....

Ytterligare en bra dag!
Vi har fått lägenheten vi vill ha. *Hurraaaa*

Jag börjar känna att jag kan gå vidare. Jag kommer aldrig att glömma vad jag har blivit utsatt för, men jag tror inte att det kommer att ta upp lika mycket av min tid som det har gjort hittills.

För några veckor sedan var jag på en konferens. Under de fyra mycket intensiva dagarna fick vi spela en mängd rollspel. Jag tyckte att det var väldigt kul, samtidigt som teoripassen var stundtals helt horibla. Kursen var väldigt fokuserad på vad vi i vår yrkesroll måste prestera och det fanns inte tid att ta hänsyn till oss som personer och vad vi har med oss i bagaget. Jag reagerade väldigt starkt på en del saker som kursledaren sa. Hon tog upp att man kanske måste arbeta med sig själv för att kunna stå och leda ett stort möte med människor som inte alltid är så glada över vad som sker. Hon harklar sig och säger: "Ja, det är ju inget man behöver gå till en psykolog för... eller ja, det bestämmer man ju naturligtvis själv. Men det är ingenting som man behöver hjälp med, det är bara att bestämma sig."
Hm... Ja, just det. Tack för den. Kändes som en hård käftsmäll. Just självförtroendet att stå framför folk och föreläsa har varit en av de saker som har varit riktigt, riktigt svårt efter allt som hänt. Att då få höra att det inte är någonting man behöver hjälp med, kändes allt annat än bra.
Efter två dagar brast det för mig. Jag orkade inte hålla uppe fasaden och allt kändes så himla jobbigt. Under teoripassen började minnesbilder från lägenheten dyka upp. Det var länge sedan jag såg de bilderna och det var lite svårt att hantera. Jag såg tapeten i vardagsrummet. Alla verktyg på golvet och träpallen som jag sprang in i den där morgonen när han kastade alla verktyg och knivar efter mig. Jag såg hans förbannade skräp precis överallt och den kvava, instängda balkongen.

Och så har jag precis skrivit att jag nog kan lägga allt bakom mig. Men det som är skillnaden idag är att det är svårare idag att trigga igång allt.