Han fick mig att göra saker som jag inte ville göra. Han fick mig att säga saker, agera på ett visst sätt, klä mig på ett sätt som inte var jag. Jag gick ständigt runt med en tyngd över bröstet. Jag var aldrig glad. Kände mig aldrig sprudlande lycklig. Jag var deprimerad.
Men det jag blir mest arg över är att han fick mig att göra någonting som han faktiskt inte alls ville att jag skulle göra. Vad som gör mig arg är att jag har skämts något fruktansvärt över det och att det tog mig över 3 år att berättade det för någon.
Jag kände mig aldrig någonsin säker på han. Han berättade alltid för mig att han kunde slänga ut mig precis när han ville. Ingen ville ha mig och så fort han slängde ut mig skulle mitt liv vara över. Jag fick förstå att jag var utbytbar och ingenting värt. Jag fick förstå att han alltid hade minst 15 tjejer som väntade på honom. Det var inte bara ord. Det var faktiskt helt sjukt hur tjejer betedde sig runt han när vi var ute på krogen. Jag behandlades som luft.
En kväll satt vi vid ett bord på en irländsk pub. Han går iväg och handlar i baren. Det tar tid och jag går dit. Han står och pratar med en tjej. Jag undrar vad det är som händer och han svarar:
- Hon undrade om jag ville ha trekant med hon och hennes tjejkompis.
Vi går och sätter oss igen och en tredje tjej kommer fram och dansar framför honom. Hon sätter sig bredvid honom och tar hans mössa. Till slut tröttnar jag, sliter av henne mössan och säger att puckot har fått den i fars-dag-present från hans 5-åriga son.
Med det här i åtanke var det inte helt konstigt att jag förstod att han kunde byta bort mig på 5 sekunder om han ville. Jag hade ingen kontroll över någonting. Han bestämde allt. Vad jag fick göra när vi var hemma. Han kunde slänga ut mig vilken sekund som helst och han kunde byta bort mig genom att bara knäppa med fingrarna.
Jag såg helt enkelt till att få kontroll. Jag kollade hans mobil, telefonsamtal, inkommande och utgående sms. Jag listade ut vilket lösenord han hade till sin huvudmail och genom den fick jag tillgång till alla andra sidor han hade.
Bland annat hade han flera aktiva konton på dejtingsidor. Jag höll koll. Bedrog han mig, ville jag åtminstone veta om det. Jag såg när han hade tittat på porr, vilka bilder och filmer han såg och vilka sidor han föredrog.
Jag konfronterade honom så många gånger att jag tappat räkningen. Först blev han chockad över vad jag visste. Därefter blev han rädd att jag skulle lämna honom och han sa att han skulle bättra sig och sluta titta på porr och inte ha någon kontakt med andra tjejer. Och sen blev han arg.
När han blev arg blev allt så intensivt, aggressivt och okontrollerbart. Det är de här utbrotten som gav mig posttraumatiskt stressyndrom. För att skydda mig bad jag om ursäkt. Jag sa förlåt, för att jag konfronterar honom med allt han hade gjort fel.
Jag är inte stolt över att ha kontrollerat hans privata mobil och mail. Men det är ingenting jag idag känner var fel av mig och jag tänker inte be om ursäkt. Jag var tvungen att göra det här för att se vad han verkligen höll på med. Jag behövde någon droppe sanning och den var jag tvungen att skaffa själv.
Han tyckte att det var obehagligt att jag var en "datahacker". Han hade ingen aning om hur jag gjorde för att komma åt informationen.
Ett år efter att jag lyckades ta mig därifrån tappade jag 3/4 av mitt hår. Jag var övertygad om att det var pillrena som gjorde att jag tappade det och jag försökte övertala mig själv, mina vänner och alla läkare om att det var tabletternas fel. Håret bara föll av. Men jag gick till hur många läkare som helst som alla kom fram till samma sak - mina traumatiska upplevelser gjorde att jag ett år senare tappade nästan allt mitt hår. Om han har fått mig att må så dåligt att jag till och med tappar mitt hår, nej, då är han aldrig värd en ursäkt.
måndag 30 augusti 2010
inte nu
Jag orkar inte ta tag i någonting just nu. Orkar inte fundera över vad som får mig att må dåligt, vad som får mig att krascha och inte orka leva. Just nu skjuter jag allt ifrån mig. Och för tillfället går det ganska bra. Så just nu skiter jag i det. Jag vill inte framkalla och försöka minnas för att kunna bearbeta det. Vill inte läsa gamla dagböcker. Vill inte må dåligt när jag för tillfället faktiskt mår ganska bra.
Jag skrattar och ler från hjärtat. Jag lever mitt liv i perioder helt utan puckot i åtanke. Och jag måste säga att det är helt underbart. Ett liv utan han är helt magiskt.
Just nu väntar jag bara på att krascha för att orka jobba vidare. Har insett att jag måste må riktigt uselt för att orka tänka igenom allt och analysera sönder saker. Och idag mår jag inte riktigt uselt. Idag mår jag ganska bra.
Jag skrattar och ler från hjärtat. Jag lever mitt liv i perioder helt utan puckot i åtanke. Och jag måste säga att det är helt underbart. Ett liv utan han är helt magiskt.
Just nu väntar jag bara på att krascha för att orka jobba vidare. Har insett att jag måste må riktigt uselt för att orka tänka igenom allt och analysera sönder saker. Och idag mår jag inte riktigt uselt. Idag mår jag ganska bra.
måndag 23 augusti 2010
skön helg
Den här helgen var grym. Jag kunde slappna av i mycket bra sällskap, bara vara mig själv. Ingen fasad uppe.. inte så mycket i alla fall.. och jag kraschade inte. Var inte ens i närheten en enda gång. Jag är så förbaskat nöjd! Det känns som att jag är på rätt spår. Att det faktiskt finns ett ljus i tunneln.
Det börjar närma sig en tid när han inte kan styra över mig, varken fysisk eller mentalt och framförallt börjar han försvinna ur tankarna. Jag kommer dock fortfarande på mig själv med att rycka till när jag säger något och jag hinner tänka tanken att min pojkvän plötsligt ska reagera precis som honom... men sen kommer jag på att min pojkvän inte är som puckot. Det finns inga likheter. Ändå är jag fortfarande rädd för mycket. Men idag är jag medveten om vad jag är rädd för och varför, och de som är nära har i alla fall fått en eller flera förklaringar om det hela. Det är ett steg i rätt riktning.
Men en känsla är en känsla. Oavsett om det är en bra eller dålig känsla, så har alla rätt att känna. Att känna sig sårad, ledsen eller besviken på någon. Känslor styr man inte. Känner man sig felbehandlad är det bra att grotta ner i sig själv och fråga vad det egentligen är som inte känns helt bra. Vilken del av allt är det jag inte tycker om?
Men skäll inte på någon för en känsla den har. Bli inte sur. Försök förstå. Och det är inte lätt, men försök även förstå när personen du har att göra med är psykopat och spring. Nu är jag lite pessimist igen, men det märker man f*n aldrig... men men.. sannolikheten att det är en psykopat är nog ändå mindre än att personen är lite normal. Har lite svårt att tro på det där själv, men det lät bra.. :)
Rörigt inlägg. Återkommer med förnyade krafter om ett tag.
Det börjar närma sig en tid när han inte kan styra över mig, varken fysisk eller mentalt och framförallt börjar han försvinna ur tankarna. Jag kommer dock fortfarande på mig själv med att rycka till när jag säger något och jag hinner tänka tanken att min pojkvän plötsligt ska reagera precis som honom... men sen kommer jag på att min pojkvän inte är som puckot. Det finns inga likheter. Ändå är jag fortfarande rädd för mycket. Men idag är jag medveten om vad jag är rädd för och varför, och de som är nära har i alla fall fått en eller flera förklaringar om det hela. Det är ett steg i rätt riktning.
Men en känsla är en känsla. Oavsett om det är en bra eller dålig känsla, så har alla rätt att känna. Att känna sig sårad, ledsen eller besviken på någon. Känslor styr man inte. Känner man sig felbehandlad är det bra att grotta ner i sig själv och fråga vad det egentligen är som inte känns helt bra. Vilken del av allt är det jag inte tycker om?
Men skäll inte på någon för en känsla den har. Bli inte sur. Försök förstå. Och det är inte lätt, men försök även förstå när personen du har att göra med är psykopat och spring. Nu är jag lite pessimist igen, men det märker man f*n aldrig... men men.. sannolikheten att det är en psykopat är nog ändå mindre än att personen är lite normal. Har lite svårt att tro på det där själv, men det lät bra.. :)
Rörigt inlägg. Återkommer med förnyade krafter om ett tag.
torsdag 19 augusti 2010
störd verklighet
Mot slutet av relationen så ville jag ha en frisedel ut. En biljett som gav mig rätt att dra därifrån. Jag ville att han skulle slå mig i ansiktet. Hårt. Jag ville att det skulle bli en skada så att hela världen kunde se. Jag ville ha bevis. Inte för att fälla han i en domstol, utan för att människor runt omkring skulle tycka att jag hade ett legitimt skäl att flytta därifrån. En ursäkt att gå.
Jag står upptryckt mot garderoberna och hoppas att han ska slå. Han tittar på mig. Hela hans kropp spänner sig, bröstar upp sig. Ögonen är vilda.
- Tror du verkligen att jag är så DUM att jag slår dig i ansiktet!?! Du vill ju bara ha en ursäkt för att gå härifrån!! En ursäkt att lämna mig!
Jag hade inte sagt nåt. Ändå visste han exakt vad jag tänkte.
Jag står upptryckt mot garderoberna och hoppas att han ska slå. Han tittar på mig. Hela hans kropp spänner sig, bröstar upp sig. Ögonen är vilda.
- Tror du verkligen att jag är så DUM att jag slår dig i ansiktet!?! Du vill ju bara ha en ursäkt för att gå härifrån!! En ursäkt att lämna mig!
Jag hade inte sagt nåt. Ändå visste han exakt vad jag tänkte.
Dagboksinlägg
25 januari 2004
"Sen så irriterar jag mig på att han är lite väl våldsam ibland.. Han bet mig idag. Inte så att det gick hål, men det har typ blivit ett blåmärke...
Jag klarar typ inte av att bli sur på han heller.."
11 mars 2004
Han "bet mig imorse, o jag vart lite lack för jag tycker det är obehagligt när han gör så.. Jag blir rädd. Det sa jag till han och då blev han typ sur.."
"Sen så irriterar jag mig på att han är lite väl våldsam ibland.. Han bet mig idag. Inte så att det gick hål, men det har typ blivit ett blåmärke...
Jag klarar typ inte av att bli sur på han heller.."
11 mars 2004
Han "bet mig imorse, o jag vart lite lack för jag tycker det är obehagligt när han gör så.. Jag blir rädd. Det sa jag till han och då blev han typ sur.."
onsdag 18 augusti 2010
... en andra tillbakablick....
Sju år sedan. Han skickar en hel del sms. Jag är inte tillsammans med han. Jag är inte ens intresserad. Jag skriver i min dagbok att jag önskade att jag tyckte om han mer än jag gjorde, för han verkade vara en bra kille. Skriver att det var ju synd, för det kommer aldrig bli något.
En vecka senare träffas vi på en fest och han säger:
"Jag behöver inte rusa in i något. Det finns saker i livet som är värda att vänta på."
Efter den festen var det några vänner som berättade för mig att dom skulle må dåligt om det blev någonting mellan mig och han. Så jag skickar ett sms och säger att det aldrig kan bli något. Han svarar: "Kom ihåg att jag kanske inte alltid är så bra på att prata, men jag är en jävel på att lyssna. Ring mig om det är något - vad som helst." Han skriver att han inte förstår varför. Han skriver: "Du är vacker som ett rådjur i skogen, som en stjärna på himlen, som äppelträdgårdarna i maj runt Kivik."
Låter det som en psykopat? Låter det som samma kille som sen bryter ner mig totalt?
När vi väl börjar ses går allt så snabbt. Han säger efter fyra dagar att han inte kan hjälpa vem han blir kär i. Att han aldrig någonsin haft så starka känslor för någon. Han vill att jag bor hos honom. Och hur reagerar jag? Jag skriver: "Jag tror jag blir lite rädd liksom.. Han känner mycket starkare för mig än vad jag känner för honom.. Jag blir lite rädd för att binda mig... Känns som om det är nåt jag missar... "
Dagen efter säger han att han tycker att vi ska skaffa en familj tillsammans.
En vecka senare träffas vi på en fest och han säger:
"Jag behöver inte rusa in i något. Det finns saker i livet som är värda att vänta på."
Efter den festen var det några vänner som berättade för mig att dom skulle må dåligt om det blev någonting mellan mig och han. Så jag skickar ett sms och säger att det aldrig kan bli något. Han svarar: "Kom ihåg att jag kanske inte alltid är så bra på att prata, men jag är en jävel på att lyssna. Ring mig om det är något - vad som helst." Han skriver att han inte förstår varför. Han skriver: "Du är vacker som ett rådjur i skogen, som en stjärna på himlen, som äppelträdgårdarna i maj runt Kivik."
Låter det som en psykopat? Låter det som samma kille som sen bryter ner mig totalt?
När vi väl börjar ses går allt så snabbt. Han säger efter fyra dagar att han inte kan hjälpa vem han blir kär i. Att han aldrig någonsin haft så starka känslor för någon. Han vill att jag bor hos honom. Och hur reagerar jag? Jag skriver: "Jag tror jag blir lite rädd liksom.. Han känner mycket starkare för mig än vad jag känner för honom.. Jag blir lite rädd för att binda mig... Känns som om det är nåt jag missar... "
Dagen efter säger han att han tycker att vi ska skaffa en familj tillsammans.
...
Ibland känns det som om man öppnar sig för världen
men ingen vänder sig om för att lyssna
Att tappa kontrollen
Att falla när ingen vill se på
Om jag hoppar framför ett tåg
ser ni mig då?
Springer runt i mörkret med ett konkret mål
jag aldrig kommer att nå
men ingen vänder sig om för att lyssna
Att tappa kontrollen
Att falla när ingen vill se på
Om jag hoppar framför ett tåg
ser ni mig då?
Springer runt i mörkret med ett konkret mål
jag aldrig kommer att nå
tisdag 17 augusti 2010
Rädd
Vardagen har börjat återigen och jag har fortfarande extremt lite tid till att blogga. Hann inte på semestern och hinner inte nu. Jag har fått börja planera in dagar som jag inte får planera in något på. Så uppbokad är jag. Hela tiden. Kommer gå in i väggen nu snart om jag inte lugnar ner mina veckor.
Jag har därför inte heller haft tid till att tänka eller att känna efter. Men ibland händer det. Små tankar dyker upp och försvinner lika fort som dom kom.
Den senaste tanken handlade om alla band som jag hade till han, som gjorde att jag stannade kvar. Traumatiska band, kallas det. Först måste jag lista ut vilka band som knöts mellan mig och han, för att jag sen ska kunna lista ut om dom är brutna eller inte.
Ett band som jag vet om och dagligen måste erkänna för mig själv, är rädsla.
Jag är rädd.
Jag är rädd för att möta han på stan. Jag är rädd för att jag ska vara ensam när jag träffar han. Han kommer vara som att allt är bra och att det är en gammal vän man träffar. Det är ju det han tror. I hans sinne har han inte gjort något fel. I hans sinne har han aldrig någonsin misshandlat mig - vi bråkade. Om du skulle fråga han skulle han neka. Han kommer förmodligen förneka allt tills han ligger begravd några meter under jorden.
Lyckas jag hålla ihop allt och spela med, inte visa min rädsla, så kommer det gå bra. Min största rädsla är att jag inte lyckas med det, att jag inte kan dölja min rädsla. Jag har trott att jag har sett han ett antal gånger på stan. Kroppen stänger av. Jag går ner till att fokusera på att överleva och min rädsla fullkomligt lyser i ögonen. Jag kan inte slita blicken från han. Jag blir paralyserad och stirrar på han.
Reagerar jag på samma sätt när jag väl ser han så kommer det gå illa. Det skulle trigga han något enormt om han ser att jag är rädd för han. För enligt han så har jag inget att vara rädd för. Han har ju aldrig gjort något fel.
Den här rädslan slutar inte vid puckot. Det går vidare till det liv jag lever idag. Jag är rädd för människor och vad de är kapabla till att göra. Jag är rädd för att de som står mig närmast kommer att svika mig. Så jag ställer frågor. Tusen frågor. Som alla handlar om möjliga situationer då den jag frågar kan svika mig. Väljer dom mig eller någon annan?
Det räcker inte med att fråga en gång. Rädslan sitter kvar. Den är min värsta fiende. Jag är så rädd att jag inte vågar lita på någons ord. Så när jag hör svaret, kanske det svar jag vill höra, så litar jag inte på det. Jag tror inte att personen verkligen menar det han svarar, jag tror att han svarar det han tror att jag vill höra. Det vill säga, svaret är ingenting värt. Så jag fortsätter fråga tills jag litar på svaret. Vilket än så länge verkar vara... aldrig.
Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag kan börja våga lita på folk igen. Eller vilka andra band jag måste ha klippt för att komma dit. Eller vilken känsla som först måste infinna sig. Eller vilken tanke som ska trilla ner och kännas så himla rätt att jag finner ett lugn.
Jag har därför inte heller haft tid till att tänka eller att känna efter. Men ibland händer det. Små tankar dyker upp och försvinner lika fort som dom kom.
Den senaste tanken handlade om alla band som jag hade till han, som gjorde att jag stannade kvar. Traumatiska band, kallas det. Först måste jag lista ut vilka band som knöts mellan mig och han, för att jag sen ska kunna lista ut om dom är brutna eller inte.
Ett band som jag vet om och dagligen måste erkänna för mig själv, är rädsla.
Jag är rädd.
Jag är rädd för att möta han på stan. Jag är rädd för att jag ska vara ensam när jag träffar han. Han kommer vara som att allt är bra och att det är en gammal vän man träffar. Det är ju det han tror. I hans sinne har han inte gjort något fel. I hans sinne har han aldrig någonsin misshandlat mig - vi bråkade. Om du skulle fråga han skulle han neka. Han kommer förmodligen förneka allt tills han ligger begravd några meter under jorden.
Lyckas jag hålla ihop allt och spela med, inte visa min rädsla, så kommer det gå bra. Min största rädsla är att jag inte lyckas med det, att jag inte kan dölja min rädsla. Jag har trott att jag har sett han ett antal gånger på stan. Kroppen stänger av. Jag går ner till att fokusera på att överleva och min rädsla fullkomligt lyser i ögonen. Jag kan inte slita blicken från han. Jag blir paralyserad och stirrar på han.
Reagerar jag på samma sätt när jag väl ser han så kommer det gå illa. Det skulle trigga han något enormt om han ser att jag är rädd för han. För enligt han så har jag inget att vara rädd för. Han har ju aldrig gjort något fel.
Den här rädslan slutar inte vid puckot. Det går vidare till det liv jag lever idag. Jag är rädd för människor och vad de är kapabla till att göra. Jag är rädd för att de som står mig närmast kommer att svika mig. Så jag ställer frågor. Tusen frågor. Som alla handlar om möjliga situationer då den jag frågar kan svika mig. Väljer dom mig eller någon annan?
Det räcker inte med att fråga en gång. Rädslan sitter kvar. Den är min värsta fiende. Jag är så rädd att jag inte vågar lita på någons ord. Så när jag hör svaret, kanske det svar jag vill höra, så litar jag inte på det. Jag tror inte att personen verkligen menar det han svarar, jag tror att han svarar det han tror att jag vill höra. Det vill säga, svaret är ingenting värt. Så jag fortsätter fråga tills jag litar på svaret. Vilket än så länge verkar vara... aldrig.
Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag kan börja våga lita på folk igen. Eller vilka andra band jag måste ha klippt för att komma dit. Eller vilken känsla som först måste infinna sig. Eller vilken tanke som ska trilla ner och kännas så himla rätt att jag finner ett lugn.
torsdag 12 augusti 2010
Drömmen som va fel
I förra veckan drömde jag en natt om mig själv och min nuvarande (intelligenta) pojkvän.
I drömmen var vi på en krog med mycket folk runt omkring, som jag antar var hans vänner. Min pojkvän är högljudd och dricker mycket och vill ha all uppmärksamhet. Helt plötsligt ställer han sig upp och skriker:
- Min flickvän vill ha sex med APOR!!!
Alla tjuter av skratt, men tittar konstigt på mig. Jag antar att dom undrar om jag faktiskt vill ha sex med apor eller inte. Jag blir aslack. Säger ingenting just då, men tänker att när vi går därifrån ska han få höra ett och annat.
När jag vaknar är jag så sjukt arg på min pojkvän. Han ligger och sover och det är nästan så att jag väcker han och frågar vad i helvete han menade med allt det där.
Han vaknar, rullar över på min sida och kramar och pussar mig.
Då inser jag att det egentligen är puckot jag drömmer om, men i fel gestaltning. Det här är en typisk pucko-grej. Jag har tusen exempel på liknande händelser som hände i det verkliga livet.
Det drömmen påminde mig om var att jag alltid tog extremt illa vid mig av såna här upptåg. Kände mig kränkt. Jag blev alltid sjukt arg, men visade det inte för alla andra, eftersom jag tyckte hela situationen var pinsam. Puckot fick alltid höra hur arg jag var när vi gick därifrån. Hans enda svar varje gång var:
- Men, ska du bli SUR nu igen!?? Det var ett SKÄMT!! Du har ju för fan ingen humor.
Jag försökte varje gång förklara att det måste vara på mina villkor om han skulle skämta om mig. Om jag känner mig kränkt av hans ord, så har han gått över min gräns och det måste han respektera. Men nej.
Jag tänkte då, och egentligen ända fram tills nu, att han var för korkad för att förstå. Men jag börjar inse att han inte alls var för korkad för att förstå. Han bröt ner mig fullständigt under alla år. Det var medvetet. Han visste vad han gjorde. Han visste mycket väl att såna här offentliga utspel bröt ner mig.
Det var psykisk misshandel, som det mesta han någonsin gjorde mot mig.
I drömmen var vi på en krog med mycket folk runt omkring, som jag antar var hans vänner. Min pojkvän är högljudd och dricker mycket och vill ha all uppmärksamhet. Helt plötsligt ställer han sig upp och skriker:
- Min flickvän vill ha sex med APOR!!!
Alla tjuter av skratt, men tittar konstigt på mig. Jag antar att dom undrar om jag faktiskt vill ha sex med apor eller inte. Jag blir aslack. Säger ingenting just då, men tänker att när vi går därifrån ska han få höra ett och annat.
När jag vaknar är jag så sjukt arg på min pojkvän. Han ligger och sover och det är nästan så att jag väcker han och frågar vad i helvete han menade med allt det där.
Han vaknar, rullar över på min sida och kramar och pussar mig.
Då inser jag att det egentligen är puckot jag drömmer om, men i fel gestaltning. Det här är en typisk pucko-grej. Jag har tusen exempel på liknande händelser som hände i det verkliga livet.
Det drömmen påminde mig om var att jag alltid tog extremt illa vid mig av såna här upptåg. Kände mig kränkt. Jag blev alltid sjukt arg, men visade det inte för alla andra, eftersom jag tyckte hela situationen var pinsam. Puckot fick alltid höra hur arg jag var när vi gick därifrån. Hans enda svar varje gång var:
- Men, ska du bli SUR nu igen!?? Det var ett SKÄMT!! Du har ju för fan ingen humor.
Jag försökte varje gång förklara att det måste vara på mina villkor om han skulle skämta om mig. Om jag känner mig kränkt av hans ord, så har han gått över min gräns och det måste han respektera. Men nej.
Jag tänkte då, och egentligen ända fram tills nu, att han var för korkad för att förstå. Men jag börjar inse att han inte alls var för korkad för att förstå. Han bröt ner mig fullständigt under alla år. Det var medvetet. Han visste vad han gjorde. Han visste mycket väl att såna här offentliga utspel bröt ner mig.
Det var psykisk misshandel, som det mesta han någonsin gjorde mot mig.
onsdag 11 augusti 2010
för bekväm för att dö
Sista halvåret ville jag ta mitt liv. Jag har inga upprörda känslor när jag tänker på det. Jag är inte arg.
Min själ hade dött för länge sen. Jag gick runt som ett tomt skal och kände att jag inte hade ett liv som var värt att kämpa för, ett liv som inte var värdigt nog att leva.
Jag tänkte ibland på hur jag skulle ta mitt liv, men fann ofta att mina idéer inte var tillräckligt bra. En överdos skulle exempelvis innebära att jag var tvungen att svälja väldigt många tabletter. Jag får lätt kväljningar när jag försöker ta en alvedon, så en överdos ... ja, det verkade inte så trevligt att behöva få kväljningar när man skulle dö. Att hoppa från en bro var inte heller någon bra idé, för jag är höjdrädd och jag ville inte vara rädd när jag dog. En del överlever ju också sådana hopp, så det var ju inget bra. Att skära sig... ja.. det svider när man skär sig, sen förblöder man så långsamt, så andra har all tid i världen på sig att rädda en. Inte heller optimalt. Så där höll jag på. Hittade aldrig något sätt som kändes bra. Och det är antagligen därför jag nu är vid liv. För att jag var för bekväm. Jag sitter och skrattar åt mig själv när jag skriver det här. Det är lite komiskt.
Räddningen blev i alla fall min katt. Jag adopterade henne från ett katthem i april. Hon var extremt rädd och skygg. Hon var 10 månader när jag fick henne och hon hade hittats i en kompost ute på en skärgårdsö. Hon fanns inte ute på internet än. Hon var inte redo för att flytta till en familj. Men när jag gick fram och hälsade på henne la hon sig på rygg och lät mig klappa henne på magen. Sen var det klart. Jag valde henne direkt.
Plötsligt hade jag någon hemma som behövde min hjälp. Hon försvann så fort puckot visade sig (ett tecken på att hon är extremt intelligent :) ) och lät han aldrig komma nära henne. Själv släckte jag ned lägenheten så fort jag var där själv och låg i tre veckor på golvet och pratade med henne. Hon blev rädd om jag rörde mig eller satt upp, så jag låg still på golvet och lät henne komma till mig. Av någon anledning kände hon sig mer trygg i mörker. En månad senare flyttade jag därifrån. Från början fick jag inte ta med mig henne, men sen ringde han och sa att kattjäveln inte lät han klappa henne, så han ville inte ha henne. När jag ställde fram kattburen sprang hon in i den och sen åkte vi iväg. Jag älskar den lilla katten. Och i det här sammanhanget vet jag vad det betyder att älska någon.
Min själ hade dött för länge sen. Jag gick runt som ett tomt skal och kände att jag inte hade ett liv som var värt att kämpa för, ett liv som inte var värdigt nog att leva.
Jag tänkte ibland på hur jag skulle ta mitt liv, men fann ofta att mina idéer inte var tillräckligt bra. En överdos skulle exempelvis innebära att jag var tvungen att svälja väldigt många tabletter. Jag får lätt kväljningar när jag försöker ta en alvedon, så en överdos ... ja, det verkade inte så trevligt att behöva få kväljningar när man skulle dö. Att hoppa från en bro var inte heller någon bra idé, för jag är höjdrädd och jag ville inte vara rädd när jag dog. En del överlever ju också sådana hopp, så det var ju inget bra. Att skära sig... ja.. det svider när man skär sig, sen förblöder man så långsamt, så andra har all tid i världen på sig att rädda en. Inte heller optimalt. Så där höll jag på. Hittade aldrig något sätt som kändes bra. Och det är antagligen därför jag nu är vid liv. För att jag var för bekväm. Jag sitter och skrattar åt mig själv när jag skriver det här. Det är lite komiskt.
Räddningen blev i alla fall min katt. Jag adopterade henne från ett katthem i april. Hon var extremt rädd och skygg. Hon var 10 månader när jag fick henne och hon hade hittats i en kompost ute på en skärgårdsö. Hon fanns inte ute på internet än. Hon var inte redo för att flytta till en familj. Men när jag gick fram och hälsade på henne la hon sig på rygg och lät mig klappa henne på magen. Sen var det klart. Jag valde henne direkt.
Plötsligt hade jag någon hemma som behövde min hjälp. Hon försvann så fort puckot visade sig (ett tecken på att hon är extremt intelligent :) ) och lät han aldrig komma nära henne. Själv släckte jag ned lägenheten så fort jag var där själv och låg i tre veckor på golvet och pratade med henne. Hon blev rädd om jag rörde mig eller satt upp, så jag låg still på golvet och lät henne komma till mig. Av någon anledning kände hon sig mer trygg i mörker. En månad senare flyttade jag därifrån. Från början fick jag inte ta med mig henne, men sen ringde han och sa att kattjäveln inte lät han klappa henne, så han ville inte ha henne. När jag ställde fram kattburen sprang hon in i den och sen åkte vi iväg. Jag älskar den lilla katten. Och i det här sammanhanget vet jag vad det betyder att älska någon.
tisdag 10 augusti 2010
motstånd
Har inte berättat förut hur mycket motstånd jag brukade göra. Har tyckt att det är motstridigt att göra motstånd när man samtidigt blivit misshandlad under så lång tid. Hur skulle det ha kunnat hängt ihop och skulle någon tro mig?
Läser en bok om misshandel. Skriven av två kvinnor som forskat i ämnet. Kände mig lite vilsen ett tag i boken för den citerar kvinnor som blivit misshandlade och de sa bland annat att han var deras stora kärlek. Där känner jag inte igen mig.
Starka band som kan skapas mellan kvinnan och mannen är kärlek, hat, rädsla, medlidande, skuld, hopp. Jag känner igen mig på hat, rädsla och hopp. Men det kändes inte tillräckligt. Och sen började de prata om motstånd. En polett började långsamt trilla ner.
Jag var alltid arg på han. Jag berättade något i förtroende och i nästa sekund drog han grova skämt om det framför alla sina vänner. Jag sa åt han att jag vägrade behandlas på det sättet. Jag förklarade så väl jag kunde hur jag upplevde det hela och varför han hade fel. Tyckte ständigt att han var enormt korkad. Och jag trodde att, får jag honom bara att förstå min sida av det hela, så kommer han att ändra sitt sätt att vara. Då kommer han att behandla mig bättre.
Jag visste att han behandlade mig riktigt illa och att det var fel. Men jag kände ändå någonstans att jag hade kontroll. Han kunde inte göra vad som helst mot mig. Men mina gränser flyttades ut och suddades bort allt eftersom.
Hans psykiska misshandel började i så små mängder att jag inte reagerade. Jag tror inte att någon hade reagerat. En sak jag kommer ihåg var att han inte tyckte om sättet jag hackade lök på.
- Två helt olika kök. Helt klart. Heeeelt olika kök
Han var missnöjd och ville hellre att jag skulle hacka lök precis som han gjorde, dvs, det rätta sättet. Så för att inte ställa till några onödiga bråk så började jag hacka löken på ett annat sätt. Hade någon reagerat? Hade någon reflekterat över vart det hela kunde sluta?
Hade ni tänkt på att ansvaret helt plötsligt låg på er? Han sa väldigt tydligt att han inte tyckte om sättet jag hackade löken på. Fortsatte jag på samma sätt som tidigare, innebar det att jag provocerade honom och konsekvenserna var mitt fel, för jag valde att inte göra som han bad mig.
Han sa varje natt att han älskade mig. Han sa att han älskade mig ena sekunden och misshandlade mig nästa. Vad betyder det egentligen? Att älska någon?
Idag vet jag inte vad jag kan förvänta mig av en person som säger att han älskar mig. Jag vet inte vart gränsen går. Jag vill lära mig, men det är så mycket som snurrar runt i huvudet. Det finns så mycket rädsla kvar. Och jag skulle inte förlåta mig själv om det skulle hända igen.
Läser en bok om misshandel. Skriven av två kvinnor som forskat i ämnet. Kände mig lite vilsen ett tag i boken för den citerar kvinnor som blivit misshandlade och de sa bland annat att han var deras stora kärlek. Där känner jag inte igen mig.
Starka band som kan skapas mellan kvinnan och mannen är kärlek, hat, rädsla, medlidande, skuld, hopp. Jag känner igen mig på hat, rädsla och hopp. Men det kändes inte tillräckligt. Och sen började de prata om motstånd. En polett började långsamt trilla ner.
Jag var alltid arg på han. Jag berättade något i förtroende och i nästa sekund drog han grova skämt om det framför alla sina vänner. Jag sa åt han att jag vägrade behandlas på det sättet. Jag förklarade så väl jag kunde hur jag upplevde det hela och varför han hade fel. Tyckte ständigt att han var enormt korkad. Och jag trodde att, får jag honom bara att förstå min sida av det hela, så kommer han att ändra sitt sätt att vara. Då kommer han att behandla mig bättre.
Jag visste att han behandlade mig riktigt illa och att det var fel. Men jag kände ändå någonstans att jag hade kontroll. Han kunde inte göra vad som helst mot mig. Men mina gränser flyttades ut och suddades bort allt eftersom.
Hans psykiska misshandel började i så små mängder att jag inte reagerade. Jag tror inte att någon hade reagerat. En sak jag kommer ihåg var att han inte tyckte om sättet jag hackade lök på.
- Två helt olika kök. Helt klart. Heeeelt olika kök
Han var missnöjd och ville hellre att jag skulle hacka lök precis som han gjorde, dvs, det rätta sättet. Så för att inte ställa till några onödiga bråk så började jag hacka löken på ett annat sätt. Hade någon reagerat? Hade någon reflekterat över vart det hela kunde sluta?
Hade ni tänkt på att ansvaret helt plötsligt låg på er? Han sa väldigt tydligt att han inte tyckte om sättet jag hackade löken på. Fortsatte jag på samma sätt som tidigare, innebar det att jag provocerade honom och konsekvenserna var mitt fel, för jag valde att inte göra som han bad mig.
Han sa varje natt att han älskade mig. Han sa att han älskade mig ena sekunden och misshandlade mig nästa. Vad betyder det egentligen? Att älska någon?
Idag vet jag inte vad jag kan förvänta mig av en person som säger att han älskar mig. Jag vet inte vart gränsen går. Jag vill lära mig, men det är så mycket som snurrar runt i huvudet. Det finns så mycket rädsla kvar. Och jag skulle inte förlåta mig själv om det skulle hända igen.
måndag 9 augusti 2010
att slåss för sitt liv
Det var en vardag i maj 2007. Han skulle upp tidigt, som vanligt. 5:30 började alarmet pipa. Högsta volym. Den vägrade han sätta ned, trots att jag bönat och bett i flera år. Han sov vidare. Alarmet gick igång var tionde minut. Jag var klarvaken, men dödstrött. Funderade på att gå och lägga mig i vardagsrummet, men då skulle han ha blivit ursinnig. Vid den här tiden var jag riktigt rädd för att göra något som skulle göra han arg. Han hade blivit allt mer våldsam på sistone. Jag kände inte längre att han hade en gräns som han skulle stanna vid. Så jag låg kvar och stirrade i sängen. När klockan närmade sig sju var jag så trött och arg på han att allt blev blankt i huvet. Jag vänder mig mot han och säger:
- Snälla du, kan du möjligtvis tänka dig att ställa om larmet på en tid då du faktiskt kan tänka dig att gå upp?
Jag hinner tänka "Åh nej, åh nej, åh nej! Varför sa jag så!?"
Han vänder sig långsamt mot mig. Ögonen har blivit svarta igen. Dom stirrar på mig. Han flyger upp ur sängen. Tar tag i en kudde som han börjar slå mig med. "Helvete! Va fan har jag gjort!?" Jag slutar andas. Försöker samla mig. "Vad gör jag nu? Vad gör jag? Har jag en plan?" Han slår mig och skriker. Jag tar mig ur sängen och springer ut i vardagsrummet. Jag uppfattar att han kommer efter mig. Har hjärtat uppe i halsgropen och jag är rädd. Jag är rädd för att dö. Jag har aldrig sett han så här förut. Han har varit arg, men hans rörelser är än mer aggressiva än tidigare. Han finns inte innanför dom där ögonen. Dom ser bara svart.
Jag kommer fram till byrån med kläderna. Min plan är att åka till skolan direkt. Nu.
Han slår igen byrålådan. Jag hinner inte få tag på några kläder. Han gör sig stor framför mig. Bröstar upp sig. Stirrar på mig. Spottar mig i ansiktet. Jag tror jag skriker rakt ut. Jag bara låter. Skriker. Allt jag har. Inga ord. Bara ljud. Jag skriker ut min dödsångest. Jag tror att han kommer döda mig idag.
Jag vänder om. Springer ut mot köket. Han slänger allt han kan hitta efter mig. Skruvmejslar. Hammare. Spackelspadar. Han träffar mig i ryggen, på benet. Jag springer in i dörrkarmen när jag träffas av hammaren. Jag vet inte om hjärtat har lagt av än, men benen rör sig. Jag andas. Hjärnan får syre. "I köket finns köksknivar. Jag kan inte gå in i köket." Jag vänder mig om och inser att jag måste ta mig förbi han. Gå ut samma väg som jag kom. Jag kan inte gå igenom köket. Då tar han upp kökskniven som ligger på bordet och så kastar han den efter mig. Träffar han mig så dör jag i den här lägenheten. Den här äckliga, smutsiga lägenheten som jag fullkomligt hatar av hela mitt hjärta.
Sen är det blankt. På något sätt tar jag mig förbi han. Jag vet inte hur. Vet inte hur mycket våld som krävdes. Jag låser in mig i badrummet. Han står och skriker utanför. Vet inte vad. Jag sjunker ihop på badrumsgolvet. Undrar hur jag hamnat här. Undrar om mitt liv slutar idag och hur mycket i livet jag missar. Han hoppar mot dörren. Försöker ta sig in. Jag tittar på dörren och undrar när den ger vika.
Det blir tyst i lägenheten. Efter ett tag hör jag honom öppna och stänga ytterdörren. Han har gått till jobbet.
Jag sitter kvar på golvet. I timmar. Jag rör mig inte. Helt tom. Helt slut.
- Snälla du, kan du möjligtvis tänka dig att ställa om larmet på en tid då du faktiskt kan tänka dig att gå upp?
Jag hinner tänka "Åh nej, åh nej, åh nej! Varför sa jag så!?"
Han vänder sig långsamt mot mig. Ögonen har blivit svarta igen. Dom stirrar på mig. Han flyger upp ur sängen. Tar tag i en kudde som han börjar slå mig med. "Helvete! Va fan har jag gjort!?" Jag slutar andas. Försöker samla mig. "Vad gör jag nu? Vad gör jag? Har jag en plan?" Han slår mig och skriker. Jag tar mig ur sängen och springer ut i vardagsrummet. Jag uppfattar att han kommer efter mig. Har hjärtat uppe i halsgropen och jag är rädd. Jag är rädd för att dö. Jag har aldrig sett han så här förut. Han har varit arg, men hans rörelser är än mer aggressiva än tidigare. Han finns inte innanför dom där ögonen. Dom ser bara svart.
Jag kommer fram till byrån med kläderna. Min plan är att åka till skolan direkt. Nu.
Han slår igen byrålådan. Jag hinner inte få tag på några kläder. Han gör sig stor framför mig. Bröstar upp sig. Stirrar på mig. Spottar mig i ansiktet. Jag tror jag skriker rakt ut. Jag bara låter. Skriker. Allt jag har. Inga ord. Bara ljud. Jag skriker ut min dödsångest. Jag tror att han kommer döda mig idag.
Jag vänder om. Springer ut mot köket. Han slänger allt han kan hitta efter mig. Skruvmejslar. Hammare. Spackelspadar. Han träffar mig i ryggen, på benet. Jag springer in i dörrkarmen när jag träffas av hammaren. Jag vet inte om hjärtat har lagt av än, men benen rör sig. Jag andas. Hjärnan får syre. "I köket finns köksknivar. Jag kan inte gå in i köket." Jag vänder mig om och inser att jag måste ta mig förbi han. Gå ut samma väg som jag kom. Jag kan inte gå igenom köket. Då tar han upp kökskniven som ligger på bordet och så kastar han den efter mig. Träffar han mig så dör jag i den här lägenheten. Den här äckliga, smutsiga lägenheten som jag fullkomligt hatar av hela mitt hjärta.
Sen är det blankt. På något sätt tar jag mig förbi han. Jag vet inte hur. Vet inte hur mycket våld som krävdes. Jag låser in mig i badrummet. Han står och skriker utanför. Vet inte vad. Jag sjunker ihop på badrumsgolvet. Undrar hur jag hamnat här. Undrar om mitt liv slutar idag och hur mycket i livet jag missar. Han hoppar mot dörren. Försöker ta sig in. Jag tittar på dörren och undrar när den ger vika.
Det blir tyst i lägenheten. Efter ett tag hör jag honom öppna och stänga ytterdörren. Han har gått till jobbet.
Jag sitter kvar på golvet. I timmar. Jag rör mig inte. Helt tom. Helt slut.
självömkan
Han tyckte synd om sig själv. Han hade blivit slagen när han var liten. Av sin pappa. Hans pappa hade pressat han till att bli en hockeystjärna. Gjorde han en dålig match fick han en snyting i bilen på vägen hem. Jag skulle tycka synd om han. Det var inte hans fel att han slog mig när han blev arg. Det var ju honom det var synd om.
Jag letar efter ett ord som skulle passa så perfekt in på hans personlighet, men jag hittar det inte...
Han var ett offer för det onda. Han kunde inte hjälpa att han var som han var. Ett barn som genomlidit en hemsk uppväxt. Han kände igen sig så väl i "pojken som kallades det".
Han blev arg när jag frågade om det. Han påstod att jag ifrågasatt han. Jag skulle ändå inte förstå. Jag skulle inte kunna hjälpa han. Så han tog en öl och satte sig framför datorn med sina hörlurar på. Ignorerade mig som vanligt. Behandlade mig som luft.
Men jag föredrog när han behandlade mig som luft. Då kunde jag titta på valfritt program på teven. Vilken frihet, vilket lycka... Vad tacksam jag skulle va! Ja, jag vet. Jag är bitter. Jag hatar han. Och när jag inte hatar han, så är jag likgiltig. De enda två känslorna jag har när jag tänker på han.
Jag letar efter ett ord som skulle passa så perfekt in på hans personlighet, men jag hittar det inte...
Han var ett offer för det onda. Han kunde inte hjälpa att han var som han var. Ett barn som genomlidit en hemsk uppväxt. Han kände igen sig så väl i "pojken som kallades det".
Han blev arg när jag frågade om det. Han påstod att jag ifrågasatt han. Jag skulle ändå inte förstå. Jag skulle inte kunna hjälpa han. Så han tog en öl och satte sig framför datorn med sina hörlurar på. Ignorerade mig som vanligt. Behandlade mig som luft.
Men jag föredrog när han behandlade mig som luft. Då kunde jag titta på valfritt program på teven. Vilken frihet, vilket lycka... Vad tacksam jag skulle va! Ja, jag vet. Jag är bitter. Jag hatar han. Och när jag inte hatar han, så är jag likgiltig. De enda två känslorna jag har när jag tänker på han.
söndag 8 augusti 2010
Porr
Mm jag vet. Ett otrevligt ämne. Eller är det bara jag som tycker det? Allt som har med porr, nakenhet, lättklädda människor att göra äcklar mig. Tidningar som Slitz, Moore och andra, enligt mig, riktigt snuskiga tidningar äcklar mig så mycket att det kryper i hela kroppen. Jag hatar collegefilmer där producenterna vill locka till sig fler tittare genom att dra in extremt lättklädda tjejer. Jag hatar att jag inte kan skydda mig från det. Jag kan inte aktivt välja bort de här bilderna, tidningarna och filmerna ur mitt liv, för de finns överallt. På sommaren är halvnakna tjejer på varenda reklampelare i stan. Reklam för det nya badmodet. På vintern är det istället reklam för underkläder som mannen ska köpa till frun. Eller är det frun som ska köpa dom som en present till sin man? Slå in sig själv i ett paket? Tjejer, kvinnor, behandlas som kött. Gör er fina och sexiga så att er man inte lämnar er för någon annan! Hemska tanke. För det är därför dom lämnar oss kvinnor. För att vi inte är tillräckligt sexiga. De kan inte tänka sig att stanna för att vi har en bra personlighet, ett hjärta av guld, är roliga. Nej, vi kan inte få dom tillräckligt kåta längre.
När jag var 11-12 år började jag få böcker av en kille som var ca 10 år äldre än jag. Samtliga böcker handlade om sex på ett eller annat sätt. En bok som jag framförallt kommer ihåg handlade om en 14-åring som inledde ett förhållande med en betydligt äldre man. En sisådär 10 år äldre man. Vilket konstigt sammanträffande! Eller?
Jag förstod inte riktigt vad det var jag läste. Jag var för ung. Men jag blev äcklad.
Han var ofta hemma hos mig. Han var kompis med min brorsa. Han började komma upp till mitt rum på natten. Han la sig bredvid mig i sängen. Frågade om jag kunde sova.
- Nej
- Mm det är så när man tycker om någon
Han gick därifrån framåt 5 på morgonen.
Märkte inte mina föräldrar något? Varför skällde dom inte ut han? Jag var rädd. Vågade inte säga något. Jag visste att det var fel och var rädd för att jag skulle få skulden.
En dag kom mamma in på mitt rum. Hon var arg. Varför undrar han när du slutar skolan? Varför är du inte med dina kompisar istället? Han är TIO år äldre än du!!
Jaha.. Nu var det mitt fel ändå. Jag ville inte ha han där. Han äcklade mig. Jag önskade att han skulle försvinna. Att han skulle dö.
Nästan tio år senare sitter jag inne i ett annat sovrum. Jag får inte gå därifrån. Puckot tittar på olika porrsidor. Bilder på nakna tjejer med bena isär. Filmer. Han har hörlurarna på sig, så jag slipper i alla fall ljudet. Han sitter och ler snett. Mycket saliv i munnen. Lite rinner ut ur mungipan.
Jag sitter och stirrar på det. Jag har inte så mycket annat jag kan göra. Jag får inte titta på TV. Inte läsa några böcker. Lägger jag mig ner och stirrar i taket så är det också fel, då är jag tråkig. Jag får nog. Jag går därifrån.
- Vart ska du!?????
- På toa. Seriöst. Jag vill inte se den där skiten.
Jag vet att det är fel, men jag orkar inte bry mig.
Han stirrar på mig.
- Din otacksamma jävel. Jag låter dig BO här och vad får jag för det??
- Jag vill inte sitta och titta på porr! Det äcklar mig! Du är äcklig! Varför måste du sitta och titta på det hela tiden?? Jag vill inte vara här.
- Haha! Är du seriös?? Ta en titt i spegeln lilla gumman. Ingen annan vill ha dig. Och även om någon skulle vilja det, så är dom alla likadana som jag. Alla killar är såhär. Alla killar tittar på porr. Det är normalt. Det är vad vi gör. I alla fall om man är med någon som du. Jag måste ju se på sånt här för att ens vilja ta i dig.
Jag drar på mig skorna. Tar med mig min mobil och nycklar. Vill ringa någon. Jag vågar inte vara kvar. Jag vill fly, men något håller mig kvar. I efterhand har jag förstått att det var rädsla. Jag var så rädd för han.
Den här gången hindrar han mig inte att gå ut. Han är för upptagen med sin film. Jag ringer några vänner och säger att jag funderar på att göra slut med han. Jag hoppas att dom ska förstå att jag egentligen ber dom att komma och hämta mig. Men det är för diffust. Jag har aldrig berättat hur illa det är. Ingen förstår. Och jag vågar inte gå den här gången heller. Senare på kvällen får jag betala för mitt utbrott. Be om ursäkt för att jag överreagerade, eller reagerade över huvudtaget. Jag trycks ner mot garderoberna igen. När jag tror att han sover går jag och lägger mig, men då slår han mig över revbenen. Igen. Han trycker ner mig i sängen. Håller fast mig hårt över handlederna. Jag får blåmärken. Ingen ser den här gången heller. Han trycker en kudde över mitt ansikte.
- Sluta gråt din jävla mes
När jag var 11-12 år började jag få böcker av en kille som var ca 10 år äldre än jag. Samtliga böcker handlade om sex på ett eller annat sätt. En bok som jag framförallt kommer ihåg handlade om en 14-åring som inledde ett förhållande med en betydligt äldre man. En sisådär 10 år äldre man. Vilket konstigt sammanträffande! Eller?
Jag förstod inte riktigt vad det var jag läste. Jag var för ung. Men jag blev äcklad.
Han var ofta hemma hos mig. Han var kompis med min brorsa. Han började komma upp till mitt rum på natten. Han la sig bredvid mig i sängen. Frågade om jag kunde sova.
- Nej
- Mm det är så när man tycker om någon
Han gick därifrån framåt 5 på morgonen.
Märkte inte mina föräldrar något? Varför skällde dom inte ut han? Jag var rädd. Vågade inte säga något. Jag visste att det var fel och var rädd för att jag skulle få skulden.
En dag kom mamma in på mitt rum. Hon var arg. Varför undrar han när du slutar skolan? Varför är du inte med dina kompisar istället? Han är TIO år äldre än du!!
Jaha.. Nu var det mitt fel ändå. Jag ville inte ha han där. Han äcklade mig. Jag önskade att han skulle försvinna. Att han skulle dö.
Nästan tio år senare sitter jag inne i ett annat sovrum. Jag får inte gå därifrån. Puckot tittar på olika porrsidor. Bilder på nakna tjejer med bena isär. Filmer. Han har hörlurarna på sig, så jag slipper i alla fall ljudet. Han sitter och ler snett. Mycket saliv i munnen. Lite rinner ut ur mungipan.
Jag sitter och stirrar på det. Jag har inte så mycket annat jag kan göra. Jag får inte titta på TV. Inte läsa några böcker. Lägger jag mig ner och stirrar i taket så är det också fel, då är jag tråkig. Jag får nog. Jag går därifrån.
- Vart ska du!?????
- På toa. Seriöst. Jag vill inte se den där skiten.
Jag vet att det är fel, men jag orkar inte bry mig.
Han stirrar på mig.
- Din otacksamma jävel. Jag låter dig BO här och vad får jag för det??
- Jag vill inte sitta och titta på porr! Det äcklar mig! Du är äcklig! Varför måste du sitta och titta på det hela tiden?? Jag vill inte vara här.
- Haha! Är du seriös?? Ta en titt i spegeln lilla gumman. Ingen annan vill ha dig. Och även om någon skulle vilja det, så är dom alla likadana som jag. Alla killar är såhär. Alla killar tittar på porr. Det är normalt. Det är vad vi gör. I alla fall om man är med någon som du. Jag måste ju se på sånt här för att ens vilja ta i dig.
Jag drar på mig skorna. Tar med mig min mobil och nycklar. Vill ringa någon. Jag vågar inte vara kvar. Jag vill fly, men något håller mig kvar. I efterhand har jag förstått att det var rädsla. Jag var så rädd för han.
Den här gången hindrar han mig inte att gå ut. Han är för upptagen med sin film. Jag ringer några vänner och säger att jag funderar på att göra slut med han. Jag hoppas att dom ska förstå att jag egentligen ber dom att komma och hämta mig. Men det är för diffust. Jag har aldrig berättat hur illa det är. Ingen förstår. Och jag vågar inte gå den här gången heller. Senare på kvällen får jag betala för mitt utbrott. Be om ursäkt för att jag överreagerade, eller reagerade över huvudtaget. Jag trycks ner mot garderoberna igen. När jag tror att han sover går jag och lägger mig, men då slår han mig över revbenen. Igen. Han trycker ner mig i sängen. Håller fast mig hårt över handlederna. Jag får blåmärken. Ingen ser den här gången heller. Han trycker en kudde över mitt ansikte.
- Sluta gråt din jävla mes
Frustration
Jag vill att andra ska förstå vad som gör den psykiska misshandeln så mycket värre än den fysiska. Jag vill att andra ska förstå hur allt startar, hur en person kan fastna i någon annans makt och kontroll. Men jag förstår att ingen förstår. Jag har själv varit med om det men kan inte riktigt förklara.
En vanlig uppfattning om de som blir misshandlade är att de är psykiskt svaga, att de inte har en egen vilja och låter sig kontrolleras. Det är inte sant.
Bråken startade ganska tidigt. Jag var inte rädd för att säga vad jag tyckte. Jag sa till när jag tyckte att han gjorde något fel, när han behandlade mig på ett sätt som jag inte tyckte om. Jag var bestämd, verbal. Han slog ifrån sig med ursinne och förstod inte vad jag pratade om. Jag tyckte att han var dum i huvudet och omöjlig att ha att göra med, och jag sa det till han.
Det gick inte att diskutera eller ha en vanlig konversation med han. Vare sig om politik, fotboll, mat eller något privat. Han blev arg för det mesta. Ett ord som han inte förstod, en åsikt som inte överensstämde med hans. Och jag tog det inte. Jag blev trött på alla humörsvängningar. Sa att det fick vara nog och att han var tvungen att växa upp.
Jag gjorde slut med honom på sommaren, ett halvår efter att vi börjat träffas. Vi var utomlands med min släkt. Vi spelade kort och när han vann betedde han sig som en barnunge och sa att han var så smart och att ingen någonsin kunde slå han i kort. Sen när han förlorade nästa omgång blev han sur och grinig. Sa att vi andra hade fuskat. Jag sa till han att lägga ner. Han blev tokig och sprang ut på gatan. Jag gick efter och sa att jag inte ville vara tillsammans med någon som inte ens kan spela kort utan att bli arg. Vi bråkade på flygplatsen och jag fick en utskällning av mamma. Hon tyckte det var pinsamt att vi bråkade när hela släkten var där. Skärp till er. Fixa till det där och var social med släkten. Jaha. Okej. Fixa till. Lösning på problemet? Vi spelade aldrig mer kort.
När han inte var arg så gav han mig presenter. Vi hade kul. Han behandlade mig inte ovanligt bra, men inte dåligt heller. Men jag undrade hela tiden om hans humörsvängningar skulle ge med sig. Blev det inte bättre skulle jag gå därifrån.
En vanlig uppfattning om de som blir misshandlade är att de är psykiskt svaga, att de inte har en egen vilja och låter sig kontrolleras. Det är inte sant.
Bråken startade ganska tidigt. Jag var inte rädd för att säga vad jag tyckte. Jag sa till när jag tyckte att han gjorde något fel, när han behandlade mig på ett sätt som jag inte tyckte om. Jag var bestämd, verbal. Han slog ifrån sig med ursinne och förstod inte vad jag pratade om. Jag tyckte att han var dum i huvudet och omöjlig att ha att göra med, och jag sa det till han.
Det gick inte att diskutera eller ha en vanlig konversation med han. Vare sig om politik, fotboll, mat eller något privat. Han blev arg för det mesta. Ett ord som han inte förstod, en åsikt som inte överensstämde med hans. Och jag tog det inte. Jag blev trött på alla humörsvängningar. Sa att det fick vara nog och att han var tvungen att växa upp.
Jag gjorde slut med honom på sommaren, ett halvår efter att vi börjat träffas. Vi var utomlands med min släkt. Vi spelade kort och när han vann betedde han sig som en barnunge och sa att han var så smart och att ingen någonsin kunde slå han i kort. Sen när han förlorade nästa omgång blev han sur och grinig. Sa att vi andra hade fuskat. Jag sa till han att lägga ner. Han blev tokig och sprang ut på gatan. Jag gick efter och sa att jag inte ville vara tillsammans med någon som inte ens kan spela kort utan att bli arg. Vi bråkade på flygplatsen och jag fick en utskällning av mamma. Hon tyckte det var pinsamt att vi bråkade när hela släkten var där. Skärp till er. Fixa till det där och var social med släkten. Jaha. Okej. Fixa till. Lösning på problemet? Vi spelade aldrig mer kort.
När han inte var arg så gav han mig presenter. Vi hade kul. Han behandlade mig inte ovanligt bra, men inte dåligt heller. Men jag undrade hela tiden om hans humörsvängningar skulle ge med sig. Blev det inte bättre skulle jag gå därifrån.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)