Min psykolog uppfattar mig inte som en helt, fullständigt kränkt person. Hon har mött många som är helt och totalt kränkta. Dom tar ingen ögonkontakt, undviker människor osv. Hon tror att det har att göra med att jag gjorde mer motstånd än de allra flesta gör.
Jag tror inte motståndet enbart var bra. Det höll mig kvar längre. Ju mer motstånd jag gjorde, desto mer upplevde jag det själv som att han inte hade kontroll över mig. Det har tagit lång tid att inse och acceptera att jag inte hade någon egentlig kontroll över situationen.
Hur fick han den?
Jag släppte in han. Jag trodde på han. Litade och anförtrodde mig. Han fick den informationen han behövde för att kränka och nedvärdera allt som jag trodde på och kände.
Fick frågan om vilket förhållande jag vill ha. Vill jag ha ett förhållande med en glasvägg emellan - dvs. ett förhållande med en person som jag inte släpper in. Jag ger han små delar av information, men behåller det mesta för mig själv.
Eller vill jag ha ett förhållande med en livskamrat. Som vet allt. Som känner mig. Som vet vad jag tänker och tycker.
Det är klart att jag vill ha en livskamrat. Men jag är så fruktansvärt rädd för att någon ska göra samma sak mot mig igen. Jag vågar inte släppa in någon så mycket som det krävs för att någon ska bli ens livskamrat.
Är rädd för att bo med någon på grund av vilken makt det ger han. Jag kan bli utelåst igen. Kontrollerad.
Fick frågan vad jag skulle göra om någon låste ut mig igen. Om det är någon, dvs. inte puckot, hade jag blivit aslack och ringt på hos grannen och ringt polisen. Hade det varit puckot...då hade jag väntat och bara varit glad när han väl hade släppt in mig igen. Varför? För att jag är så jävla rädd för han. När jag fick frågan och satte mig in i hur jag skulle reagera om jag idag hamnar i samma situation, så är jag fortfarande så förbannat rädd för han att jag fick en ångestattack. Kan inte kontrollera den panik som växer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar