Mot slutet av relationen så ville jag ha en frisedel ut. En biljett som gav mig rätt att dra därifrån. Jag ville att han skulle slå mig i ansiktet. Hårt. Jag ville att det skulle bli en skada så att hela världen kunde se. Jag ville ha bevis. Inte för att fälla han i en domstol, utan för att människor runt omkring skulle tycka att jag hade ett legitimt skäl att flytta därifrån. En ursäkt att gå.
Jag står upptryckt mot garderoberna och hoppas att han ska slå. Han tittar på mig. Hela hans kropp spänner sig, bröstar upp sig. Ögonen är vilda.
- Tror du verkligen att jag är så DUM att jag slår dig i ansiktet!?! Du vill ju bara ha en ursäkt för att gå härifrån!! En ursäkt att lämna mig!
Jag hade inte sagt nåt. Ändå visste han exakt vad jag tänkte.
2 kommentarer:
Jag letade efter andras godkännande att jag "gav upp". Jag visste inte hur jag skulle få det när jag aldrig visade något. Ingen visste något.
När jag tillslut gick så var det för att annars skulle jag dö.
visst känns det ganska banalt idag? Varför behövde jag få med mig hela världen innan jag kunde lämna han? Men jag tror det var det man behövde för att kunna gå därifrån. Man var så fast. Man tyckte att man la ut hintar åt folk. "Han ville inte gå på min släktmiddag" sa man och hoppades att folk då skulle förstå att han bröt ner en och att jag snart inte kunde andas längre. Nej, inte helt tydligt och klart och inte ett sätt man får med sig hela världen på..
Skicka en kommentar