måndag 6 september 2010

Minnen

Mina minnen är inte alltid med mig så att jag ser dom framför mig. Men dom finns där. Triggas igång av ett tonläge, en blick, någonting på TV. Ja, vad som helst.

Jag har svårtr att förklara vad jag har varit utsatt för. Det mesta jag kan sätta ord på är idag mina egna tankar och känslor. Men jag ska försöka ge er en bild.

Våldtäkterna var en lek för honom. Han band ofta fast mig. Ofta ögonbindel. Ibland trycktes en kudde över ansiktet eller en hand över halsen. Han hade fixat till lite. Ville komma i stämning. Han tände julbelysningen som var uppe året om.
Han hällde saker på mig, eller i munnen. Ofta sprit, men ibland även hans egna vätskor. Jag tror han njöt extra mycket av att hälla i mig Baileys, som jag inte tål. Han visste att jag skulle få ont. Han slickade i sig det han hällt över mig. Drog mig i håret. Slog mig på revbenen. Det måste varit hans favoritställe. Man kanske inte får blåmärken där så lätt? Det kunde hålla på i timmar. Jag grät inte. Jag sa inget. Jag gick sönder och hade allt som oftast blåmärken. Jag hade ont.
Andra gånger vaknade jag mitt i natten av en outhärdlig smärta. Utan förvarning.

2 kommentarer:

Seahorse on lifesearch sa...

Ett jävla psyksvin. Vidrig.

Hatar, jag hatar det. Jag hatar att någon gjort så här. Det är så ickemännskligt. Så... han är inte en människa med männskligt beteende.
De är inte det - psykopaterna som gör så här!

Jag hatar dem. Jag hatar "din" psykopat och jag hatar "min" psykopat.

Fröken Melike sa...

ja... blir helt matt... jag hatar "din" psykopat mer än "min". Tycker han var värre.. men är det inte alltid så? Man tycker inte att det man har varit med om var så farligt. Andras öden är värre...