försvar

Nu har det gått över en vecka sedan jag hörde något från min mamma. Jag tänkte att hon skulle få chansen att höra av sig, eftersom det är jag som brukar höra av mig och brukar be om ursäkt för att jag är så elak.
Men den här gången anser jag att jag verkligen inte har gjort något fel. Jag tänker inte säga förlåt när jag inte har gjort något. Men hon har alltså inte hört av sig.

Min behandlare verkar inte så bra trots allt. Det är som att jag inte orkar ta upp alla mina problem med henne. Orkar inte ge henne hela bilden. Men sen har mitt behov av hjälp minskat också de senaste månaderna. Nu är min största kamp att lägga om mitt liv så att jag har energi och kraft att verkligen komma på banan igen.

Var på middag med en väldigt bra vän i veckan. Hon sa att hon har blivit tvungen att inte bara skära bort de delar i livet som man inte riktigt har lust att göra, utan också välja bort de saker man faktiskt väldigt gärna vill göra. För de roliga sakerna har en tendens att äta upp all din tid och kraft att du ändå sitter där en dag och är helt slutkörd.
Den här veckan har jag varit så fruktansvärt trött. Haft mycket att göra på jobbet och privat. I fredags gick jag in i en vägg. Jag var helt slut. Jag försökte dra från jobbet efter lunch men blev ändå kvar till runt 18, då vissa grejer inte kunde vänta till på måndag. Jag valde att inte gå och träffa mina gamla jobbarkompisar i fredags, trots att jag tackat ja. Mådde illa, hade huvudvärk och feber. Under fredagen och lördagen sov jag cirka 25 timmar. Idag har jag, tack vare sömnen, mått mycket bättre. Men då får man istället försvara sig om varför man inte var med på massa saker nu i helgen när man mår bättre idag.
Det är inte lätt att prioritera sig själv när man måste motivera alla sina beslut in i minsta detalj. Jag kanske överreagerar. Jag är fortfarande trött och slutkörd.

...

Det är konstigt hur snabbt livet kan rinna en ur händerna. Du har kontroll. Nästa gång du känner efter är det något som inte stämmer. När du ser dig själv i spegeln förstår du inte vad som hände. Du som hade sådan livsglädje. Du som hade så mycket att leva för. Allt gled dig ur händerna. Hur hamnade du här?

Historien upprepar sig

Igår var min mamma och bror inbjudna till mig för att fira min födelsedag. Jag släpar hem all mat och får skitont i ryggen.Min pojkvän står sedan och lagar mat hela kvällen. När dom väl kommer hit, så är det bra stämning. Trevligt som alltid. Tills mamma börjar gråta vid middagsbordet. Hon bryter ihop. Varför? För att min bror vill ställa ut sin stereo på landet. Hon får tydligen inte bestämma något alls. Vi har samma argument som vår pappa. Det är fel. Vi är dåliga som har samma argument som han. Vi måste ha pratat med honom om allt.
Nej, det råkar väl bara vara så att eftersom man får 50% av sina gener från sin far så är det väl ändå lite troligt att man blir lik honom på en del saker.

Mamma bryter ihop och sitter och gråter och gråter och gråter. Min bror försöker få ur henne varför hon mår så dåligt. Hon mår fortfarande inte bra efter deras skilsmässa. Hon orkar inte jobba och är orolig över att hon inte ska kunna ha kvar landet.

Resten av middagen går således ut på att handla om mamma. Igen. Återigen får jag inte fira min födelsedag. Inte min student. Ingenting. Jag får inte fira någonting alls.

Jag förstår att det hela kan låta själviskt. Det förstår jag mycket väl. Min mamma mår inte bra. Och hon pratar skit om pappa vid varje tillfälle som ges. Och det förstår jag, att hon kan vara bitter. Jag borde stötta henne mer. Men. Hon säger att hon är sjuk. Hon är deprimerad. När vi är med henne ska allt handla om henne. Det finns inte plats för någon annan. Det är nästan 6 år sedan dom skilde sig. Och det handlar fortfarande endast om henne. Det har det alltid gjort. HON orkar inte.

Hennes dotter är deprimerad. Hennes dotter har posttraumatiskt stressyndrom. Hennes dotter har blivit psykiskt, fysiskt, ekonomiskt och sexuellt misshandlad. Och hon vet inte ens om det. För att hennes dotter inte vågar säga något.
Jag vågar inte berätta någonting alls för henne för att hon tar allt som kritik. Senast igår sa hon att jag och min bror var elaka.
Skulle jag berätta någonting för henne så skulle hon förvränga allt jag säger till att jag inte tycker att hon har varit en bra mamma. Och sen skulle hon säga upp kontakten med mig. För det är så hon fungerar. Hon tar allt personligt, även när det inte alls handlar om henne. Och sen säger hon upp kontakten. Jag vet inte hur många gånger hon har gjort det hittills, men det kommer antagligen bli många fler. Och jag orkar inte.
Jag orkar inte berätta för min mamma om hur jag mår. Vilket i slutändan leder till att hon inte känner sin dotter, eftersom jag är så sjukt påverkad av allt som har hänt.

Min mamma och min bror tycker om min kusin. Min kusin som gjorde saker mot mig som man inte borde. Jag får finna mig i att han är med när vi träffar släkten. Trots att jag mår piss. Varför säger jag inget? På grund av mamma. Hon skulle ta det som kritik.

Så jag står här. Min familj har ingen aning om vem jag är längre. Jag har ingen i min familj jag kan luta mig mot. Så jag står här själv. Och får inte ens fira min födelsedag. Så jag får fira den själv. Utan min familj.

Från liten till stor

Nu var det ett tag sedan jag skrev sist. Det går i omgångar det där, hur mycket man tänker på allt som har hänt. Jag har njutit av att jag har börjat ta det mer lugnt.

Vi har nu börjat rota i min barndom. Min uppväxt. Utåt sett så har min familj varit perfekt. Vi hade roligt, vi hade råd att resa mycket osv osv. När mina föräldrar skilde sig för ett antal år sedan var det många som blev förvånade. Däribland även jag. Mina föräldrar var ute på landet över helgen och mamma ringer mig på lördagen och berättar att pappa vill skilja sig. Dom hade inte bråkat ovanligt mycket,  vi hade inte märkt någonting. Inte ens mamma. Allt verkade vara bra. Det var tre veckor innan jag skulle ta studenten. Varför kunde inte pappa ha väntat tre veckor till? Varför kunde inte jag ha fått ta min student innan allt ställdes upp och ner? Pappa flyttade efter några dagar. Till en lägenhet vi egentligen hade köpt till min bror.

Så dagen för min student kom. På skolgården stod puckot och hans föräldrar. Försenade såklart. Tillsammans med min mamma, pappa och bror. På kvällen söp puckot sig redlöst full och stod och spydde på perrongen på väg in till stan. Jag blev arg och undrade hur hela min dag kunde komma att handla om alla andra. Det handlade om mina föräldrar och puckot. Jag började skälla ut puckot. Varför kunde han inte vara nykter på min stora dag?? Han röt åt mig att han inte tål kallskuret. Vi hade serverat kallskuret. Det var alltså mitt fel att han nu stod och spydde. Hur fan kunde jag vara så dum att jag serverade kallskuret när jag VISSTE att han skulle bli dålig?? Det var rent av elakt. Att jag kunde ha mage att bara tänka på mig själv.

Efter mina föräldrars skilsmässa blev jag deras medlare. Jag framförde det dom sa i betydligt finare ordalag än vad jag själv fick höra i telefon.
När jag var liten var min pappa ofta iväg på tjänsteresor. Kvar var mamma, min bror och jag. Mamma orkade inte riktigt med allt. Det finns egentligen inga bilder på mig förrän jag är tre år gammal. Det finns två kort från när jag var yngre än det. Jag har tänkt mycket på det. Har frågat mina föräldrar varför det inte finns några bilder på mig. Båda kommer med bortförklaringar. Jag tror inte att någon av dom ville ha mig. Jag tror inte att jag var önskad. Jag tror egentligen alltid att jag har känt det. Att ingen orkade med mig. Så jag har ansträngt mig och ansträngt mig. Gjort så bra ifrån mig som jag bara har kunnat för att bli godkänd. Godkänd av mina föräldrar. Jag gick ut från högstadiet med högsta betyg, likaså gymnasiet. Den korta tid jag tävlade i tennis var jag rankad topp tio i Sverige i min årskull. Jag har ett SM-guld och spelat för Sverige i fotboll. Jag är utbildad civilingenjör. Men det känns inte som att det räcker. Det är inte tillräckligt bra. Och ingenting är värt att fira. Många av mina kursare fick stora fester som deras föräldrar anordnade. Dom höll tal och var så stolta över sina barn. Examen! Hurra! Min mamma sa: "Det var aldrig någon som firade mig. Jag visste inte att man gjorde sånt nu för tiden."

Jag svek mamma när jag skaffade flickvän. Usch, vad pinsamt. Så det var kanske inte helt konstigt att hon favoriserade puckot när han väl kom in i bilden. Klart mamma var glad över det. Han var ju så bra. Han var ju inte tjej. Men det märkliga var att hon stod på hans sida när det väl kom till kritan. När jag ringde henne dagen efter jag hade lämnat puckot så sa hon: "Nej, vad tråkigt. Vad ledsen (puckots namn) måste vara." Ja, just det. Stackars han.
En bekant till familjen berättade efter någon månad att han träffat puckot och hans nya tjej. Mamma utbrister: "Ja, men vad roligt att han har träffat nån! Åh, jag som har varit så orolig." I nästa andetag får hon ur sig: "Jag skickade sms och grattade han på födelsedagen. Han blev jätteglad och tackade så mycket."

Utöver att ha flickvän är det även pinsamt att ha haft flera förhållanden. Usch usch usch. Så får det inte va! Och jag är inte kristen. Nej, det kan aldrig sluta bra det här...

instängd

Anteckningar från i lördags:

Idag har jag inte velat lämna mitt hem. Jag har haft en orolig klänsla i kroppen, som att något dåligt ska hända. På vägen till mataffären känns det som att någon följer efter mig. Jag tittar bak och ser en man i brun skidjacka och svarta täckbyxor. Han kommer närmare och jag hör hur hans kläder dras mot varandra i takt med att han går. Jag lägger märke till att han fortsätter rakt fram när jag svänger av mot butiken. När jag går ut från butiken hör jag det frasande ljudet bakom mig igen. Samma man. Jag ökar takten. Varför är jag rädd? Vem vill mig illa? Känslan av att det här kunde vara min sista dag i livet har hängt kvar över mig.