När får man egentligen må dåligt?

Dag in och dag ut håller jag upp en fasad för att få folk att tro att man mår bra. Jag ler, skrattar åt skämt, är social och låtsas njuta av sommaren. Jag intalar mig själv att jag mår bra, men minnena maler på och dyker upp på hornhinnan så fort jag blundar eller slappnar av. När energin går åt till annat än att hålla fasaden uppe, tar det inte lång tid innan den spricker. Det var det som hände på midsommar.
Istället för att få koncentrera mig på att spela glad var jag tvungen att be alla gäster att hjälpa till med att laga mat, duka, diska osv. Jag förstår inte riktigt vad dom trodde när dom kom dit - att vi drev ett pensionat? Att vi hade personal som skulle göra allt?
Så fasaden sprack. Jag orkade inte. Och då började frågorna komma. "Hur är det? Vad är det? Har jag gjort nåt? Mår du bra?". Nej, jag mår inte bra, men är det verkligen okej att säga det? "Nej, jag mår skit. Ni vet han som varit med här ganska många gånger och firat midsommar med er, han brukade misshandla mig ganska ofta. Typ varje dag." Nä, jag tror inte det hade varit okej. Så jag sa att jag hade ont i huvudet. Och i slutet av middagen orkade jag inte ens säga det och gick bara därifrån.

Det är frustrerande. I ett samhälle med hur många problem som helst får man inte visa att man inte mår bra framför andra. Man är inte riktigt frisk. Något är fel på en.
Så när får jag må dåligt och bearbeta vad som hänt? På jobbet? I en butik? På tunnelbanan? På stan? Det är så många ställen jag inte kan bryta ihop på att jag numera måste planera in när det är okej för mig att må dåligt. Nu är det okej att krascha en timme i veckan. Och om jag någon gång är helt själv.