torsdag 13 januari 2011

Nu blir det bättre. Trodde jag.

Jag trodde alltid att han inte kunde bli värre än han var alldeles nyss. Jag trodde att han själv skulle inse att han hade gått över gränsen och skulle vilja bli bättre. För det måste ju till och med han förstå, att det han valde att göra var så sjukt. Eller? Vad jag inte förstod då var att han genomförde allt med vilja. Han ville behandla mig som skit.

Första gången han skrek på mig med vilda galna ögon så blev jag riktigt rädd. Jag ville inte vara där. Jag drog på mig mina skor, tog min jacka och grejer och gick därifrån. Sen ringde han när han lugnat ner sig. Jag trodde att han skulle be om ursäkt. Men det gjorde han inte. Han pratade på som om ingenting hade hänt. Jag lärde mig väldigt snart att det bara blev mer bråk om jag någon gång skulle ta upp det igen. Till exempel nästa gång han gjorde exakt samma sak. Då fick jag veta att det var mitt fel att vi bråkade. Att gå till attack är en persons bästa försvar. Och det visste han alltför väl. Varje gång han hade gjort något attackerade han mig.
- Vad är det jag har gjort nu då!!!???? GE MIG ETT EXEMPEL!!!
Han skrämde mig alltid så mycket att jag blev paralyserad. Jag blev så rädd att det blev blankt i huvudet på mig. Jag kunde inte tänka. Jag gjorde ingenting annat än att notera allt han gjorde. Varje rörelse. Varje ord. Han krävde ett exempel och jag kunde inte ge honom det. Det var blankt. Hjärnan fungerade inte som vanligt.
- Se!! utropade han segervisst. Du kan ju inte ens ge mig ETT ENDA exempel!!
Han pratade till mig som om jag vore förståndshandikappad.
- ALLT.    ÄR.     DITT.     FEL.  Föööörståååår. Duuuu. Vaaaad. Jaaaag. Säääägeeeer. Elleeeer. Gåååår. Deeet. Föööör. Snaaaabbt?

Han lärde mig mycket. Han lärde mig att människor kan ha ett svart hjärta. Han lärde mig att människor kan vara värre än i din vildaste fantasi. Han fick mig att förstå vad ondska innebär. Han lärde mig att det alltid kan bli värre. Han lärde mig att förvänta det värsta av människor.
Oavsett vilka löften människor ger dig, så kan du aldrig lita på dom.

1 kommentar:

Anonym sa...

Sedan kommer det mödosamma arbetet att lära sig att lita på andra igen, OCH sig själv. Att inte låta misstänksamheten ta över och begränsa ens liv. Svårt.