Nu var det ett tag sedan jag skrev sist. Det går i omgångar det där, hur mycket man tänker på allt som har hänt. Jag har njutit av att jag har börjat ta det mer lugnt.
Vi har nu börjat rota i min barndom. Min uppväxt. Utåt sett så har min familj varit perfekt. Vi hade roligt, vi hade råd att resa mycket osv osv. När mina föräldrar skilde sig för ett antal år sedan var det många som blev förvånade. Däribland även jag. Mina föräldrar var ute på landet över helgen och mamma ringer mig på lördagen och berättar att pappa vill skilja sig. Dom hade inte bråkat ovanligt mycket, vi hade inte märkt någonting. Inte ens mamma. Allt verkade vara bra. Det var tre veckor innan jag skulle ta studenten. Varför kunde inte pappa ha väntat tre veckor till? Varför kunde inte jag ha fått ta min student innan allt ställdes upp och ner? Pappa flyttade efter några dagar. Till en lägenhet vi egentligen hade köpt till min bror.
Så dagen för min student kom. På skolgården stod puckot och hans föräldrar. Försenade såklart. Tillsammans med min mamma, pappa och bror. På kvällen söp puckot sig redlöst full och stod och spydde på perrongen på väg in till stan. Jag blev arg och undrade hur hela min dag kunde komma att handla om alla andra. Det handlade om mina föräldrar och puckot. Jag började skälla ut puckot. Varför kunde han inte vara nykter på min stora dag?? Han röt åt mig att han inte tål kallskuret. Vi hade serverat kallskuret. Det var alltså mitt fel att han nu stod och spydde. Hur fan kunde jag vara så dum att jag serverade kallskuret när jag VISSTE att han skulle bli dålig?? Det var rent av elakt. Att jag kunde ha mage att bara tänka på mig själv.
Efter mina föräldrars skilsmässa blev jag deras medlare. Jag framförde det dom sa i betydligt finare ordalag än vad jag själv fick höra i telefon.
När jag var liten var min pappa ofta iväg på tjänsteresor. Kvar var mamma, min bror och jag. Mamma orkade inte riktigt med allt. Det finns egentligen inga bilder på mig förrän jag är tre år gammal. Det finns två kort från när jag var yngre än det. Jag har tänkt mycket på det. Har frågat mina föräldrar varför det inte finns några bilder på mig. Båda kommer med bortförklaringar. Jag tror inte att någon av dom ville ha mig. Jag tror inte att jag var önskad. Jag tror egentligen alltid att jag har känt det. Att ingen orkade med mig. Så jag har ansträngt mig och ansträngt mig. Gjort så bra ifrån mig som jag bara har kunnat för att bli godkänd. Godkänd av mina föräldrar. Jag gick ut från högstadiet med högsta betyg, likaså gymnasiet. Den korta tid jag tävlade i tennis var jag rankad topp tio i Sverige i min årskull. Jag har ett SM-guld och spelat för Sverige i fotboll. Jag är utbildad civilingenjör. Men det känns inte som att det räcker. Det är inte tillräckligt bra. Och ingenting är värt att fira. Många av mina kursare fick stora fester som deras föräldrar anordnade. Dom höll tal och var så stolta över sina barn. Examen! Hurra! Min mamma sa: "Det var aldrig någon som firade mig. Jag visste inte att man gjorde sånt nu för tiden."
Jag svek mamma när jag skaffade flickvän. Usch, vad pinsamt. Så det var kanske inte helt konstigt att hon favoriserade puckot när han väl kom in i bilden. Klart mamma var glad över det. Han var ju så bra. Han var ju inte tjej. Men det märkliga var att hon stod på hans sida när det väl kom till kritan. När jag ringde henne dagen efter jag hade lämnat puckot så sa hon: "Nej, vad tråkigt. Vad ledsen (puckots namn) måste vara." Ja, just det. Stackars han.
En bekant till familjen berättade efter någon månad att han träffat puckot och hans nya tjej. Mamma utbrister: "Ja, men vad roligt att han har träffat nån! Åh, jag som har varit så orolig." I nästa andetag får hon ur sig: "Jag skickade sms och grattade han på födelsedagen. Han blev jätteglad och tackade så mycket."
Utöver att ha flickvän är det även pinsamt att ha haft flera förhållanden. Usch usch usch. Så får det inte va! Och jag är inte kristen. Nej, det kan aldrig sluta bra det här...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar