tisdag 6 juli 2010

... flera timmar eller en livstid...

Det känns alltid som att jag berättar någon annans historia. Den är inte min.
Ibland uppbringar det lika mycket känslor att berätta om det här som att berätta för någon att jag har en för liten bh på mig. (Vilket jag har, riktigt oskönt faktiskt.. borde antagligen gå och köpa en ny..)

Jag tycker inte att en del saker va så himla hemska.. Inte det som jag lyckas berätta utan större svårigheter i alla fall. Men ofta är det jobbigare att se reaktionen hos den jag berättar för än att faktiskt berätta. Men jag blir lite upprörd på mig själv att jag kan rycka på axlarna åt en del. Jag borde ju vara arg.
Men någonstans var jag tvungen att acceptera att en hel del saker bara var som det var. Hade jag gjort något, agerat, hade marken öppnat sig under mig och jag hade antagligen blivit begravd under den.
Jag var tvungen att acceptera för att överleva. Mer komplicerat än så var det inte. Och egentligen har jag aldrig ifrågasatt varför allt hände just mig. Varför valde han mig? Varför valde han att utsätta mig för allt det där? För det är ju ett val han har gjort. Jag skulle däremot vilja förstå, eller veta, varför en del män tycker att det är okej att behandla kvinnor på det sättet.

Det som får det att kännas riktigt hopplöst ibland är att han inte fattar att han har gjort något fel. Hämnd är ingenting jag vill ha, för han skulle inte förstå vad jag hämnades för. Däremot skulle jag vilja få bort han ur huvudet. Kanske dräpa han långsamt i huvudet och se han försvinna. Men det är ju mest orden som är kvar. Kan man dräpa ord? ... Oklart...

1 kommentar:

Seahorse on lifesearch sa...

Reaktionen hos den man berättar för känns ändå trygg om den är fylld av avsmak, skräck, häpnad och sorg. Skräcken är att berätta för någon som inte reagerar utan säger att det sitter i mitt huvud och jag har ingen på organistaionen att göra.
Ilska är något jag inte känner. Men det är väl för att mina gränser flyttades så att mycket var en vardag jag blev så van vid att jag nu inte har den reaktionen som jag önskar att jag hade. Jag är livrädd för att släppa in någon, för jag vet inte var mina gränser är eller var jag vill att de ska vara. Hur jag ska lära känna mig själv vet jag inte. Jag analyserar varje vaket ögonblick dagligen i hopp om att ha kontroll, att jag känner det jag vill känna, att det är en postiv situation, att jag inte "brukar våld" mot mig själv. Jag är livrädd för att hitta mig själv i en situation jag inte känner mig ok med för jag har inga medel att ta mig ur. Hur jag tackar nej, går där ifrån eller tar mig ur en konflikt. Så jag analyserar allt in i minsta detalj. Jag har inga egna känslor eller tankar automatiskt för vad jag vill eller inte vill.
Det finns dagar då jag undrar om det ska vara så här hela livet. Ska jag ha det så här. Kommer jag behöva ha en lifscoach/terapeut resten av livet som guidar mig, reder ut mina känslor, hjälper mig att hitta rätt?
Hur jag ska få tyst på orden i huvudet och de inbrända ögonen/blickarna på hornahinnan vet jag inte. Mina vardagskänslor var ångest och skräck. Och hade jag de under kontroll var det en bra dag. Nu vet jag inte riktigt vad som gör en bra dag.