta upp mer och mer av min tankeverksamhet. För några år sedan var det en kille som sa till mig:
- Du är bra på sport. För att vara tjej.
Det gjorde mig så förbannad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Vadå för att vara tjej?
Jag är bra på sport. Punkt.
Kvinnor och män utövar sporter på olika sätt. Om vi tar fotboll till exempel. Männen rusar och tacklar och sparkar så hårt de bara kan för att slå in bollen i mål. Allt ska gå fort fort fort. Och det ska göra ont. Ja sjutton vad ont det ska göra.
Kvinnor spelar fotboll mer med huvudet. Det ska vara fort och skotten ska vara hårda. Men kvinnor spelar smart. De lurpassar. Fördelar sina krafter. Lägger energi på de bollar där de verkligen kan åstadkomma någonting. De spelar mer taktiskt.
Är något bättre eller sämre? Nej. Det är bara annorlunda. Och jag tycker att fotboll är väldigt underhållande att se oavsett om det är kvinnor eller män som spelar.
Ja, jag är medveten om att jag generaliserar, men jag vill göra en poäng.

Tennis? För 15 år sedan tittade jag enbart på när tjejer spelade. Pete Sampras och alla dom där. Det enda dom gjorde matcherna igenom var att serva så hårt så att ingen på andra sidan nätet hann reagera. Det blev knappt en enda retur på serven. Styrka. Det var allt som gällde. När tjejerna spelade blev det spel om bollen. Långa dueller.
För ett antal år sedan ändrade man förutsättningarna för herrarnas tennis. Långsammare bollar. Banor med mer friktion. Allt för att få fram dueller även i herrarnas tennis.
Här var, med andra ord, tjejernas tennis mer underhållande. Männen närmade sig kvinnors sätt att spela.
Var något sätt bättre eller sämre? Nej. Annorlunda? Ja.

Det är okej för en tjej att vara manlig. Det är okej för en kille att vara kvinnlig. Eller?
Nej, det är inte okej för en kille att vara kvinnlig. Om han är kvinnlig dras det direkt slutsatser. Han är bög. Varför? Kan en man inte vara så komplex att han har kvinnliga sidor? Det har väl ingenting med ens sexuella läggning att göra? Måste man vara så enkelspårig som man att man bara får vara på ett visst sätt för att bli accepterad? Jag är glad att jag inte är man om det innebär att jag får utstå en massa glåpord för att jag tycker om att brodera.
Det är okej för en tjej att vara manlig. För mannen är mer värd i våra ögon än en kvinna. Därför kan kvinnor "höja upp" sig och visa sina "manliga" sidor, men män får inte "sänka" sig och visa sina "kvinnliga" sidor. Det är i alla fall vad jag tror.

Ibland blir det så uppenbart och löjligt när någon uttalar sig om saker dom inte har en aning om. 

Läs "Kvinnojourer är inte tillräckligt proffessionella" av Magnus Falkman på SVD. 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kvinnojourer-inte-tillrackligt-professionella_6310016.svd

Läs även ett underbart svar på tal från Eva i Livsrummet på:

http://evailivsrummet.wordpress.com/

Vem hjälper en ensam liten flicka?

Idag när jag gick ut från min port och ut på gården så såg jag en liten flicka, 8-9 år gammal som stod och grät floder. Jag ser mig snabbt omkring och ser ett par i 60-årsåldern sitta på sin uteplats 10 meter bort. De sitter och tittar på flickan men gör ingenting.
Jag höll på att ringa ett samtal men lade snabbt på igen. Gick fram till den lilla flickan och frågade om hon inte kunde komma in. Hon hade tappat bort sin pappa. Efter en minut hade jag fått reda på att hennes pappa hette Bosse, hennes mamma var hos Staffan och att de hyrde föreningens gästlägenhet. Jag hade ju ingen aning om vilka familjen var, men jag hjälpte henne till gästlägenheten och vi hittade hennes pappa.
Allt tog max 5 minuter.

Min fråga är - hur kan paret INTE resa sig upp och hjälpa den lilla flickan???????

Jag kan förstå (även om jag inte tycker att det är rätt) att folk inte längre vågar säga ifrån till folk som beter sig som svin. Skräckexemplet är mannen som sa åt en kille att inte urinera i entrén och blev knivhuggen till döds. Så ja, jag kan förstå att alla inte vågar säga till. Men. Att hjälpa en liten flicka. Hur lång startsträcka kan man behöva? Vad ska hända för att dom ska hjälpa henne? Eller kommer de bara stänga fönstren när dom vill sova för att hon står utanför och stör och gråter? Suck.

Sorg

Jag känner sorg över allt det jag missade under mina "förlorade år".
Alla fester som jag inte fick gå på. Alla människor och vänner jag aldrig lärde känna.

Jag känner sorg. Det gör mig ledsen, men inte arg. Jag kan inte få tillbaka de åren. Oavsett om jag skulle ge min vänstra arm för att göra om min student och faktiskt tycka att det var den bästa dagen i mitt liv!, så kan jag inte det. Inte heller kan jag göra om min examensdag och känna mig lite mer tillfreds.
Jag vinner ingenting längre på att vara arg. Det var mitt sätt att hantera allt under lång tid. För mig funkade det. Men jag måste medge att jag får betydligt mer energi över till annat nu när jag inte längre går runt och är arg.

Ny livsstil

Det är kul att se att det är så många som är inne och läser min blogg trots att jag inte har skrivit något nytt på några månader nu.

Under de senaste månaderna har jag hittat en ny livsstil. Jag har ett nytt sätt att möta folk/främlingar på. Jag är trevlig, samtidigt som jag är avvaktande. Berättar inte något personligt om mig själv. Det gjorde jag inte i så stor utsträckning förut heller, men den stora skillnaden är att jag inte längre är rädd för att alla ska göra mig illa. Jag kan inte skydda mig mot de som bara är ute och sparkar ner människor på stan. Det har jag aldrig kunnat och därför ska det inte heller få påverka mitt liv.
Däremot kan jag kontrollera vilka jag släpper in i mitt liv. Vilka jag anförtror mig åt. Vilka jag väljer att umgås med. Jag tar tillbaka kontrollen. Eller, jag försöker i alla fall. Det är inte lätt... Men det underlättar att vara medveten om att det - i de allra flesta fallen - är jag som har kontrollen. Det viktigaste jag har lärt mig är att det är okej att avsluta en vänskap, när jag känner att det är någonting som är fel.. När jag inte är trygg.

Det är säkert olika för alla, men jag har också lärt mig att vara ärlig mot de som är i mitt liv. Ett problem som jag inte hade räknat med var att det skulle vara jobbigt för min pojkvän.
För ett tag sedan skulle min pojkvän och hans kompisar till stranden. De skulle umgås hela dagen och jag ville väldigt gärna vara med. Men att gå till stranden? Nej, dit har jag inte kommit än. Steget är för stort. Jag tror fortfarande att min pojkvän kommer att gå hem med någon annan efter fem minuter.
Nu när jag tänker på saken och inte är mitt uppe i alla känslor, inser jag att jag nedvärderar mig själv. Vad är jag för person om min pojkvän kan hitta någon bättre på fem minuter? Då måste jag ju vara fruktansvärt tråkig... Idag vet jag vem som satte dom där tankarna i huvudet på mig. Det är inte konstigt att jag kände mig som ett tomt skal. Tänk dig att din pojkvän nedvärderar dig så mycket att han säger rakt ut att han kan hitta en bättre tjej runt nästa hörn.
Den här dagen märkte jag dock att min pojkvän tyckte att det var jobbigt. Vi stannade hemma och han sa till sina kompisar att vi skulle komma in till stan senare. Men jag märkte ju hur jobbigt han tyckte att det var.
Efter ett tag hade jag repat mod och vi åkte trots allt dit. Jag badade naturligtvis inte. Vill inte visa mig i bikini. Jag satt på en klippa bredvid alla andra, vänd ut mot vattnet så jag skulle slippa se alla halvnakna människor.
Efter några timmar blev det jobbigt och vi åkte iväg ett tag för att sedan möta alla andra på en restaurang. När vi kommer upp till en av min pojkväns vänner försvinner min pojkvän och jag går och letar efter han. Han står inne i köket och pratar med han som bor i lägenheten.
När jag är på väg dit hör jag:
- Nu kommer (mitt namn).
- Hej! Vad pratar ni om för hemlisar?
- Äh... Min flickvän var lite sur idag.

När vi är på väg därifrån berättar min pojkvän att dom inte alls hade stått och pratat om hans kompis flickvän utan om mig.   Vännen hade frågat varför vi hade lämnat stranden. Min pojkvän hade sagt att jag tyckte att det kunde vara jobbigt med halvnakna människor. Vännen säger då att han har varit tillsammans med tjejer med problem förut och att det sällan är värt det.

Det som gjorde mig upprörd i det här fallet var:
1) Han och hans kompis ljög för mig
2) Han berättade inte hela sanningen för sin kompis

Berättar man en sådan liten del av ett problem så blir slutsatsen ofta att tjejen har "issues". Hon är lite rubbad. Börjar man berätta en liten del av sanningen måste man berätta hela. Inte varje detalj, men betydligt mer än att man tycker att det är jobbigt att vara på stranden. Jag vill inte förbli den rubbade tjejen i kompisens ögon.
När jag sa det berättade min pojkvän att han tycker att det är jobbigt. Det är svårt att berätta vad jag har varit med om. Han blir illa berörd. Han vet inte vad han ska svara när folk frågar.
Om det blir en nästa gång har vi i alla fall kommit överens om att jag själv ska få berätta. Han får hämta mig helt enkelt.

Så även om jag har börjat lära mig att leva med det, så ska även mina anhöriga lära sig att leva med det....