Att brytas ner

Han fick mig att tro att alla andra människor i hela världen var som han. Det var jag som var onormal. För känslig. Jag var dålig.
Alla hans nedvärderande kommentarer. Jag pratade konsigt. Löjligt. Fult. Jag gjorde konstiga ansiktsuttryck. Löjligt. Fult. Idiotiskt. Han skäms över mig. Det är synd om honom för att hans flickvän inte vet hur hon ska prata och föra sig. Om jag bara kunde sluta vara så jävla pinsam. Han berättade att folk skrattade åt mig bakom min rygg.

Från att ha varit en verbal, förbannat kaxig person förvandlade han mig till en osäker person. En person som inte vågade se andra människor i ögonen. Jag vågade inte prata inför andra. Jag var alltid rädd för att göra något pinsamt, så att andra skulle skratta åt mig. För dom skrattade ÅT mig. Inte med mig. För det hade han lärt mig att det var så det fungerade.

Vägen tillbaka är lång. Mycket lång. Det är tur att jag inte visste hur lång den var när jag mådde som sämst.