måndag 27 september 2010

en helt vanlig dag

Det är fredag. Vi ska in till stan. Han står och fixar till sig inne i badrummet. Vax i håret, alla piercingar är i, skjortan upprullad så att tatueringarna syns. Läderarmbanden är på. Han kör ner snusdosan i byxfickan.
- Men VA FAAAN! Har du inte lagat fickan!? Jävla idiot!
Han puttar mig med båda händerna bakåt och jag slår i bakhuvudet i väggen. Det svartnar lite för ögonen men jag håller mig på benen. Han tittar på mig. På mitt hår, ansikte och fortsätter neråt med blicken.
- Ska du ha på dig det där? ... Kan du inte ens försöka se snygg ut? Det kommer finnas hur många snygga tjejer där som helst och du ska se ut så där? Ska jag behöva skämmas för att gå ut med min flickvän!?

Så småningom går vi ner till bussen. Jag har redan problem med ryggen och att bli puttad och inkörd i väggen brukar inte direkt hjälpa. Jag går långsamt. Har ont.
En bil stannar vid övergångsstället och jag går över. Bilen tröttnar på mitt långsamma tempo och varvar några gånger med motorn.
Puckot vänder sig om och spottar efter bilen när den drar iväg. Bilen stannar vid simhallen några hundra meter bort och släpper av några barn. Därefter kör den tillbaka och stannar för ett rödljus. Puckot springer ut i vägen och springer upp till bilen. Han sliter upp förardörren och skriker:
- Försöker du köra över min flickvän!!??? VA!??
Därefter spottar han mannen i ansiktet och försöker dra ut han ur bilen. Men mannen sitter fastspänd i bilbältet. Bussen kommer och puckot springer tillbaka. Bredvid mannen i bilen sitter ett litet barn.
Puckot kommer tillbaka med ett stort flin, snusen under läppen:
- Haha, vilket pucko. Fan va rädd han blev! Hehe... vilket missfoster...

söndag 26 september 2010

bagaawaah

Vilket jävla skitliv jag har haft. Jag blir så arg och frustrerad. Eller snarare- jag borde bli arg och frustrerad, men orkar inte. Den här veckan har jag inte varit närvarande. Jag är någon annanstans. Drömmer om en annan verklighet där jag mår bra och där dom här tankarna, minnena och handlingarna inte finns. Dom har aldrig funnits, aldrig existerat.

Jag vill ha vanliga jävla problem. Jag vill kunna lita på mina egna tankar och känslor. Men jag tror det är något allvarligt fel på mig. Skulle någon höra mina tankar skulle jag bli inspärrad. Så jag lyssnar inte på mig själv. Jag vet ju själv att jag är knäpp.

Jag får människor runt omkring mig att må dåligt. Orkar inte. Jag vill inte vara den här personen som orsakar så jävla mycket skit. Jag vill inte göra andra människor illa. Det är inte min mening.

Någonstans långt inom mig kommer jag ihåg en bråkdel av en känsla av hur det var att må bra. Jag vill vara den person jag var innan. Inte helt och hållet, men stora delar av vem jag var då. Jag vill visa människor att jag uppskattar dom. Men jag orkar inte. Vill ha energi. Vill ha en vilja att visa folk hur mycket dom betyder för mig. Jag är dålig på det. Slängde bort min energi och 4 år av mitt liv på en jävla psykopat. Det är lite som att jag har givit upp. Det blir inte bättre än så här. Det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig. Det blir inte bättre.

Jag är så likgitlig inför världen runt omkring. Orkar inte göra rätt för mig. Trots att jag vill. Men... jag vet inte... jag orkar inte. Orkar inte bry mig.

lördag 25 september 2010

Kaos

Har blivit varnad för ett stundande kaos.
Har idag påbörjat min antidepressiva resa och den ska tydligen vara svajig dom första två-tre veckorna. Jag räknar med att jag kommer må sämre ett tag och sen förhoppningsvis må bättre. Jag måste bara komma ihåg dom här kommande veckorna varför jag mår sämre. Att det går över.
Samtidigt kan jag se fram emot att må sämre, för det är då jag kommer djupare ner i mig själv och drar upp en massa skit till ytan. Ska bli intressant det här...

fredag 24 september 2010

What if

Cookies ‘n’ Beans - What If

When time goes by in a disarray
Thoughts collide every step of the way
It’s hard to stand your ground again
When you feel you’re being betrayed


You need someone who can point the way
To lead you past all the shades of grey
To show you where you need to be
The means to save the day

I don’t know how it feels to always wanna run
And I don’t know what it means to be dying just to live

What if you were left with a stone cold heart?
And you were all alone and just fallin’ apart?
Would you rise again? Would you rise again?
What if hope was lost for one hundred days?
And you feel that life was just slippin’ away?

Would you rise again? Would you rise again?
What if?

The dreams are made of the simple stuff
The right to choose and say enough
When all you want is life again
It’s hard to be that tough, oh.

I don’t know how it feels to always wanna run
And I don’t know what it means to be dying just to live

What if you were left with a stone cold heart?
And you were all alone and just fallin’ apart?
Would you rise again? Would you rise again?
What if hope was lost for one hundred days?
And you feel that life was just slippin’ away?

Would you rise again? Would you rise again?
What if?
Medicin för att kunna sova. Tabletter mot depression. Piller som ska trubba av ångestattacker. Aahh härligt.
Remiss till öppna psykiatrin. Bedömning av läkaren är att jag behöver hjälp. Jag håller med. Så nu ska en läkare, expert på psykiatri få ta en titt på mig. 2 återbesök till den här läkaren. Undersökning på om allt i kroppen står rätt till.
Oj vad bra man mår när dom skickar en på tusen undersökningar. Det var nog inte helt fel att man mått piss hela veckan, för det märktes mer än väl under den timme som jag satt och pratade med läkaren. Har ni någonsin fått vara inne hos en läkare så länge på en vårdcentral?? Det var första gången för mig..
Han bekräftade att jag har posttraumatisk stressyndrom. Men han tyckte att jag skulle ta bort kniven vid sängen... hm... ska tänka på saken..

onsdag 22 september 2010

Dumle också

Bananer...
Känner mig fortfarande helt sänkt från samtalet igår. Det känns som att någon har kört över mig. Åkte till jobbet och orkade inte hålla ihop mig. Var tvungen att gå undan. Gömma mig.

Jag vill gärna tro att jag är snäll mot allt och alla. Men inser att jag inte är det. Jag föraktar människor. Inte bara dom som liknar den jag var förut. Jag föraktar dom som irriterar mig, som på något sätt sticker ut från det jag tycker är okej. Min ram av acceptans. Jag tål dom inte.
Varför?

tisdag 21 september 2010

...

Jag skiner inte med solen
Men jag hoppas att du alltid ska stå bredvid
Jag vill vara din bästa vän
Snälla, håll om mig
Håll upp mig om igen

Alla murar jag har byggt rasar ner
Ingen hör deras fall
Och jag önskar att jag kunde släppa in dig nu

I en dröm vet jag vem min ängel är
Det är som att jag har vaknat
För var jag än vänder mig nu
Står jag alltid i din famn

Du är som solen som bränner in
Rakt in i mitt mörka rum
Jag vill ha dig innan jag går
Ge mig nu så jag kan bli lugn
Jag vill aldrig ramla ner
Men gravitationen har glömt mig
Och jag kommer aldrig mer att landa

Var jag än vänder mig nu
Är jag alltid i din famn

Förakt

- Vad är du arg över?
- Att han tog min identitet. Att jag blev en grå jävla mus som var rädd och svag.
- Vem är du arg på?
- Han.
- Vad menar du när du säger att du var en grå mus?
- Att jag gömde mig. Ville inte få uppmärksamhet. Helst skulle jag velat vara osynlig.
- Men om du skulle vara någon annan och hitta dig själv där. Vad skulle du göra då?
- ... jag hade gått därifrån.. för mycket problem. Hopplöst fall. Jag var så jävla svag.
- Och om du möter någon idag som är som du var då, vad gör du då?
- Jag går därifrån.
- Varför då?
- Dom är tråkiga. Jag vill bli underhållen.
- Är dom verkligen tråkiga eller tycker du inte om dom?
- ... jag antar att jag föraktar dom...
- Varför då?
- För att dom är lika svaga som jag en gång var.
- Föraktar du dig själv?
- Ja. Jag hatar mig själv. Jag tycker inte om den jag var innan allt hände. Tycker inte om den jag var efter och jag tycker inte om den jag är nu, men jag vet inte vem jag vill vara, så jag är kvar här.

mörker

En dag måste jag acceptera att jag har utsatts för flera stora övergrepp. En dag ska jag lära mig att det är okej att må dåligt. Att jag inte måste dölja det. Att människor finns runt omkring mig som vill mig väl.

Idag pratade vi om min syn på världen och jag kom att prata om bankrån. På banken befinner sig många människor som väntar på sin tur. In kommer några rånare. Dom har vapen och är aggressiva. Alla blir chockade och rädda. Dom tar tag i mig och knuffar fram mig till rånarna - här, ta henne!!
Så lyckas dom rädda sina egna tragiska liv genom att offra mig.
- Tror du att alla hade puttat fram dig?
- Ja.
- Tror du inte att någon hade ställt sig framför dig? Skyddat dig?
- Nej.
- Inte din bror? Pappa? Mamma? Din pojkvän? Dina vänner?
- ... nej...
- Vem skulle du rädda?
Jag tänker efter och börjar garva. Jag skulle rädda mina katter. Men vad skulle dom göra på en bank?
Jag vill inte rädda någon, för ingen vill rädda mig. Det är min sanning jag går runt med, varje dag, kväll, timme, minut, sekund. Ingen vill rädda mig.

måndag 20 september 2010

"Jag lämnade han igår."

7 maj 2007 - 2 dagar innan
"Han slår på allt som kommer i hans väg. Hittills idag har han haft sönder en dörr, en baslåda, han har slagit upp en spricka i en vägg, ett handtag (2 faktiskt, men ett har han lagat), tre linnen, en byrå, en spegel, en dammsugare och en stekpanna."

10 maj 2007 - dagen efter
"Nu måste jag prata skit om honom för att kunna gå vidare.. Nä, jag klarar inte ens det. Han har gett mig så dåligt självförtroende att jag inte ens tror på mig själv. Jag vill känna mig vacker, att jag är här för att någon verkligen vill ha mig."

"Han skickar SMS hela tiden och säger att det aldrig var meningen att såra mig och att han har älskat mig från första stund.. Jag vill att han ska få känna hur jävla pissigt dåligt jag mår. Just nu vill jag inte leva. Stundtals är jag självmordsbenägen. Jag vill att han ska känna exakt samma smärta, att inte bli uppskattad, att inte kunna se en Slitz utan att hata sig själv. Just nu vill jag inte vara.. Jag vill inte vara här.. Vill inte... Men jag måste för Sallys skull, för mammas skull, för mångas skull..
Jag vill få upprättelse. Jag vill att han säger - du dög.
Han är det sämsta som någonsin hänt mig. Ja, förutom äckliga jävla pervot då."

"Alla man pratar med säger i princip - ta dig samman, get over it. Yttrar man sina åsikter så måste man lära sig att acceptera dagens samhälle. Men måste dagens samhälle se ut så här? Måste jag flytta till typ Dubai för att slippa se alla tidningar, reklam och all annan skit på "brudar" som inte ens är riktiga. Dom har silikonpattar, botox, dom har väl inte ens sina egna underliv. Det är väl fejk som allt annat.
Jag vill ha en man som inte vill ha en plasttjej. Men jag tror inte att dom finns. Kan man inte klona fram en som passar mig?
Jag har ju haft flickvän, så jag borde väl förstå vad det är männen vill ha.. men jag vill inte ha en gummimänniska med bröst som kan råka explodera och en massa koksalt som rinner ut.. Är det inte märkligt?"

dåtid

Jag lever inte i nuet. Jag lever i mitt förflutna och i en idévärld om framtiden.
Jag drömmer stort. Om en verklighet som jag aldrig har upplevt eller ens skymtat. En verklighet som jag inte kan tro på.

En tanke går på repeat. Jag måste hitta min sanning som jag vill leva och dö för. Min sanning. Men min sanning vill jag inte leva för. Den vill jag dö för. Så jag måste hitta en ny. Men vilken är det? Det måste vara en sanning där jag är bekväm. Där jag kan lita på människorna omkring mig. En sanning och verklighet där jag känner mig vacker, omtyckt och att jag duger. Men hur skapar jag den sanningen och hur ska jag kunna tro på den när jag omges av mina egna minnen? Jag vet inte.. Det känns som att jag har förlorat min kamp mot hjärnan innan jag ens har börjat.

Jag har tänkt många gånger att jag vill ha en ny chans. Jag vill börja om på nytt. Födas på nytt. Eller trycka på delete och rensa ur alla minnen som jag inte vill ha kvar och börja om. Jag vill inte ha min sanning.
Jag vill vara naiv. Jag vill kunna tro på folks goda vilja att göra bra saker.
Och sen inser jag att jag inte vill börja om på nytt. Vem orkar gå igenom den här skiten en gång till? Kommer jag ha bättre tur nästa gång? Är det bara ödets lotteri?

söndag 19 september 2010

Je rêve d'un avenir qui oublie
Je rêve d'un avenir sans toi

söndag 12 september 2010

Mitt liv på ett A4

Fick ett papper för några dagar sedan på en specifikation på posttraumatiskt stressyndrom. Det var som att läsa hela mitt liv på ett A4.

1) Undvikande. Platser, personer, handlingar osv.
Jag undviker uteställen, eftersom de bara ger mig ångest och panik. Jag undviker att prata med människor som jag vet har åsikter som får mig att må dåligt. Det är antagligen inte deras mål att få mig att må dåligt, de vet inte ens om att de påverkar mig på det sättet. Men jag vill inte diskutera det med dom. Vill inte attackera. De ska inte behöva försvara sig.

2) Återupplevande. I drömmar och i vaket tillstånd.
Drömmarna har avtagit. Det var mer förut. Idag är det mest att saker i vardagen, någonting på TV eller någon kommentar, som väcker minnen och känslor. Många minnen sitter i kroppen.

3) Vaksamhet. Lättskrämdhet, irritabilitet, ilska, omotiverade vredesutbrott, koncentrationssvårigheter, sömnproblem.
Det här är väl en av de syndromen som stämmer bäst överens med mig. Jag sover med en kökskniv bredvid sängen. Den ligger alltid där. Jag går inte och lägger mig utan den. Varje dag jag kommer hem tittar jag ner för trappan och upp i takfönstret. Kontrollerar att det inte är någon där.
Jag blir lätt irriterad. På det mesta. Något som inte går tillräckligt snabbt. Någon som smaskar. Att något inte fungerar som jag vill. Det mesta gör mig irriterad.
De som står mig närmast är de som får uppleva mina vredesutbrott. Jag tycker inte alltid att de är omotiverade, men de slår till utan förvarning. Och exploderar.
Jag har svårt att koncentrera mig på jobbet. Svårt att bara göra en sak i taget. Måste lyssna på musik för att tränga bort allt.
Sen har jag sömnproblem. Sover lätt och vaknar ungefär tio gånger per natt.

4) Minnesförlust. Tiden före, under eller efter traumat.
Mycket av det jag har varit med om kommer jag inte ihåg. Jag kan inte beskriva - först hände det här, sen det här.. Jag kommer ihåg vad som fick han att bli tokig, men sen kommer jag inte ihåg så mycket. Däremot kommer jag ihåg hur det kändes i kroppen. Benen gav vika. Kroppen stängde ner och allt den gjorde var att se till att hjärtat slog och att jag andades. Jag kommer ihåg trycket över bröstet. Sorgen över att vara fast i något som skrämde mig så. Jag kommer ihåg hur rädd jag var för min sambo. Jag kommer ihåg att jag visste att han när som helst kunde få en impuls att döda mig. Men mycket av det han gjorde finns inte i mitt minne. Kanske det undermedvetna. Det kanske kommer fram en dag. När jag försöker minnas idag flyger tankarna i mycket höga hastigheter. Ser bilder. Och plötsligt ser jag ingenting. Det blir blankt. Vitt.

5) Likgiltighet, avstängdhet.
Mycket av det som händer i världen och andra människors problem orkar jag inte ta in. Jag blir likgiltig inför det som är utanför mig själv och mitt liv. Någon sa till mig att jag kan inte hjälpa andra innan jag är klar med mina egna problem. Och så är det nog. Tråkigt nog.

6) Ingen framtidstro.
Min tro på framtiden är att den kommer att fortsätta vara som idag. Inga riktiga glädjeämnen. Eller snarare, saker att glädjas över, men där jag inte kan känna äkta glädje. Det ligger en mörk slöja över allt.

Vid sexuella övergrepp är vanliga symptom:
a) känslor av skam, skuld och själväckel
b) tappat känslan av egenvärde
c) självdestruktivitet

Och allt stämmer som vanligt in.

måndag 6 september 2010

Minnen

Mina minnen är inte alltid med mig så att jag ser dom framför mig. Men dom finns där. Triggas igång av ett tonläge, en blick, någonting på TV. Ja, vad som helst.

Jag har svårtr att förklara vad jag har varit utsatt för. Det mesta jag kan sätta ord på är idag mina egna tankar och känslor. Men jag ska försöka ge er en bild.

Våldtäkterna var en lek för honom. Han band ofta fast mig. Ofta ögonbindel. Ibland trycktes en kudde över ansiktet eller en hand över halsen. Han hade fixat till lite. Ville komma i stämning. Han tände julbelysningen som var uppe året om.
Han hällde saker på mig, eller i munnen. Ofta sprit, men ibland även hans egna vätskor. Jag tror han njöt extra mycket av att hälla i mig Baileys, som jag inte tål. Han visste att jag skulle få ont. Han slickade i sig det han hällt över mig. Drog mig i håret. Slog mig på revbenen. Det måste varit hans favoritställe. Man kanske inte får blåmärken där så lätt? Det kunde hålla på i timmar. Jag grät inte. Jag sa inget. Jag gick sönder och hade allt som oftast blåmärken. Jag hade ont.
Andra gånger vaknade jag mitt i natten av en outhärdlig smärta. Utan förvarning.

En helt vanlig dag i ett förvridet huvud

Jag undrar när jag kommer känna mig normal igen. När kommer jag ha en normal syn på livet? På samhället? Och egentligen undrar jag väl inte. Jag vet i princip att min syn och min verklighet aldrig kommer att förändras. Män är svin. För det mesta. Dom kan vara roliga att se på och att umgås med, men alltid på avstånd. Ungefär som apor i ett zoo.
Samtidigt vet jag att det är ren jäkla bullshit. Några av de jag tycker bäst om är killar. Dom är inte svin. Inte vad jag vet än i alla fall. Men är jag inte tillsammans med dom så behöver jag inte bry mig. Då drabbar det inte mig i alla fall. Men min första tanke om män är, och kommer troligtvis förbli, att dom är svin. Där är utgångspunkten. Vill de att jag ska ha högre tankar om dom, ja, då får dom bevisa att dom är värda det. Ni får inte min tilltro och goda ord förrän ni förtjänar det.
Är det på något sätt diskriminerande? Hm.. nej. Mina erfarenheter har lärt mig att män är svin. Dom sätter dig inte främst, dom sätter sig på dig, över dig. Varför? För att dom kan. Kvinnor däremot har inte gjort mig särskilt mycket ont. Dom har aldrig slagit mig. Dom har aldrig våldtagit mig. Aldrig kallat mig hora. Aldrig varit otrogen mot mig. Aldrig slängt ut mig. Aldrig utsatt mig för psykisk misshandel, eller någon annan form av misshandel för den delen. Visst, tjejer kan vara elaka dom med. Men än så länge har dom lämnat mig ifred.

Idag gick jag från jobbet. Skulle gå över vägen och en bil kör som en dåre förbi. Uppåt 110 på en 50-väg. Jag stannar en meter från övergångsstället. När bilen åker förbi börjar jag tänka på hur det hade varit att bli överkörd. Hur det hade känts. Hur stor sannolikheten hade varit att jag hade dött. Jag kommer fram till att sannolikheten att jag skulle dö hade varit nära 99 %. Bra odds, tänker jag. Man kanske borde ha tagit några steg till och inte stannat.
Sen ser jag mig för och går över gatan. Fortsätter livet som vanligt. Tänker inte en enda gång att jag hellre vill leva. Inte en enda gång att jag inte menar det jag tänker. Jag tänker inte en enda gång på vad jag skulle sakna i livet. Människor går vidare. Mamma tar hand om katterna. Dom klarar sig. Alla klarar sig utan mig.