Att inte bli förstådd är utmattande. Att känna att man inte riktigt har någon som stöttar upp en och pushar på en, uppmuntrar en, är även det utmattande.
Jag blir trött, ledsen, frustrerad, otålig av att inte bli förstådd. Att mina nära och kära tycker att det har gått så lång tid nu att jag borde rycka upp mig och "gå vidare". Jag vill inget hellre än att aldrig mer besväras av allt det jag blev utsatt för. Jag vill inget hellre än att vara en helt ny människa. Att slippa känna att paniken griper tag i en utan förvarning. Att aldrig mer ha ångestattacker. Det finns ingenting jag önskar högre än att bli kvitt alla demoner.
Men verkligheten är den att jag fortfarande har posttraumatiskt stressydrom. Eftersom jag har haft det så länge är det kroniskt. Det jag kan jobba på är att korta ner attackerna och avdramatisera det jag har svårt för. Det är svårt att göra det helt på egen hand, utan någon som står bredvid och stöttar en. Men nej, det kommer antagligen aldrig försvinna. Jag måste lära mig att leva med det. Men det innebär också att de som väljer att vara i min närhet också måste lära sig att leva med min diagnos. Jag hoppas så väldigt intensivt att mina nära och kära väljer att stå fast vid min sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar