Kontrollbehov

Han fick mig att göra saker som jag inte ville göra. Han fick mig att säga saker, agera på ett visst sätt, klä mig på ett sätt som inte var jag. Jag gick ständigt runt med en tyngd över bröstet. Jag var aldrig glad. Kände mig aldrig sprudlande lycklig. Jag var deprimerad.

Men det jag blir mest arg över är att han fick mig att göra någonting som han faktiskt inte alls ville att jag skulle göra. Vad som gör mig arg är att jag har skämts något fruktansvärt över det och att det tog mig över 3 år att berättade det för någon.

Jag kände mig aldrig någonsin säker på han. Han berättade alltid för mig att han kunde slänga ut mig precis när han ville. Ingen ville ha mig och så fort han slängde ut mig skulle mitt liv vara över. Jag fick förstå att jag var utbytbar och ingenting värt. Jag fick förstå att han alltid hade minst 15 tjejer som väntade på honom. Det var inte bara ord. Det var faktiskt helt sjukt hur tjejer betedde sig runt han när vi var ute på krogen. Jag behandlades som luft.
En kväll satt vi vid ett bord på en irländsk pub. Han går iväg och handlar i baren. Det tar tid och jag går dit. Han står och pratar med en tjej. Jag undrar vad det är som händer och han svarar:
- Hon undrade om jag ville ha trekant med hon och hennes tjejkompis.
Vi går och sätter oss igen och en tredje tjej kommer fram och dansar framför honom. Hon sätter sig bredvid honom och tar hans mössa. Till slut tröttnar jag, sliter av henne mössan och säger att puckot har fått den i fars-dag-present från hans 5-åriga son.
Med det här i åtanke var det inte helt konstigt att jag förstod att han kunde byta bort mig på 5 sekunder om han ville. Jag hade ingen kontroll över någonting. Han bestämde allt. Vad jag fick göra när vi var hemma. Han kunde slänga ut mig vilken sekund som helst och han kunde byta bort mig genom att bara knäppa med fingrarna.
Jag såg helt enkelt till att få kontroll. Jag kollade hans mobil, telefonsamtal, inkommande och utgående sms. Jag listade ut vilket lösenord han hade till sin huvudmail och genom den fick jag tillgång till alla andra sidor han hade.
Bland annat hade han flera aktiva konton på dejtingsidor. Jag höll koll. Bedrog han mig, ville jag åtminstone veta om det. Jag såg när han hade tittat på porr, vilka bilder och filmer han såg och vilka sidor han föredrog.
Jag konfronterade honom så många gånger att jag tappat räkningen. Först blev han chockad över vad jag visste. Därefter blev han rädd att jag skulle lämna honom och han sa att han skulle bättra sig och sluta titta på porr och inte ha någon kontakt med andra tjejer. Och sen blev han arg.
När han blev arg blev allt så intensivt, aggressivt och okontrollerbart. Det är de här utbrotten som gav mig posttraumatiskt stressyndrom. För att skydda mig bad jag om ursäkt. Jag sa förlåt, för att jag konfronterar honom med allt han hade gjort fel.

Jag är inte stolt över att ha kontrollerat hans privata mobil och mail. Men det är ingenting jag idag känner var fel av mig och jag tänker inte be om ursäkt. Jag var tvungen att göra det här för att se vad han verkligen höll på med. Jag behövde någon droppe sanning och den var jag tvungen att skaffa själv.
Han tyckte att det var obehagligt att jag var en "datahacker". Han hade ingen aning om hur jag gjorde för att komma åt informationen.

Ett år efter att jag lyckades ta mig därifrån tappade jag 3/4 av mitt hår. Jag var övertygad om att det var pillrena som gjorde att jag tappade det och jag försökte övertala mig själv, mina vänner och alla läkare om att det var tabletternas fel. Håret bara föll av. Men jag gick till hur många läkare som helst som alla kom fram till samma sak - mina traumatiska upplevelser gjorde att jag ett år senare tappade nästan allt mitt hår. Om han har fått mig att må så dåligt att jag till och med tappar mitt hår, nej, då är han aldrig värd en ursäkt.