Igår var min mamma och bror inbjudna till mig för att fira min födelsedag. Jag släpar hem all mat och får skitont i ryggen.Min pojkvän står sedan och lagar mat hela kvällen. När dom väl kommer hit, så är det bra stämning. Trevligt som alltid. Tills mamma börjar gråta vid middagsbordet. Hon bryter ihop. Varför? För att min bror vill ställa ut sin stereo på landet. Hon får tydligen inte bestämma något alls. Vi har samma argument som vår pappa. Det är fel. Vi är dåliga som har samma argument som han. Vi måste ha pratat med honom om allt.
Nej, det råkar väl bara vara så att eftersom man får 50% av sina gener från sin far så är det väl ändå lite troligt att man blir lik honom på en del saker.
Mamma bryter ihop och sitter och gråter och gråter och gråter. Min bror försöker få ur henne varför hon mår så dåligt. Hon mår fortfarande inte bra efter deras skilsmässa. Hon orkar inte jobba och är orolig över att hon inte ska kunna ha kvar landet.
Resten av middagen går således ut på att handla om mamma. Igen. Återigen får jag inte fira min födelsedag. Inte min student. Ingenting. Jag får inte fira någonting alls.
Jag förstår att det hela kan låta själviskt. Det förstår jag mycket väl. Min mamma mår inte bra. Och hon pratar skit om pappa vid varje tillfälle som ges. Och det förstår jag, att hon kan vara bitter. Jag borde stötta henne mer. Men. Hon säger att hon är sjuk. Hon är deprimerad. När vi är med henne ska allt handla om henne. Det finns inte plats för någon annan. Det är nästan 6 år sedan dom skilde sig. Och det handlar fortfarande endast om henne. Det har det alltid gjort. HON orkar inte.
Hennes dotter är deprimerad. Hennes dotter har posttraumatiskt stressyndrom. Hennes dotter har blivit psykiskt, fysiskt, ekonomiskt och sexuellt misshandlad. Och hon vet inte ens om det. För att hennes dotter inte vågar säga något.
Jag vågar inte berätta någonting alls för henne för att hon tar allt som kritik. Senast igår sa hon att jag och min bror var elaka.
Skulle jag berätta någonting för henne så skulle hon förvränga allt jag säger till att jag inte tycker att hon har varit en bra mamma. Och sen skulle hon säga upp kontakten med mig. För det är så hon fungerar. Hon tar allt personligt, även när det inte alls handlar om henne. Och sen säger hon upp kontakten. Jag vet inte hur många gånger hon har gjort det hittills, men det kommer antagligen bli många fler. Och jag orkar inte.
Jag orkar inte berätta för min mamma om hur jag mår. Vilket i slutändan leder till att hon inte känner sin dotter, eftersom jag är så sjukt påverkad av allt som har hänt.
Min mamma och min bror tycker om min kusin. Min kusin som gjorde saker mot mig som man inte borde. Jag får finna mig i att han är med när vi träffar släkten. Trots att jag mår piss. Varför säger jag inget? På grund av mamma. Hon skulle ta det som kritik.
Så jag står här. Min familj har ingen aning om vem jag är längre. Jag har ingen i min familj jag kan luta mig mot. Så jag står här själv. Och får inte ens fira min födelsedag. Så jag får fira den själv. Utan min familj.
3 kommentarer:
Det är absolut inte själviskt av dig att det nån gång ska få handla bara om dig. Sjukt att du ska känna så. Jag förstår att det inte kan va lätt för din mamma men nån gång måste hon, för sin egna skull, sluta vara bitter.
Jag förstår inte heller varför hon ska ta ut allt på er. Inget av detta är ert fel. Ni kan inte rå för vad din pappa gjort eller inte gjort.
Jag vet att vi snackade om detta förut, men det kanske ändå är dags att berätta för henne. Och egentligen låta henne reagera som hon vill. Du kan inte rå för hur hon reagerar, men hon kanske måste veta, för din skull.
Din familj har ju under hela vår uppväxt varit som en andra familj för mig, så jag känner ju väldigt starkt för de alla. Men din mamma tror jag inte är bra för dig just nu. Hon har sina egna problem att gå igenom och det är egentligen inte ditt problem. Självklart måste man ställa upp för sin familj som mår dåligt, men du måste också tänka på dig själv. Vad jag har förstått och känt så var det ett tag sen hon faktiskt ställde upp för dig och tog ditt parti.
Och vem säger upp kontakten med sin dotter? Som egentligen inte gjort någonting fel? Jag hoppas ni inte får för er att ni gör något fel?
Säg till om du behöver hjälp med nått, prata med nån, vad som helst.
Jag håller med om allt Karin skrivit! Jag tror också att du kanske borde berätta allt för din mamma. Hon kanske behöver en "örfil" för att sluta fokusera på sig själv hela tiden.. Förstå att det finns fler som mår dåligt i er familj och inte lägga massa tyngder på dina axlar hela tiden.
Förresten så kommer du aldrig bli ensam, du har ju oss! Vänner är kanske inte familj på samma sätt.. men jag sa tex till P senast igår att när du eller Karin får barn kommer det kännas som mina syskonbarn å jag längtar verkligen dit nu.. (att ni ska få barn alltså, inte jag) ;)
Tänk om din mamma skulle få en chock men sen visa sig förstå? Om hon får lite tid att smälta allt?
Speciellt när du går igeom allt du gör just nu.. då borde du ju få kunna luta dig på din mamma, även om hon själv inte förstår det. Du får berätta för henne att hon faktiskt måste ställa upp!
Usch va rörigt det här blev, det är bara för att jag är upprörd när jag skriver!
Ps vi firar våra födelsedagar snart, å då är ALLT fokus på OSS!! :)
kram Vännen!!
Jag kan känna igen i mig det du skriver. Min mamma var på många sätt likadan. Hon var oxå väldigt fokuserad på sig själv. Jag dög aldrig i hennes ögon kändes det som. Mina föräldrar skilde sig när jag gick i åttan och hon blev bara bitter. jag tror att, om man inte ser upp hamnar man i bitterheten och den blir ett mönster som man inte kan ta sig ur, utan hjälp och egen insikt. vad jag menar är att du, precis som jag, måste hitta ett sätt att förhålla oss till våra mödrars bitterhet och att de plötsligt säger upp kontakten. Hur ont det än gör i våra hjärtan och själar så kan vi inte ändra våra föräldrar. eller någon annan heller bara våra egna tankar om det som händer. Jag vet, det är inte lätt.Jag jobbar med det fortfarande. Jag växte upp med en pappa som psykiskt misshandlade både mig o min mamma.jag gifte mig sedan med en likadan man och fick två barn. Försök ändra ditt sätt att tänka så att du kan leva ett gott liv. du kan tyvärr inte ändra din mamma. hon måste göra det själv.
Många kramar till dig!
Meg
Skicka en kommentar