tisdag 30 november 2010

tillfälligt hjärnsläpp

Förra inlägget kallas "En bok" och ändå har jag inte nämnt boken i inlägget... hm... bra där.
Vad jag hade tänkt att skriva då var att jag håller på att skriva en bok. Får se hur det blir med det...

tisdag 23 november 2010

En bok

Oj, jag skulle ha diskat idag. Men... det blev inte av. Har haft styrelsemöte och sen fastnade jag med en skål fil och flingor framför datorn. Sen.. blev klockan 22.

Igår var jag hos läkaren. Fick förlängt recept. Har även fått tid hos en psykiatriker. Heter det så? En kvinna, tror jag. Det var vad jag bad om att få i alla fall. Håller tummarna för att hon är 7 000 gånger bättre än klanten jag var hos senast.

Läkaren frågade mig igår om jag fortfarande har tankar på att göra mig själv illa, som att gå ut framför en bil till exempel. Jag kunde helt ärligt säga att det har upphört helt.
Jag är fortfarande rädd. Det var en elektriker som var uppe på vinden i förra veckan. Vindsluckan är precis utanför min dörr. När jag hörde att någon höll på ute i trapphuset sprang jag dit. Tryckte mig mot dörren och stirrade in i dörrögat. Jag stod kvar i en halvtimme tills han gick därifrån. Sen började mina teorier om varför han var där. Han kanske kände puckot som också var elektriker? Skulle han starta en brand? Installerade han en kamera så att han vet när jag är hemma och ska hoppa på mig?
Teorierna var många. Jag låste överlåset och gick och la mig.

Jag tror att jag har börjat gå i sömnen igen. Jag vaknade för några nätter sedan och stod bredvid sängen. Läkaren påpekade igen att det kanske inte är så bra att ha kniven bredvid sängen när jag går i sömnen. Men däremot att det är bra att låsa överlåset på dörren, så jag inte går ut i trapphuset.

Kom att tänka på banden som man knyter till puckot i ett misshandelsförhållande. Kärlek, hat, rädsla osv. Jag är fortfarande arg. Arg på människor som liknar han till utseendet eller sättet. Har märkt på sistone att det är många som har snarlika jackor som han. Dom blänger jag på utav bara sjutton för att få dom att förstå hur illa jag tycker om deras jackor... men stackars dom, hur ska dom veta att det är jackan jag inte tycker om? Att ett pucko hade en likadan jacka, som behandlade mig som skit i precis en sån jacka...
Men det är dom två banden som är kvar. Hat och rädsla.

fredag 19 november 2010

...

Jag vet inte vad jag ska skriva här längre. Jag har läst en bok som handlar om en tjej som fastnar i ett misshandelsförhållande. Den var bra, men början av boken störde mig.

I vilket fall som helst så är jag inte nere särskilt ofta längre. Jag mår okej. Jag drömmer fortfarande sjuka drömmar, men inte lika ofta.
Jag blir fortfarande tokarg på ogenomtänkta kommentarer och sånt. Men jag börjar lita på människor runt omkring mig. Och det är för att jag har börjat lita på mig själv igen. Jag måste tro på att jag ser tecken på när folk vill mig illa långt innan dom får chansen. Jag vill inte leva mitt liv med ena foten i det förflutna. Nästa gång någon vill mig illa kommer dom inte få en chans att bryta ner mig på samma sätt som puckot lyckades med. Jag måste tro på det, för annars är det ingen idé att ge livet en chans. Och jag tycker att det vore ganska tråkigt att inte ge livet en chans till.

tisdag 2 november 2010

Filmerna

Jag tittade på filmklippen som jag trodde att jag hade kvar. Efter att ha tittat på dom så förstår jag verkligen att ingen kunde förstå hur illa det var.
I ett destruktivt förhållande(läs jävla misshandelsförhållande) byggs det upp ett språk mellan parterna. Även i normala förhållanden är det så. Man vet vad den andra menar med bara en blick eller med en mening som ingen annan förstår. I det här förhållandet betydde en viss blick att jag inte skulle prata, en annan att han skämdes över mig, en tredje att han var förbannad över något jag sagt, osv osv osv. Det fanns ingen ömhet. Inga snälla blickar. När han skrattade, visste jag att han inte skrattade med mig, han skrattade åt mig. Men efter att ha sett han igen på film, efter så många år, är det som att jag tittar på han utifrån, på samma sätt som alla andra.
Jag kommer ihåg att just den blicken i filmen fick mig att känna som att ett ton sten landat på mitt bröst. Men jag kan inte komma ihåg vad blicken betyder idag. Jag kommer inte ihåg och det har aldrig känts så skönt tidigare att tappa ett språk.
Och det sköna är också att jag förstår och ser varför det var omöjligt att se från utsidan. Samtidigt som det är lite irriterande, då det även betyder att det är svårt att se om andra är i samma situation.

Medicin, medicin, å-å-å-h, som en medicin, högt upp i det blååååå

ja... kaoset krig min medicin fortsätter. Och hjälpen från allas vår vän staten.
Min läkare vill inte skriva ut recept för en längre period än 28 tabletter. Tills jag berättade att jag får ångestattacker på jobbet bara jag tänker på att vara utan medicin igen under fem dagar, som senast när dom misslyckades. Så nu kan han tänka sig att skriva ut mer.
Sen har jag ringt runt till alla möjliga institut där man kan få hjälp, eftersom jag inte vill gå tillbaka till samma där jag var senast. Och det går inte. Jag kan anmäla mig till ett annat ställe, men då blir det som eget val och ingen hänsyn tas till att jag har en remiss. Då kan jag få vänta i över ett halvår på att komma in i deras system. Jaha. Skit. Hon påpekade också att jag måste ha en psykisk sjukdom för att få gå hos dom. Jag frågade om posttraumatiskt stressyndrom räknades. Det gör det tydligen. Men men... Får lista ut något annat. Men min medicin verkar jag få nu i alla fall.
Idag var jag hos tandläkaren. Det visar sig att medicinen dessutom får mina tänder att må skit. Aaaah denna underbara värld.