Ny livsstil

Det är kul att se att det är så många som är inne och läser min blogg trots att jag inte har skrivit något nytt på några månader nu.

Under de senaste månaderna har jag hittat en ny livsstil. Jag har ett nytt sätt att möta folk/främlingar på. Jag är trevlig, samtidigt som jag är avvaktande. Berättar inte något personligt om mig själv. Det gjorde jag inte i så stor utsträckning förut heller, men den stora skillnaden är att jag inte längre är rädd för att alla ska göra mig illa. Jag kan inte skydda mig mot de som bara är ute och sparkar ner människor på stan. Det har jag aldrig kunnat och därför ska det inte heller få påverka mitt liv.
Däremot kan jag kontrollera vilka jag släpper in i mitt liv. Vilka jag anförtror mig åt. Vilka jag väljer att umgås med. Jag tar tillbaka kontrollen. Eller, jag försöker i alla fall. Det är inte lätt... Men det underlättar att vara medveten om att det - i de allra flesta fallen - är jag som har kontrollen. Det viktigaste jag har lärt mig är att det är okej att avsluta en vänskap, när jag känner att det är någonting som är fel.. När jag inte är trygg.

Det är säkert olika för alla, men jag har också lärt mig att vara ärlig mot de som är i mitt liv. Ett problem som jag inte hade räknat med var att det skulle vara jobbigt för min pojkvän.
För ett tag sedan skulle min pojkvän och hans kompisar till stranden. De skulle umgås hela dagen och jag ville väldigt gärna vara med. Men att gå till stranden? Nej, dit har jag inte kommit än. Steget är för stort. Jag tror fortfarande att min pojkvän kommer att gå hem med någon annan efter fem minuter.
Nu när jag tänker på saken och inte är mitt uppe i alla känslor, inser jag att jag nedvärderar mig själv. Vad är jag för person om min pojkvän kan hitta någon bättre på fem minuter? Då måste jag ju vara fruktansvärt tråkig... Idag vet jag vem som satte dom där tankarna i huvudet på mig. Det är inte konstigt att jag kände mig som ett tomt skal. Tänk dig att din pojkvän nedvärderar dig så mycket att han säger rakt ut att han kan hitta en bättre tjej runt nästa hörn.
Den här dagen märkte jag dock att min pojkvän tyckte att det var jobbigt. Vi stannade hemma och han sa till sina kompisar att vi skulle komma in till stan senare. Men jag märkte ju hur jobbigt han tyckte att det var.
Efter ett tag hade jag repat mod och vi åkte trots allt dit. Jag badade naturligtvis inte. Vill inte visa mig i bikini. Jag satt på en klippa bredvid alla andra, vänd ut mot vattnet så jag skulle slippa se alla halvnakna människor.
Efter några timmar blev det jobbigt och vi åkte iväg ett tag för att sedan möta alla andra på en restaurang. När vi kommer upp till en av min pojkväns vänner försvinner min pojkvän och jag går och letar efter han. Han står inne i köket och pratar med han som bor i lägenheten.
När jag är på väg dit hör jag:
- Nu kommer (mitt namn).
- Hej! Vad pratar ni om för hemlisar?
- Äh... Min flickvän var lite sur idag.

När vi är på väg därifrån berättar min pojkvän att dom inte alls hade stått och pratat om hans kompis flickvän utan om mig.   Vännen hade frågat varför vi hade lämnat stranden. Min pojkvän hade sagt att jag tyckte att det kunde vara jobbigt med halvnakna människor. Vännen säger då att han har varit tillsammans med tjejer med problem förut och att det sällan är värt det.

Det som gjorde mig upprörd i det här fallet var:
1) Han och hans kompis ljög för mig
2) Han berättade inte hela sanningen för sin kompis

Berättar man en sådan liten del av ett problem så blir slutsatsen ofta att tjejen har "issues". Hon är lite rubbad. Börjar man berätta en liten del av sanningen måste man berätta hela. Inte varje detalj, men betydligt mer än att man tycker att det är jobbigt att vara på stranden. Jag vill inte förbli den rubbade tjejen i kompisens ögon.
När jag sa det berättade min pojkvän att han tycker att det är jobbigt. Det är svårt att berätta vad jag har varit med om. Han blir illa berörd. Han vet inte vad han ska svara när folk frågar.
Om det blir en nästa gång har vi i alla fall kommit överens om att jag själv ska få berätta. Han får hämta mig helt enkelt.

Så även om jag har börjat lära mig att leva med det, så ska även mina anhöriga lära sig att leva med det....