"...but wait, you tell me that you're sorry... And you say sorry like the angel heaven let me think was you.."
Saken är den, jag förstod redan från början att han inte var någon ängel. Det var ingen som försökte intala mig att han var det heller. Men när han hade gjort något fel, efter att vi hade bråkat och han hade fått mig att säga förlåt för allt som var hans fel, så grät han. Han grät. Han var förtvivlad. Och sa - det kommer aldrig att hända igen. Men jag visste att det skulle hända igen. Men jag hoppades. Tänkte - den här gången blir det annorlunda.
Man säger att hoppet är det sista som överger en. Ibland hinner till och med livet överge en innan hoppet gör det.
Jag har förstått att många lämnar sin partner i ett stadie när man har varit kär, arg, tyckt synd om han och till slut inte bryr sig. Men jag lämnade han inte när jag inte brydde mig. Jag hann aldrig tycka synd om honom. Jag var inte kär heller. Det var mycket jag inte var. Inombords var jag tom. Var som ett tomt skal som gick omkring och gömde mig i lägenheten för att han inte skulle bli arg. Mitt mål varje dag var att inte göra han upprörd. Mitt mål var att inte ha någon åsikt som kunde få han att explodera.
Jag lämnade mitt liv med honom när jag trodde att han skulle döda mig. Det var först då jag lyckades samla tillräckligt mycket mod för att slå mig fri. Ett liv i ensamhet är mycket bättre än inget liv alls.
Han har tagit min naivitet. Han har tagit min tro på att människan är bra. Han har tagit min självkänsla och under ganska lång tid tog han min identitet. Det som var jag.
Jag kunde vakna mitt i natten av att få en rak höger över revbenen. Efter det slutar man tro på människan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar