Mitt liv på ett A4

Fick ett papper för några dagar sedan på en specifikation på posttraumatiskt stressyndrom. Det var som att läsa hela mitt liv på ett A4.

1) Undvikande. Platser, personer, handlingar osv.
Jag undviker uteställen, eftersom de bara ger mig ångest och panik. Jag undviker att prata med människor som jag vet har åsikter som får mig att må dåligt. Det är antagligen inte deras mål att få mig att må dåligt, de vet inte ens om att de påverkar mig på det sättet. Men jag vill inte diskutera det med dom. Vill inte attackera. De ska inte behöva försvara sig.

2) Återupplevande. I drömmar och i vaket tillstånd.
Drömmarna har avtagit. Det var mer förut. Idag är det mest att saker i vardagen, någonting på TV eller någon kommentar, som väcker minnen och känslor. Många minnen sitter i kroppen.

3) Vaksamhet. Lättskrämdhet, irritabilitet, ilska, omotiverade vredesutbrott, koncentrationssvårigheter, sömnproblem.
Det här är väl en av de syndromen som stämmer bäst överens med mig. Jag sover med en kökskniv bredvid sängen. Den ligger alltid där. Jag går inte och lägger mig utan den. Varje dag jag kommer hem tittar jag ner för trappan och upp i takfönstret. Kontrollerar att det inte är någon där.
Jag blir lätt irriterad. På det mesta. Något som inte går tillräckligt snabbt. Någon som smaskar. Att något inte fungerar som jag vill. Det mesta gör mig irriterad.
De som står mig närmast är de som får uppleva mina vredesutbrott. Jag tycker inte alltid att de är omotiverade, men de slår till utan förvarning. Och exploderar.
Jag har svårt att koncentrera mig på jobbet. Svårt att bara göra en sak i taget. Måste lyssna på musik för att tränga bort allt.
Sen har jag sömnproblem. Sover lätt och vaknar ungefär tio gånger per natt.

4) Minnesförlust. Tiden före, under eller efter traumat.
Mycket av det jag har varit med om kommer jag inte ihåg. Jag kan inte beskriva - först hände det här, sen det här.. Jag kommer ihåg vad som fick han att bli tokig, men sen kommer jag inte ihåg så mycket. Däremot kommer jag ihåg hur det kändes i kroppen. Benen gav vika. Kroppen stängde ner och allt den gjorde var att se till att hjärtat slog och att jag andades. Jag kommer ihåg trycket över bröstet. Sorgen över att vara fast i något som skrämde mig så. Jag kommer ihåg hur rädd jag var för min sambo. Jag kommer ihåg att jag visste att han när som helst kunde få en impuls att döda mig. Men mycket av det han gjorde finns inte i mitt minne. Kanske det undermedvetna. Det kanske kommer fram en dag. När jag försöker minnas idag flyger tankarna i mycket höga hastigheter. Ser bilder. Och plötsligt ser jag ingenting. Det blir blankt. Vitt.

5) Likgiltighet, avstängdhet.
Mycket av det som händer i världen och andra människors problem orkar jag inte ta in. Jag blir likgiltig inför det som är utanför mig själv och mitt liv. Någon sa till mig att jag kan inte hjälpa andra innan jag är klar med mina egna problem. Och så är det nog. Tråkigt nog.

6) Ingen framtidstro.
Min tro på framtiden är att den kommer att fortsätta vara som idag. Inga riktiga glädjeämnen. Eller snarare, saker att glädjas över, men där jag inte kan känna äkta glädje. Det ligger en mörk slöja över allt.

Vid sexuella övergrepp är vanliga symptom:
a) känslor av skam, skuld och själväckel
b) tappat känslan av egenvärde
c) självdestruktivitet

Och allt stämmer som vanligt in.