Katterna sitter nedanför de stängda garderoberna. De tar sats och klättrar upp till överskåpen. Luckorna till överskåpen flyger upp inte bara där katterna är, utan överallt i rummet. Saker börjar långsamt firas ner ur skåpen. En docka, ett clownhuvud. Jag ställer mig upp bredvid sängen. Tittar på dörren som plötsligt smäller igen. Jag hämtar kökskniven som jag alltid har vid sängen. Rör mig mot dörren. Den öppnas och en kvinna med stort burrigt hår kommer in. Hon stirrar på mig med vidöppna ögon och tänderna lyser i mörkret. Hon har huvudet lätt böjt bakåt och får fram något ljud som liknar ett skratt. Hon flyger mot mig och jag sätter kökskniven i henne. Jag hugger och hugger i midjehöjd. Hon lägger sig på rygg på sängen med händerna över magen och ler. Hon skrattar fortfarande och ögonen stirrar fortfarande på mig med vidöppna ögon. Hon blöder inte så mkt som hon borde. Hon böjer sig ner och börjar krypa efter mig på golvet. Håret hänger ner över ögonen, inkletat i blod.
Väckarklockan ringer. Ser mig om i rummet. Garderoberna är stängda. Inga saker på golvet. Kniven ligger där den ska. När jag drömmer vet jag inte längre om det är dröm eller verklighet.
1 kommentar:
Hur hemska de än är så kan inte hjärnan och kroppen skicka varningssignaler om det. Om det är verklighet eller dröm. Fick svaret att hjärnan och kroppen var så "vana" vid att livet var så extremt och fel att de ännu inte vet när eller hur dessa signaler ska skickas.
Drömmarna som kopierar hur verkligheten var då är värst.
Drömmarna som gör om verkligheten från då till de värre är helvidriga.
Jag vet vännen. Jag vet.
Skicka en kommentar