Rädd

Vardagen har börjat återigen och jag har fortfarande extremt lite tid till att blogga. Hann inte på semestern och hinner inte nu. Jag har fått börja planera in dagar som jag inte får planera in något på. Så uppbokad är jag. Hela tiden. Kommer gå in i väggen nu snart om jag inte lugnar ner mina veckor.

Jag har därför inte heller haft tid till att tänka eller att känna efter. Men ibland händer det. Små tankar dyker upp och försvinner lika fort som dom kom.

Den senaste tanken handlade om alla band som jag hade till han, som gjorde att jag stannade kvar. Traumatiska band, kallas det. Först måste jag lista ut vilka band som knöts mellan mig och han, för att jag sen ska kunna lista ut om dom är brutna eller inte.

Ett band som jag vet om och dagligen måste erkänna för mig själv, är rädsla.
Jag är rädd.

Jag är rädd för att möta han på stan. Jag är rädd för att jag ska vara ensam när jag träffar han. Han kommer vara som att allt är bra och att det är en gammal vän man träffar. Det är ju det han tror. I hans sinne har han inte gjort något fel. I hans sinne har han aldrig någonsin misshandlat mig - vi bråkade. Om du skulle fråga han skulle han neka. Han kommer förmodligen förneka allt tills han ligger begravd några meter under jorden.
Lyckas jag hålla ihop allt och spela med, inte visa min rädsla, så kommer det gå bra. Min största rädsla är att jag inte lyckas med det, att jag inte kan dölja min rädsla. Jag har trott att jag har sett han ett antal gånger på stan. Kroppen stänger av. Jag går ner till att fokusera på att överleva och min rädsla fullkomligt lyser i ögonen. Jag kan inte slita blicken från han. Jag blir paralyserad och stirrar på han.
Reagerar jag på samma sätt när jag väl ser han så kommer det gå illa. Det skulle trigga han något enormt om han ser att jag är rädd för han. För enligt han så har jag inget att vara rädd för. Han har ju aldrig gjort något fel.

Den här rädslan slutar inte vid puckot. Det går vidare till det liv jag lever idag. Jag är rädd för människor och vad de är kapabla till att göra. Jag är rädd för att de som står mig närmast kommer att svika mig. Så jag ställer frågor. Tusen frågor. Som alla handlar om möjliga situationer då den jag frågar kan svika mig. Väljer dom mig eller någon annan?
Det räcker inte med att fråga en gång. Rädslan sitter kvar. Den är min värsta fiende. Jag är så rädd att jag inte vågar lita på någons ord. Så när jag hör svaret, kanske det svar jag vill höra, så litar jag inte på det. Jag tror inte att personen verkligen menar det han svarar, jag tror att han svarar det han tror att jag vill höra. Det vill säga, svaret är ingenting värt. Så jag fortsätter fråga tills jag litar på svaret. Vilket än så länge verkar vara... aldrig.
Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag kan börja våga lita på folk igen. Eller vilka andra band jag måste ha klippt för att komma dit. Eller vilken känsla som först måste infinna sig. Eller vilken tanke som ska trilla ner och kännas så himla rätt att jag finner ett lugn.