En sådan där blogg

Ja, då har jag bevisat för mig själv återigen att jag har gjort något som jag inte trodde att jag skulle göra. Jag skaffade mig en blogg.
Jag sa att jag aldrig kunde bli vegetarian. Sen slutade jag äta djur. Sen kunde jag aldrig mer bli ovegetarian. Då började jag äta kött. Med andra ord är jag mindre bra på att gissa vad som ska komma härnäst. För tillfället har jag svårt att se att något bra ska komma ut i slutändan, men förhoppningsvis är min gissning lika dålig som alla andra gånger.

Idag har jag varit på behandling. Terapi. Gruppterapi. Underbart. Jobbigt. Suger all energi ur en, dränerar en. Känslorna väller fram. Hur jobbiga som helst, men det är inget man orkar ta hänsyn till längre. Tankarna blir inte lika kaosartade som när man är hemma. Dom får en riktning och man kan gripa tag i en eller annan tanke. Man blir arg och illa berörd över andras öden, men främst känner man igen sitt eget öde i det dom berättar. Man förstår hur dom känner och vad de gått igenom och jag börjar äntligen förstå mig själv.
När man berättar för någon att man blivit misshandlad får man ofta frågan: "Oj, har du blivit slagen?" Men skador från sparkar och slag läker. Blåmärken går bort.
Det värsta med misshandel är den psykiska terrorn. Alla kommentarer som slängs mot en, efter en, rakt i ansiktet. Jag har inte mardrömmar om alla gånger jag åkte in i väggen, blev fasthållen eller sparkad på. Jag har mardrömmar om ett par svarta ögon som utstrålar rent hat. Det skrämmer mig. En värld full av ren ondska. Viljan att göra någon annan illa. Att vilja bryta ner någon fullständigt. Och det skrämmer mig att någon faktiskt lyckades.