Kvinnojourer

Efter debatten i svenskan har jag funderat lite på vad kvinnojourernas uppgift är. Varför har de skapats? Vad är tanken?

Jag kände mig så ensam. Jag trodde jag var den enda på denna jord. Det första jag fick höra när jag pratade med de i telefon var just det - du är inte ensam. Huvudsyftet med kvinnojourerna är att vara stöd för kvinnor som utsätts för misshandel, att visa att det inte bara är du. Att det finns andra som förstår vad du har gått igenom.  Det är inte en jour som har till uppgift att ta hand om alkohol- eller drogproblem. Det blir som ett andra hem för kvinnor som överallt annars möts med oförstående blickar.
Kvinnojouren jag gick till lärde mig vad misshandel är, de satte ord på allt det där jag känt men inte kunnat uttrycka. Jag fick svar på mina tvivel - har jag verkligen blivit misshandlad?
Kvinnojourerna är en vän. Någon att luta sig mot när allt annat runt omkring stormar. Jag hittade ett lugn där.

I debatten framkommer det åsikter om att man ska dra in bidragen till kvinnojourerna för att de inte löser alkohol- och drogproblem och för att de inte har högutbildad personal inom psykiatri. Men är det verkligen deras roll att göra det? Kvinnojourerna går runt tack vare alla volontärer som själva har blivit misshandlade och sedan kommer tillbaka när de mår bra för att hjälpa andra. De får gå kurser för att lära sig hur de bäst ska bemöta de som behöver hjälpen.

Magnus Falkman hänvisar till socialtjänsten. De har minsann utbildad personal.
Socialtjänsten... Det säger inte mig så himla mycket. Vilka är dom?
Efter att jag gick till Alla kvinnors hus så har jag fått hjälp via en psykiatrisk mottagning. Besök som jag har skrivit om här. De är alla utbildade i psykiatri. Jag bad om att få prata med någon som var specialiserad på misshandel i nära relationer. Någon sådan har de inte.
Mitt första möte med psykiatrin var bland det värsta jag varit med om, vilket jag också har skrivit om tidigare i bloggen. Dom har inte lyckats hjälpa mig särskilt mycket alls, om jag ska vara ärlig. De gav mig medicin. Tack, det var bra. Men i övrigt vad vården faktiskt inte av denna värld.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en man, som troligtvis aldrig satt en fot inne på en kvinnojour, kan ha så starka åsikter om att jourerna inte fungerar. Allt handlar inte om statistik och antalet akademiker. Ibland handlar det om att bara vara där, ge en trygghet och få alla ensamma kvinnor att inte känna sig så ensamma. Mina framsteg har jag till 99% att tacka Alla kvinnors hus för. 1% tilldelar jag medicinen.