Det var en vardag i maj 2007. Han skulle upp tidigt, som vanligt. 5:30 började alarmet pipa. Högsta volym. Den vägrade han sätta ned, trots att jag bönat och bett i flera år. Han sov vidare. Alarmet gick igång var tionde minut. Jag var klarvaken, men dödstrött. Funderade på att gå och lägga mig i vardagsrummet, men då skulle han ha blivit ursinnig. Vid den här tiden var jag riktigt rädd för att göra något som skulle göra han arg. Han hade blivit allt mer våldsam på sistone. Jag kände inte längre att han hade en gräns som han skulle stanna vid. Så jag låg kvar och stirrade i sängen. När klockan närmade sig sju var jag så trött och arg på han att allt blev blankt i huvet. Jag vänder mig mot han och säger:
- Snälla du, kan du möjligtvis tänka dig att ställa om larmet på en tid då du faktiskt kan tänka dig att gå upp?
Jag hinner tänka "Åh nej, åh nej, åh nej! Varför sa jag så!?"
Han vänder sig långsamt mot mig. Ögonen har blivit svarta igen. Dom stirrar på mig. Han flyger upp ur sängen. Tar tag i en kudde som han börjar slå mig med. "Helvete! Va fan har jag gjort!?" Jag slutar andas. Försöker samla mig. "Vad gör jag nu? Vad gör jag? Har jag en plan?" Han slår mig och skriker. Jag tar mig ur sängen och springer ut i vardagsrummet. Jag uppfattar att han kommer efter mig. Har hjärtat uppe i halsgropen och jag är rädd. Jag är rädd för att dö. Jag har aldrig sett han så här förut. Han har varit arg, men hans rörelser är än mer aggressiva än tidigare. Han finns inte innanför dom där ögonen. Dom ser bara svart.
Jag kommer fram till byrån med kläderna. Min plan är att åka till skolan direkt. Nu.
Han slår igen byrålådan. Jag hinner inte få tag på några kläder. Han gör sig stor framför mig. Bröstar upp sig. Stirrar på mig. Spottar mig i ansiktet. Jag tror jag skriker rakt ut. Jag bara låter. Skriker. Allt jag har. Inga ord. Bara ljud. Jag skriker ut min dödsångest. Jag tror att han kommer döda mig idag.
Jag vänder om. Springer ut mot köket. Han slänger allt han kan hitta efter mig. Skruvmejslar. Hammare. Spackelspadar. Han träffar mig i ryggen, på benet. Jag springer in i dörrkarmen när jag träffas av hammaren. Jag vet inte om hjärtat har lagt av än, men benen rör sig. Jag andas. Hjärnan får syre. "I köket finns köksknivar. Jag kan inte gå in i köket." Jag vänder mig om och inser att jag måste ta mig förbi han. Gå ut samma väg som jag kom. Jag kan inte gå igenom köket. Då tar han upp kökskniven som ligger på bordet och så kastar han den efter mig. Träffar han mig så dör jag i den här lägenheten. Den här äckliga, smutsiga lägenheten som jag fullkomligt hatar av hela mitt hjärta.
Sen är det blankt. På något sätt tar jag mig förbi han. Jag vet inte hur. Vet inte hur mycket våld som krävdes. Jag låser in mig i badrummet. Han står och skriker utanför. Vet inte vad. Jag sjunker ihop på badrumsgolvet. Undrar hur jag hamnat här. Undrar om mitt liv slutar idag och hur mycket i livet jag missar. Han hoppar mot dörren. Försöker ta sig in. Jag tittar på dörren och undrar när den ger vika.
Det blir tyst i lägenheten. Efter ett tag hör jag honom öppna och stänga ytterdörren. Han har gått till jobbet.
Jag sitter kvar på golvet. I timmar. Jag rör mig inte. Helt tom. Helt slut.
1 kommentar:
Man vet vad man kan göra och inte göra. Men någonstans i en så finns det vanliga männskliga sättet att reagera. Det som alla människor har. Och ibland så reagerar man så och då, oftast samtidigt som man gör det så kommer paniken. Man inser att det var fel. Man inser att man tappat kontrollen över vad som kommer att hända. Det är då det smäller. Det är då ögonen blir svarta. För han har inte det vanliga sättet att reagera på på vanliga kommentarer och önskningar. Han är har inte de vanliga spärrarna. Det är det man kommer ihåg samma stund som man ångrar sig.
Jag har inga ord älskade ängel. När jag läser vill jag bara hålla om dig.
Skicka en kommentar