Har så sjukt svårt att lita på folk. Mer svårt att lita på den manliga halvan av befolkningen av den kvinnliga. Kanske av förklarliga skäl.
Jag ser världen som att den är indelad i en ond respektive snäll del, där mängden invånare i den snälla världen är extremt få.
Jag orkar inte gå runt och misstro folk längre. Det tar så enormt mycket energi att hela tiden ifrågasätta varför någon gör något snällt mot en - vad vill han få ut av det här? Vill han kontrollera mig? Försöker han få mig att göra något jag egentligen inte vill?
Jag förstår ju själv att det är frågor som en person som inte har utsatts för så mycket otrevligheter aldrig skulle ställa. Men för mig är det ren självbevarelsedrift. Det är det mina erfarenheter har lärt mig, att jag måste skydda mig själv, för när det väl krisar är det ingen annan som märker, som ser. Du är ensam i en värld full av människor. Människor som inte förstår eller som inte vill se. Det är inte deras fel. En stor del av skulden ligger på mig.
Men jag är rädd för att, om jag bara släpper ner min mur bara lite grann, så kommer någon köra in en stor kniv i mig. Så nu lever jag mitt liv, hela tiden med en fot utanför och muren höjd, så att ingen riktigt kommer åt att såra mig där det gör som mest ont.

Helst av allt skulle jag vilja att elaka människor märktes ut på något sätt. En stämpel i pannan "Varning". En skylt kring halsen "Jag tänker skada dig om du ger mig chansen". Vore väl inte så tokigt? Skulle underlätta mitt liv något enormt i alla fall. Då skulle jag ju faktiskt inte behöva fundera på vilka baktankar någon har som överraskar mig med något.

Bra text och bra låt: Fidelity av Regina Spektor

I never love nobody fully
Always one foot on the ground
And by protecting by heart truly
I got lost
In the sounds
I hear in my mind
All these voices
I hear in my mind all these words
I hear in my mind
All this music
And it breaks my heart
It breaks my heart