Ett steg bakåt

När jag kom hem idag var det strålande sol och en sådan där härlig höstdag man bara längtar till.
Jag drog på mig gympaskorna, en tjocktröja och en mössa och gick ner till strandpromenaden. Jag njöt av solstrålarna mot ansiktet och den friska luften. Äntligen lite lugn och ro.
Jag rundade ett hörn och en man gick emot mig. Som ett brev på posten kom alla tankar och obehag över mig. Vem är han? Vill han mig något?
Han började prata med mig. Hörde inte vad han sa.
- va?
- har du hund med dig?
Jag tittar mig förvånat omkring. Hund? Varför frågar han det?
- Nej, ingen hund. Eller vad menar du?
- Nä jag ville bara veta om du hade hund. Jag är lite rädd för att det ska komma någon runt hörnet.
- jaha, jag är också hundrädd, så en sån har jag inte med mig. Trevlig kväll! sa jag och fortsatte gå.
- Detsamma!

När jag fortsatte gå så gick jag förbi hans kompisar. Två killar, båda runt 20-25 år.
Jag hittade en soldränkt bänk nere vid vattnet och satte mig där och började skriva lite på min så kallade bok. Jag är helt inne i det jag skriver och lyckas njuta av tillvaron. Sen hör jag killgänget längre bort. Dom är fler nu och kommer ganska snabbt mot mig, men dom har inte sett mig än. Jag ställer mig snabbt upp och hittar en väg upp på klipporna och gömmer mig ovanför strandpromenaden. Sen trycker jag mig mot en stor sten tills killgänget har passerat.

Jag blir kvar där uppe och tänker - va sjutton är det jag gör?? Varför blir jag så rädd för ett killgäng? Dom hade troligtvis inte gjort någonting mot mig. Men hur vet jag det? Eller är det kanske bra att jag är så rädd -för tänk om! Tänk om dom skulle ha dragit med mig ut i skogen.. men vad är sannolikheten för att de skulle ha gjort det?

Hur jag än vrider och vänder på det så är det bara att konstatera att jag fortfarande är rädd för människor. Jag trodde jag hade kommit längre, så det känns som ett steg bakåt....