försvar

Nu har det gått över en vecka sedan jag hörde något från min mamma. Jag tänkte att hon skulle få chansen att höra av sig, eftersom det är jag som brukar höra av mig och brukar be om ursäkt för att jag är så elak.
Men den här gången anser jag att jag verkligen inte har gjort något fel. Jag tänker inte säga förlåt när jag inte har gjort något. Men hon har alltså inte hört av sig.

Min behandlare verkar inte så bra trots allt. Det är som att jag inte orkar ta upp alla mina problem med henne. Orkar inte ge henne hela bilden. Men sen har mitt behov av hjälp minskat också de senaste månaderna. Nu är min största kamp att lägga om mitt liv så att jag har energi och kraft att verkligen komma på banan igen.

Var på middag med en väldigt bra vän i veckan. Hon sa att hon har blivit tvungen att inte bara skära bort de delar i livet som man inte riktigt har lust att göra, utan också välja bort de saker man faktiskt väldigt gärna vill göra. För de roliga sakerna har en tendens att äta upp all din tid och kraft att du ändå sitter där en dag och är helt slutkörd.
Den här veckan har jag varit så fruktansvärt trött. Haft mycket att göra på jobbet och privat. I fredags gick jag in i en vägg. Jag var helt slut. Jag försökte dra från jobbet efter lunch men blev ändå kvar till runt 18, då vissa grejer inte kunde vänta till på måndag. Jag valde att inte gå och träffa mina gamla jobbarkompisar i fredags, trots att jag tackat ja. Mådde illa, hade huvudvärk och feber. Under fredagen och lördagen sov jag cirka 25 timmar. Idag har jag, tack vare sömnen, mått mycket bättre. Men då får man istället försvara sig om varför man inte var med på massa saker nu i helgen när man mår bättre idag.
Det är inte lätt att prioritera sig själv när man måste motivera alla sina beslut in i minsta detalj. Jag kanske överreagerar. Jag är fortfarande trött och slutkörd.