OCH...

jag har fått ett nytt jobb! Hurraaaaa

Det går bättre nu. Fy fan va skönt!

bryter gamla ovanor

Det går framåt och framåt för varje dag som går. Svackorna är inte stora, de kommer inte särskilt ofta.

Sedan mitt liv ställdes upp och ner av att jag lät en person komma mig för nära har jag haft miljoner skyddsmurar. Jag har mött alla nya människor med misstänksamhet. Jag har undvikit att sätta mig i situationer där allt han fick mig att tro kunde infrias.
Ett stort problem har varit att stå inför människor och prata. Det behöver inte vara situationer när jag redovisar något inför en mängd människor, även om de också inkluderas, men det jobbigaste har faktiskt varit vardagliga situationer. Du sitter med en grupp människor. Alla småpratar. Sen börjar du berätta något för en, kanske två personer. Plötsligt blir fler och fler intresserade av vad du pratar om och de tystnar och vänder sig mot dig. Helt plötsligt lyssnar alla på vad du säger. Varje ord. De registrerar hur du rör dig, dina miner. Allt.
Det här var något som gav mig panik. Jag drabbades av samma ångest som när han utsatte mig för våld och när jag var rädd för mitt liv. Kroppen stänger ner. Din hjärna blir blank. Inte en enda tanke formar sig i huvudet, förutom "Jag gör bort mig".

Idag har jag kommit fram till att - ja, jag pratar mycket. Kanske lite för mycket. Jag tycker om att prata om roliga ämnen vid fikat, så ja, jag kanske tar upp lite mer udda saker, så det är inte så konstigt om folk reagerar. Idag har jag lärt mig att de lyssnar för att det jag säger är intressant, inte för att de väntar på att jag ska göra bort mig.

Min stora snuttefilt som jag har burit med mig sedan jag fick börja kämpa mot det här är mina scarfs. Jag har i stort sett alltid på mig en scarf. Det känns tryggt. När jag blir nervös eller får ångest får jag prickar och blir fläckig på bröstkorgen. Jag har ytliga blodkärl och det är ingenting konstigt, men det får folk att kolla och fråga varför jag får fläckar. Därför har jag nu varje dag i nära sex år haft en scarf på mig. Mitt test nu är att inte ha på mig min scarf i alla lägen. Det känns lite småläskigt ibland, men en utmaning kan ju inte vara helt fel?

Idag var jag protokollförare på vår årsstämma. Jag satt längst fram och skrev på en dator och blickade ut över församlingen. Och det kändes inte det minsta läskigt. Jag var inte det minsta nervös. Jag gör det i och för sig i mitt jobb jämt och ständigt, men då känner jag ingen i församlingen och då är det inte heller något problem.

Jag vill hjälpa andra människor att komma lika långt som jag nu äntligen har kommit.
Den största gåvan man kan ge sig själv är att ta upp telefonen och ringa en krisjour ex. alla kvinnors hus och berätta att du behöver hjälp. Hur svårt det än är att slå numret och berätta att du behöver hjälp. Jag gick tre år utan hjälp. I lite mer än ett år har jag nu fått professionell hjälp. Det är guld värt. Utan den hjälpen hade jag inte varit där jag är idag.

Första telefonsamtalet var skitjobbigt, rent ut sagt. Jag grät så mycket att linnet jag hade på mig blev plaskblött. Jag sa "Hej" och sen bar inte rösten längre. Jag bara grät och damen i telefonen fick fullkomligt dra allt ur mig. De första gruppterapitimmarna kunde jag knappt berätta något alls. Jag bara grät.
Jag var tillsammans med en annan de enda i gruppen som grät. Alla andra var så samlade och höll ihop sig så bra att jag undrade om det var mig det var fel på. Men alla tacklar sitt bagage på olika sätt. Alla hade varit med om olika saker, men det fanns en grundförståelse för varandra som är obetalbar. Du är inte själv. När vi fick berätta vad som hade hänt fick vi inte den vanliga frågan "Varför gick du inte?". Vi fick blickar som sa att de förstod vad du pratade om. De förstod vidden av det du hade blivit utsatt för och de förstod vilken styrka det krävdes från dig för att gå därifrån.