måndag 5 juli 2010

Parasiterande livsstil

Hade en timme idag när jag fick kollapsa. Och det.. gjorde jag inte.
Det är ju lite ironiskt när man går och träffar någon. Hon är där enbart för min skull. Enbart för att träffa och hjälpa mig. Så litar jag inte på henne. Jag sitter och granskar henne och undrar vems sida hon står på, för jag antar att det inte är på min sida hon står. Hon jobbar på krisjour för kvinnor. Varför skulle hon vara där om hon inte ville hjälpa mig? Men jag börjar ändå med att tvivla. Som vanligt.

Psykisk misshandel. Fysisk misshandel. Ekonomisk misshandel. Sexuell misshandel.
Check. Check. Check. Check. Är det inte underbart? Det är de fyra olika typerna av misshandel som finns och jag lyckas pricka in allihopa. Jag borde få något slags pris för att välja så fel bland alla miljarders människor därute.

Jag läste på lite om psykopater idag. Blev inspirerad förra veckan, för jag fick reda på att det fanns ett test. De tjugo frågeområdena i Hares psykopatichecklista..... Hehe... psykopatichecklista.....
Det var lite svårt att göra det här testet, dels för att jag var tvungen att slå upp en del ord och dels för att jag aldrig fick reda på hur han var som liten och hur tidigt han började sno bilar och andra bra saker som han tydligen behövde. Men detta till trots så kvalificerade han sig relativt enkelt som en psykopat.
Överraskad? Chockad? Förvånad? ... Nej.

Det tog lång tid för mig att acceptera vad jag har varit med om. Genom att acceptera allt, erkände jag för mig själv att jag blev en del av statistiken. Genom att söka hjälp var jag inte längre ett mörkertal.
Jag fållas in i en grupp som jag inte vill tillhöra. Jag vill inte vara en som har blivit misshandlad av sin pojkvän. Eller tillhöra de som har blivit våldtagna. För vad tänker man om sådana egentligen? Svaga människor. Jag tänker i alla fall på kvinnor med stripigt hår, gärna alkoholister, smutsiga kläder, odör.. Sån vill inte jag vara. Men sen har jag lärt mig att en del är precis som jag. Förbaskat envisa, självständiga. Tycker inte om att förlora. Det är vi, bland andra, som fastnar. Och det är vi som blir en utmaning för dom. Det är på oss dom verkligen kan testa sin manipulativa förmåga.

Men ett ord som fastnade på detta snabbtest - är du en psykopat? - var parasiterande livsstil. SÅ himla bra ord. Parasit. Det var det han var. Han levde på mina pengar. Det har jag iofs inte orkat bry mig om särskilt mkt. Men sen tog han all ära för allt jag gjorde. Lagade man mat som någon annan fick smaka (inträffade extremt sällan) och denna person faktiskt tyckte om maten, sa han att han hade lagat det. Det var hans recept. Jag menar - det var ju ändå hans kök. Jag bodde där, men allt var hans. Lägenheten, köket, möblerna, maten, alla grejer. Trots att det mesta hade köpts med mina pengar. Och det fick jag höra - att det inte var mitt. Han hotade hela tiden med att slänga ut mig. Vilket han också gjorde då och då. Utan jacka, utan mobil, utan busskort, utan pengar eller nycklar. Så fick jag vackert vänta på att han kom på bättre tankar. En 4-5 timmar var ju inte ovanligt.
Så stört manipulativ. Sjukligt behov av kontroll.
Ändå är det jag som behöver hjälp och ibland känner jag mig så störd i huvudet av att tänka allt jag tänker. Men som hon sa idag - är det så konstigt att jag har alla dom här tankarna då? Nä kanske inte.. men dom är utmattande. Och jag tappar lusten. Orkar inte fixa en massa problem som jag inte själv har orsakat.

8 kommentarer:

Seahorse on lifesearch sa...

Det jag vill kunna känna eller lära mig är att det inte var förgäves. Vända det till något positiv i slutänden. Men vilken slutände, finns det någon. Och vad skulle kunna vara positivt? Att jag kan leva ännu mer och fullt ut. Just nu lever jag knappt - jag håller mig vid liv med hjälp av olika murar, pansar skal och mycket skådespeleri för världen. Vill kunna vara ärlig. Vill kunna känna tillit och vill kunna lita på någon, ja åtminstonde de som verkligen påstår att de står på min sida. Vill lära mig att lägga alla tankar och minnen bakom mig. Rädslan. Jag är trött på att vara rädd. Längtar efter en tid då små saker i vardagen inte blir stora problem pga det som hänt tidigare. Vill kunna släppa in människor så att de lär känna mig. Vill lära känna mig själv igen, för vem är jag efter allt det som hände.
Vill inte vara ensam längre, trött på att känna mig ensam, för även i ett rum fyllt med mina vänner så är jag så ensam.
Längtar efter den dag då jag har drömmar igen, då jag ser fram emot dagen. Då jag kan känna glädje som sprider sig i hela kroppen och stannar kvar. Vill känna att det är jag som styr över mina tankar, mitt handlande, mina drömmar, mitt liv och min framtid. För som det är nu så är det precis som du skrev - en psykopat långt borta som gör det. Fortfarande!!!

Seahorse on lifesearch sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Seahorse on lifesearch sa...

Att acceptera det man varit med om.... vet inte om jag någonsin kommer att göra det fullt ut. Men jag hoppas på att jag kan känna att det inte var "förgäves". Att något bra kommer att komma av allt.
Att vara en del av statistiken. Det är ändå en trygg känsla för då är jag inte ensam och det jag varit med om är inte fantasi eller i mitt huvud. Men jag är trött på det, trött på att känna mig ensam, trött på att vara rädd, trött på att inte lita på någon, trött på att inte ha "normala" känslor, trött på att inte reagera som "man ska". Trött på att inte ha drömmar, känna att jag har en framtid, kunna leva i nuet, ha ett liv helt enkelt. Att gå genom vardagen ljugandes och utan att riktigt leva.

Seahorse on lifesearch sa...

Den uppdaterar inte kommentarer på en gång, så då blir det fler försök när man tror att tekninken inte har fungerat. Förlåt!

Fröken Melike sa...

Vad bra du skriver! Hoppas det blir fler tekniska problem så du skriver fler fina inlägg :)

Du sätter ord på sånt jag känner men inte riktigt kan greppa tag i. Som det här med att vilja leva fullt ut, men man har så många uppbyggda skydd runt omkring sig att man inte kan vara den man vill.

Men jag undrar.. pessimist som jag är, kan man hitta något positivt alls i att vara med om något sånt här? Och jag har inte lyckats lista ut vem jag har blivit. Förutom att jag är långt ifrån lika naiv som tidigare.

Och jag delar din längtan att kunna känna äkta glädje. Att inget annat stör. Bara ren glädje i hela kroppen och själen. Och jag är ännu inte övertygad om att jag någonsin kommer få uppleva det igen.

Seahorse on lifesearch sa...

Det är svårt att skriva inlägg ibland. Det öppnar en massa sår. Det river i det som jag lyckats packa undan och stoppa undan. Det som jag övertalat mig själv är uppklarat och ur världen... men uppenbart inte är det.

Seahorse on lifesearch sa...

Att känna tillit endast till de som " står på min sida" är jobbigt. För jag vill inte dränka dem. Det blir ett ögonblick då jag känner mig levande och då jag kan andas. Det är en så skön känsla och när man äntligen fått upp förtroendet för en person/grupp så blir jag livrädd för hur det ska bli när den personen eller gruppen försvinner. Så jag håller igen för att inte dränka dem och för att jag inte ska bygga för stort förtroende för dem. För vad händer då de inte längre är där. Känner mig så patetisk.

Seahorse on lifesearch sa...

Att vara perfektionist hjälper inte. Att alltid vara duktig. Det gör att jag utåt inte vågar visa att livet är skit, att världen är skit, att jag inte litar på människor. Att jag nästan alltid tror det värsta om människor - framför allt män. Tillit känner jag aldrig till män. Så jag släpper aldrig in dem. Ger dem aldrig en chans.