Jag skriver inte här så ofta, men idag kände jag att det är dags för en makeover på bloggen. Ny bakgrund som känns lite mer som jag känner just nu.
Jag känner mig lättare. Den här behandlingen är bra. Jag gör framsteg och jag känner själv att jag gör framsteg. Det börjar ge med sig.
Jag har haft svårt att släppa min egen skuld i allt som hände och det är lätt att säga till andra - det är inte ditt fel! Men att verkligen känna det i hjärtat, det är svårt. Men när jag har gått igenom och pratat med min terapeut har hon fått mig att sätta mig in i min egen situation igen. Hon har fått mig att förstå vilket litet utrymme jag hade att röra mig inom, hur han verkligen hade krympt mitt livsutrymme.
I den stunden kontrollerade han mig fullt ut. Han hade sina regler som jag skulle följa till punkt och pricka, i annat fall blev jag straffad. Och det är svårt att förstå hur han fick sådan kontroll över mig. Även för mig är det svårt, så jag förstår att det är svårt för andra.
Om jag hade blivit behandlad så idag, nu när jag är fri, starkare och vet hur det känns att vara lycklig och glad - som de flesta andra människor - så hade jag gått därifrån direkt. Naturligtvis. Det är ju helt självklart att om någon behandlar dig så och du har kvar hela din kraft och styrka, så går du därifrån. Men saken är ju den att dom börjar ju inte direkt med att slänga in dig i en garderob eller låsa ut en på balkongen. Det sker ju så fint och långsamt och utstuderat att du inte förstår vad det är han gör. Du förstår att det inte är bra och du skäller på honom för att han är lite dum i huvudet, men det är inte några saker att bryta upp förhållandet för. Inte i början. Som med löken. Att han vill att du ska hacka löken på ett annat sätt är märkligt, ja, men inte något du gör slut för, eller hur?
Så när man försöker förstå sig på någon som har levt i ett misshandelsförhållande måste man förstå att han har klippt hennes vingar. Hon kan inte bara flyga iväg. Alla hot, alla straff. Att inte kunna göra ett skit utan att bli kontrollerad.
Så nu säger jag att ingenting av det som hände var mitt fel. Och snart börjar jag nog tro på det också.
Idag är jag tacksam och mycket glad över att kunna känna mer än bara rädsla och ilska.
Det blir bättre och bättre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar