Fick frågan igår om jag förstår att jag blivit misshandlad.
-Jo, det har jag.
-Skulle du själv kalla det misshandel?
-Nej, det skulle jag inte. Vill inte klaga. Vill inte verka svag. Jag ser det mer som att jag har utsatts för en psykopat. Jag får inte ihop ekvationen jag + misshandel = sant. Jag förstår ju att det är misshandel, men...
- Du har lärt dig att du har blivit misshandlad, men du skulle inte kalla det misshandel själv. Varför kan du inte kalla det misshandel?
- Nä men.. misshandel. Det är ju tragiska kvinnor som är hemlösa, har dålig hygien och sånt. Sån vill ju inte jag vara.
onsdag 14 juli 2010
tisdag 13 juli 2010
Kontroll
När jag läste det jag skrev i förra inlägget kom jag att tänka på att det var den enda gången jag fick han ur hans trans, eller vad jag ska kalla det.
Hur kan en person få kontroll över dig? Hur kan hans makt över dig vara så stark att du fogar dig? Att du anpassar dig? Du som var så stark. Så självständig. Så egensinnad.
Det finns en teori om hur en person kan få sådan kontroll över dig. Han tar en liten bit av dig. Hela tiden. Lite mer och mer för varje dag.
Först tar han din rätt till en viss åsikt. "Jag tycker inte om dig när du säger sådär. Sluta med det.". Sen ett linne. "Du ser tjock ut i den där. Släng den.". Han gör narr av dig offentligt. "Haha! Har ni hört nåt så korkat!? Hon vet inte vem som är på 100-lappen! Haha huuur efterbliven får man bli!?" Din självkänsla. "Hon är mycket snyggare än du. Du kommer aldrig kunna se lika bra ut som hon.". Din säkerhet. "Gör du ett enda fel så slänger jag ut dig.". Ditt ordförråd. "Använd inte såna ord! Du vet att jag inte förstår och du säger det bara för att göra narr av mig!". Din rätt att ha känslor. "Du blir så ful när du gråter! Inte ens ditt leende är fint." Din rätt att röra dig fritt. "Varför tar du en dusch nu?? Jag har ju sagt att du ska sitta i sovrummet när jag spelar på datorn!". Din rätt att ha vänner. "Jag tycker inte om henne. Du borde inte vara vän med henne. Hon är inte bra för dig. Det här är mitt hem. Du får inte prata med henne här. Om du gör det så slänger jag ut dig." Din rätt till familj. "Din familj och släkt tycker inte om mig. Dom ser ner på mig. Jag tänker inte träffa dom. Om du tvingar mig så slänger jag ut dig. Då kan du dra åt helvete.". Din rätt att studera. "Vill du få mig att känna mig korkad? Är det vad du försöker göra?". Din rätt att tro på framtiden. "Jag kan inte lova att jag vill vara med dig imorgon! Hur skulle jag kunna göra det!!? Jag kanske träffar någon imorgon som är bättre än du. Och det kan väl inte jag veta om jag gör redan idag!? Är du korkad?? Och träffar jag någon så åker du ut med huvudet före. Illa kvickt".
När någon gör så här mot dig, plockar han bort bit för bit av den du är. Det sker inte över en natt. Min enda egenskap som inte fick en törn av hans sätt var mitt självförtroende. Min tro på att jag kan åstadkomma något.
Men i övrigt blev det mesta förstört. Att ständigt bli hotad att bli utkastad gör att jag är livrädd för att flytta ihop med någon igen. Att inte äga lägenheten själv. Tanken på att ge någon möjligheten att kasta ut mig, eller möjligheten att hota om det, får paniken inom mig att växa.
Jag har svårt för att folk har kul åt att jag säger något korkat. Jag uppfattar det som att dom gör narr av mig.
Jag skäms över att gråta.
Jag är rädd för att bli lämnad på två sekunder. Om någon bättre går förbi.
Det finns inte mycket kvar av en person när de plockat bort dina tankar, känslor, åsikter. Och när han då börjar slå dig har du inga krafter kvar att gå därifrån. Du har inga åsikter, ingen egen vilja, ingen drivkraft, ingen självständighet kvar. Det enda du har krafter till att göra är att försöka att inte göra något fel. Att försöka få han att inte vilja göra dig illa. Att inte få han våldsam. Du ber om ursäkt för det som är hans fel. Men du tror att allt som går fel beror på dig. Du köper det. På det sättet blir det snabbare lugnt.
Det var länge sen nu som jag lyckades ta mig därifrån. Men jag lever med det varje dag. Varje andetag jag tar.
Hur kan en person få kontroll över dig? Hur kan hans makt över dig vara så stark att du fogar dig? Att du anpassar dig? Du som var så stark. Så självständig. Så egensinnad.
Det finns en teori om hur en person kan få sådan kontroll över dig. Han tar en liten bit av dig. Hela tiden. Lite mer och mer för varje dag.
Först tar han din rätt till en viss åsikt. "Jag tycker inte om dig när du säger sådär. Sluta med det.". Sen ett linne. "Du ser tjock ut i den där. Släng den.". Han gör narr av dig offentligt. "Haha! Har ni hört nåt så korkat!? Hon vet inte vem som är på 100-lappen! Haha huuur efterbliven får man bli!?" Din självkänsla. "Hon är mycket snyggare än du. Du kommer aldrig kunna se lika bra ut som hon.". Din säkerhet. "Gör du ett enda fel så slänger jag ut dig.". Ditt ordförråd. "Använd inte såna ord! Du vet att jag inte förstår och du säger det bara för att göra narr av mig!". Din rätt att ha känslor. "Du blir så ful när du gråter! Inte ens ditt leende är fint." Din rätt att röra dig fritt. "Varför tar du en dusch nu?? Jag har ju sagt att du ska sitta i sovrummet när jag spelar på datorn!". Din rätt att ha vänner. "Jag tycker inte om henne. Du borde inte vara vän med henne. Hon är inte bra för dig. Det här är mitt hem. Du får inte prata med henne här. Om du gör det så slänger jag ut dig." Din rätt till familj. "Din familj och släkt tycker inte om mig. Dom ser ner på mig. Jag tänker inte träffa dom. Om du tvingar mig så slänger jag ut dig. Då kan du dra åt helvete.". Din rätt att studera. "Vill du få mig att känna mig korkad? Är det vad du försöker göra?". Din rätt att tro på framtiden. "Jag kan inte lova att jag vill vara med dig imorgon! Hur skulle jag kunna göra det!!? Jag kanske träffar någon imorgon som är bättre än du. Och det kan väl inte jag veta om jag gör redan idag!? Är du korkad?? Och träffar jag någon så åker du ut med huvudet före. Illa kvickt".
När någon gör så här mot dig, plockar han bort bit för bit av den du är. Det sker inte över en natt. Min enda egenskap som inte fick en törn av hans sätt var mitt självförtroende. Min tro på att jag kan åstadkomma något.
Men i övrigt blev det mesta förstört. Att ständigt bli hotad att bli utkastad gör att jag är livrädd för att flytta ihop med någon igen. Att inte äga lägenheten själv. Tanken på att ge någon möjligheten att kasta ut mig, eller möjligheten att hota om det, får paniken inom mig att växa.
Jag har svårt för att folk har kul åt att jag säger något korkat. Jag uppfattar det som att dom gör narr av mig.
Jag skäms över att gråta.
Jag är rädd för att bli lämnad på två sekunder. Om någon bättre går förbi.
Det finns inte mycket kvar av en person när de plockat bort dina tankar, känslor, åsikter. Och när han då börjar slå dig har du inga krafter kvar att gå därifrån. Du har inga åsikter, ingen egen vilja, ingen drivkraft, ingen självständighet kvar. Det enda du har krafter till att göra är att försöka att inte göra något fel. Att försöka få han att inte vilja göra dig illa. Att inte få han våldsam. Du ber om ursäkt för det som är hans fel. Men du tror att allt som går fel beror på dig. Du köper det. På det sättet blir det snabbare lugnt.
Det var länge sen nu som jag lyckades ta mig därifrån. Men jag lever med det varje dag. Varje andetag jag tar.
måndag 12 juli 2010
Förlåt!
Han hänger över mig, trycker ner mig och skriker. Nu har han gjort något dumt igen. Och det är mitt fel. Något har gått sönder.
Jag gråter. Min naturliga reaktion på det mesta. Glädje, ilska, rädsla.
Han är våldsam. Hans naturliga reaktion på allt. Att jag öppnar en dörr, ett öga eller att jag säger något vid fel tidpunkt. Att jag andas när han har sagt åt mig att sluta. Att jag inte kan förstå. Hur kan jag gå emot han? Vad menar jag med det här? Att jag aldrig bara kan göra som han vill.
Och jag gråter. Och ber han att förlåta mig. Men mina tårar triggar han. Fan vad jag gråter hela tiden!
"Jag gråter och du slår sönder något - det är bara så det är!"
Vi tittar båda förvånat på varandra. Kom det där verkligen från mig? Vågade jag säga så? Hans blick förändras. Något slocknar. Han har kommit av sig. Går därifrån.
Själv sitter jag kvar på golvet, lutad mot en garderob. Skakar och undrar varifrån kraften kom.
Jag gråter. Min naturliga reaktion på det mesta. Glädje, ilska, rädsla.
Han är våldsam. Hans naturliga reaktion på allt. Att jag öppnar en dörr, ett öga eller att jag säger något vid fel tidpunkt. Att jag andas när han har sagt åt mig att sluta. Att jag inte kan förstå. Hur kan jag gå emot han? Vad menar jag med det här? Att jag aldrig bara kan göra som han vill.
Och jag gråter. Och ber han att förlåta mig. Men mina tårar triggar han. Fan vad jag gråter hela tiden!
"Jag gråter och du slår sönder något - det är bara så det är!"
Vi tittar båda förvånat på varandra. Kom det där verkligen från mig? Vågade jag säga så? Hans blick förändras. Något slocknar. Han har kommit av sig. Går därifrån.
Själv sitter jag kvar på golvet, lutad mot en garderob. Skakar och undrar varifrån kraften kom.
"..jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här.."
Lyssnar på låttexter som aldrig förr. Rader som får en att tänka till eller som lyckas uttrycka en sinnesstämning som jag själv inte kan sätta ord på.
"Dom såg mig som någon annan
och jag kände mig som det
Du släckte alla ljusen den natten
det vackra sa farväl
och jag försvann
Du släckte alla ljusen den natten
och jag minns varje sekund
Och jag drömmer om en framtid som glömmer
och jag drömmer om en framtid utan dig"
De sista två raderna är helt perfekta. Precis så.
De första två raderna beskriver ganska väl reaktioner man kan få. De tittar inte på mig på samma sätt. Jag vet inte vad det är jag ser, men deras blick förändras. Är det medlidande? Avsky? Förakt? Och när de tittar på mig, så förvandlas jag till det dom ser. Någon att förakta för att jag var för svag. Någon att avsky för att jag berättar hur livet kan se ut. Någon att känna medlidande för, för visst är jag ändå rätt så ynklig?
Jag var ganska ignorant innan allt hände. Jag förstod inte hur folk kunde stanna kvar i ett förhållande som var så destruktivt. Det är ju bara att gå därifrån. Det är så lätt.
Idag vet jag varför man fastnar. Jag vill inte säga att man stannar kvar, för det antyder att man har ett val. Jag vill inte heller säga att man gör slut med den andra i ett sådant förhållande, för det är inte det man gör. Man slår sig fri, man lämnar ett liv, flyr och bryter sig ur ett liv i fångenskap. Att göra slut är ett val, att fly är en handling för överlevnad.
Fångenskap är ett ganska bra ord att använda för att förklara hur jag upplevde min situation. Jag befann mig i ett privat fängelse utan insyn. Ett fängelse utan fysiskt galler, men nog så starkt ändå. Som att ständigt bära tyngden av ett fastkedjat klot vid min sida.
"I don't want to die, but I ain't keen on living either"
Så känner jag när allt blir svart. När jag inte förstår varför jag föddes, varför vi finns här, varför man tvingas gå igenom så mycket smärta och lära sig så mycket om ondska. Det vore skönt att försvinna iväg, komma bort. Landa i ett behagligt tillstånd av ingenting.
"..jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här.."
Livrädd för alla "tänk om". Tänk om det händer igen. Tänk om jag inte har lärt mig något. Rädd för allt som kan komma. Rädd för allt som kan gå fel. Och samtidigt rädd för att fastna här. I ett tillstånd av så mycket ångest, rädsla och panik.
"Dom såg mig som någon annan
och jag kände mig som det
Du släckte alla ljusen den natten
det vackra sa farväl
och jag försvann
Du släckte alla ljusen den natten
och jag minns varje sekund
Och jag drömmer om en framtid som glömmer
och jag drömmer om en framtid utan dig"
De sista två raderna är helt perfekta. Precis så.
De första två raderna beskriver ganska väl reaktioner man kan få. De tittar inte på mig på samma sätt. Jag vet inte vad det är jag ser, men deras blick förändras. Är det medlidande? Avsky? Förakt? Och när de tittar på mig, så förvandlas jag till det dom ser. Någon att förakta för att jag var för svag. Någon att avsky för att jag berättar hur livet kan se ut. Någon att känna medlidande för, för visst är jag ändå rätt så ynklig?
Jag var ganska ignorant innan allt hände. Jag förstod inte hur folk kunde stanna kvar i ett förhållande som var så destruktivt. Det är ju bara att gå därifrån. Det är så lätt.
Idag vet jag varför man fastnar. Jag vill inte säga att man stannar kvar, för det antyder att man har ett val. Jag vill inte heller säga att man gör slut med den andra i ett sådant förhållande, för det är inte det man gör. Man slår sig fri, man lämnar ett liv, flyr och bryter sig ur ett liv i fångenskap. Att göra slut är ett val, att fly är en handling för överlevnad.
Fångenskap är ett ganska bra ord att använda för att förklara hur jag upplevde min situation. Jag befann mig i ett privat fängelse utan insyn. Ett fängelse utan fysiskt galler, men nog så starkt ändå. Som att ständigt bära tyngden av ett fastkedjat klot vid min sida.
"I don't want to die, but I ain't keen on living either"
Så känner jag när allt blir svart. När jag inte förstår varför jag föddes, varför vi finns här, varför man tvingas gå igenom så mycket smärta och lära sig så mycket om ondska. Det vore skönt att försvinna iväg, komma bort. Landa i ett behagligt tillstånd av ingenting.
"..jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här.."
Livrädd för alla "tänk om". Tänk om det händer igen. Tänk om jag inte har lärt mig något. Rädd för allt som kan komma. Rädd för allt som kan gå fel. Och samtidigt rädd för att fastna här. I ett tillstånd av så mycket ångest, rädsla och panik.
torsdag 8 juli 2010
en utekväll, meningen med livet och lite panikångest
Ångest. Panik. Känslan att vara otillräcklig och inte kunna påverka utgången av en dag. Utgången av något år eller varför inte hela ens liv.
Varför lever vi egentligen? Är det min uppgift att föröka mig? Och mina barns uppgift att föröka sig? Det är väl ändå lite väl primitivt? Det kan ju inte vara meningen med livet. Det kan inte vara meningen att jag ska ha det jobbet jag har, även om det bidrar till ett rättssäkert samhälle och allt sånt där, så kan det ju inte vara meningen med MITT liv. Förut var meningen med livet att varje dag överleva till nästa. Men nu... nu överlever jag ju utan fysiska svårigheter och vad ska motivera mig då? Är det meningen att jag ska vara lycklig? Hur gör jag då? Och om det är meningen, varför är jag inte redan lycklig i så fall? Vad är människor lyckliga över? Är folk verkligen lyckliga eller är det bara något som förväntas av en? Ljuger alla? Vad är lycka?
Jag har kommit fram till att det inte finns någon mening med livet, och det är svårt att acceptera när man mår riktigt uselt och man faktiskt behöver en mening för att orka fortsätta. Man behöver höra - du lever här på jorden för att... och så berättar någon vad ens livs uppgift är och räcker fram någon stor sak som ska symbolisera det hela.
Det är vissa situationer som alltid lockar fram min ångest och panik. Ett uteställe. Fullt med människor. 99% är snyggare än jag. Och om pojkvännen är med, då sitter jag och väntar på den sekunden när han reser sig upp och går hem med någon annan. Tankarna ockuperar mig hela kvällen. Det är ju sant. Han kommer gå iväg med någon annan. Och jag ser det så klart och tydligt att det inte ens går att ifrågasätta.
Varför tror jag att 99% är snyggare än jag? Jag har ju redan konstaterat det innan jag ens har gått in på stället och sett en enda människa. "Alla tjejer som är här inne är 1000 gånger snyggare än du". Är jag riktigt ärlig mot mig själv så kan jag ju erkänna att jag inte tycker att 99% är snyggare, men 50% i alla fall.
Vart har jag fått den uppfattningen ifrån? Jag har inte alltid haft den åsikten. Det är inte min åsikt nu heller. Reaktionen och tankarna är inlärda. Dom sitter i ryggmärgen. Ångesten och paniken dyker upp som en betingad respons på att jag ser ett uteställe.
Jag orkar inte med det. Orkar inte sitta där och spela glad och social när det enda jag känner är panik. Panik över att pojkvännen snart kommer ställa sig upp och välja någon. Ångest över att aldrig duga. Aldrig vara tillräcklig. Aldrig vara tillräckligt attraktiv.
Varför lever vi egentligen? Är det min uppgift att föröka mig? Och mina barns uppgift att föröka sig? Det är väl ändå lite väl primitivt? Det kan ju inte vara meningen med livet. Det kan inte vara meningen att jag ska ha det jobbet jag har, även om det bidrar till ett rättssäkert samhälle och allt sånt där, så kan det ju inte vara meningen med MITT liv. Förut var meningen med livet att varje dag överleva till nästa. Men nu... nu överlever jag ju utan fysiska svårigheter och vad ska motivera mig då? Är det meningen att jag ska vara lycklig? Hur gör jag då? Och om det är meningen, varför är jag inte redan lycklig i så fall? Vad är människor lyckliga över? Är folk verkligen lyckliga eller är det bara något som förväntas av en? Ljuger alla? Vad är lycka?
Jag har kommit fram till att det inte finns någon mening med livet, och det är svårt att acceptera när man mår riktigt uselt och man faktiskt behöver en mening för att orka fortsätta. Man behöver höra - du lever här på jorden för att... och så berättar någon vad ens livs uppgift är och räcker fram någon stor sak som ska symbolisera det hela.
Det är vissa situationer som alltid lockar fram min ångest och panik. Ett uteställe. Fullt med människor. 99% är snyggare än jag. Och om pojkvännen är med, då sitter jag och väntar på den sekunden när han reser sig upp och går hem med någon annan. Tankarna ockuperar mig hela kvällen. Det är ju sant. Han kommer gå iväg med någon annan. Och jag ser det så klart och tydligt att det inte ens går att ifrågasätta.
Varför tror jag att 99% är snyggare än jag? Jag har ju redan konstaterat det innan jag ens har gått in på stället och sett en enda människa. "Alla tjejer som är här inne är 1000 gånger snyggare än du". Är jag riktigt ärlig mot mig själv så kan jag ju erkänna att jag inte tycker att 99% är snyggare, men 50% i alla fall.
Vart har jag fått den uppfattningen ifrån? Jag har inte alltid haft den åsikten. Det är inte min åsikt nu heller. Reaktionen och tankarna är inlärda. Dom sitter i ryggmärgen. Ångesten och paniken dyker upp som en betingad respons på att jag ser ett uteställe.
Jag orkar inte med det. Orkar inte sitta där och spela glad och social när det enda jag känner är panik. Panik över att pojkvännen snart kommer ställa sig upp och välja någon. Ångest över att aldrig duga. Aldrig vara tillräcklig. Aldrig vara tillräckligt attraktiv.
tisdag 6 juli 2010
... flera timmar eller en livstid...
Det känns alltid som att jag berättar någon annans historia. Den är inte min.
Ibland uppbringar det lika mycket känslor att berätta om det här som att berätta för någon att jag har en för liten bh på mig. (Vilket jag har, riktigt oskönt faktiskt.. borde antagligen gå och köpa en ny..)
Jag tycker inte att en del saker va så himla hemska.. Inte det som jag lyckas berätta utan större svårigheter i alla fall. Men ofta är det jobbigare att se reaktionen hos den jag berättar för än att faktiskt berätta. Men jag blir lite upprörd på mig själv att jag kan rycka på axlarna åt en del. Jag borde ju vara arg.
Men någonstans var jag tvungen att acceptera att en hel del saker bara var som det var. Hade jag gjort något, agerat, hade marken öppnat sig under mig och jag hade antagligen blivit begravd under den.
Jag var tvungen att acceptera för att överleva. Mer komplicerat än så var det inte. Och egentligen har jag aldrig ifrågasatt varför allt hände just mig. Varför valde han mig? Varför valde han att utsätta mig för allt det där? För det är ju ett val han har gjort. Jag skulle däremot vilja förstå, eller veta, varför en del män tycker att det är okej att behandla kvinnor på det sättet.
Det som får det att kännas riktigt hopplöst ibland är att han inte fattar att han har gjort något fel. Hämnd är ingenting jag vill ha, för han skulle inte förstå vad jag hämnades för. Däremot skulle jag vilja få bort han ur huvudet. Kanske dräpa han långsamt i huvudet och se han försvinna. Men det är ju mest orden som är kvar. Kan man dräpa ord? ... Oklart...
Ibland uppbringar det lika mycket känslor att berätta om det här som att berätta för någon att jag har en för liten bh på mig. (Vilket jag har, riktigt oskönt faktiskt.. borde antagligen gå och köpa en ny..)
Jag tycker inte att en del saker va så himla hemska.. Inte det som jag lyckas berätta utan större svårigheter i alla fall. Men ofta är det jobbigare att se reaktionen hos den jag berättar för än att faktiskt berätta. Men jag blir lite upprörd på mig själv att jag kan rycka på axlarna åt en del. Jag borde ju vara arg.
Men någonstans var jag tvungen att acceptera att en hel del saker bara var som det var. Hade jag gjort något, agerat, hade marken öppnat sig under mig och jag hade antagligen blivit begravd under den.
Jag var tvungen att acceptera för att överleva. Mer komplicerat än så var det inte. Och egentligen har jag aldrig ifrågasatt varför allt hände just mig. Varför valde han mig? Varför valde han att utsätta mig för allt det där? För det är ju ett val han har gjort. Jag skulle däremot vilja förstå, eller veta, varför en del män tycker att det är okej att behandla kvinnor på det sättet.
Det som får det att kännas riktigt hopplöst ibland är att han inte fattar att han har gjort något fel. Hämnd är ingenting jag vill ha, för han skulle inte förstå vad jag hämnades för. Däremot skulle jag vilja få bort han ur huvudet. Kanske dräpa han långsamt i huvudet och se han försvinna. Men det är ju mest orden som är kvar. Kan man dräpa ord? ... Oklart...
måndag 5 juli 2010
Parasiterande livsstil
Hade en timme idag när jag fick kollapsa. Och det.. gjorde jag inte.
Det är ju lite ironiskt när man går och träffar någon. Hon är där enbart för min skull. Enbart för att träffa och hjälpa mig. Så litar jag inte på henne. Jag sitter och granskar henne och undrar vems sida hon står på, för jag antar att det inte är på min sida hon står. Hon jobbar på krisjour för kvinnor. Varför skulle hon vara där om hon inte ville hjälpa mig? Men jag börjar ändå med att tvivla. Som vanligt.
Psykisk misshandel. Fysisk misshandel. Ekonomisk misshandel. Sexuell misshandel.
Check. Check. Check. Check. Är det inte underbart? Det är de fyra olika typerna av misshandel som finns och jag lyckas pricka in allihopa. Jag borde få något slags pris för att välja så fel bland alla miljarders människor därute.
Jag läste på lite om psykopater idag. Blev inspirerad förra veckan, för jag fick reda på att det fanns ett test. De tjugo frågeområdena i Hares psykopatichecklista..... Hehe... psykopatichecklista.....
Det var lite svårt att göra det här testet, dels för att jag var tvungen att slå upp en del ord och dels för att jag aldrig fick reda på hur han var som liten och hur tidigt han började sno bilar och andra bra saker som han tydligen behövde. Men detta till trots så kvalificerade han sig relativt enkelt som en psykopat.
Överraskad? Chockad? Förvånad? ... Nej.
Det tog lång tid för mig att acceptera vad jag har varit med om. Genom att acceptera allt, erkände jag för mig själv att jag blev en del av statistiken. Genom att söka hjälp var jag inte längre ett mörkertal.
Jag fållas in i en grupp som jag inte vill tillhöra. Jag vill inte vara en som har blivit misshandlad av sin pojkvän. Eller tillhöra de som har blivit våldtagna. För vad tänker man om sådana egentligen? Svaga människor. Jag tänker i alla fall på kvinnor med stripigt hår, gärna alkoholister, smutsiga kläder, odör.. Sån vill inte jag vara. Men sen har jag lärt mig att en del är precis som jag. Förbaskat envisa, självständiga. Tycker inte om att förlora. Det är vi, bland andra, som fastnar. Och det är vi som blir en utmaning för dom. Det är på oss dom verkligen kan testa sin manipulativa förmåga.
Men ett ord som fastnade på detta snabbtest - är du en psykopat? - var parasiterande livsstil. SÅ himla bra ord. Parasit. Det var det han var. Han levde på mina pengar. Det har jag iofs inte orkat bry mig om särskilt mkt. Men sen tog han all ära för allt jag gjorde. Lagade man mat som någon annan fick smaka (inträffade extremt sällan) och denna person faktiskt tyckte om maten, sa han att han hade lagat det. Det var hans recept. Jag menar - det var ju ändå hans kök. Jag bodde där, men allt var hans. Lägenheten, köket, möblerna, maten, alla grejer. Trots att det mesta hade köpts med mina pengar. Och det fick jag höra - att det inte var mitt. Han hotade hela tiden med att slänga ut mig. Vilket han också gjorde då och då. Utan jacka, utan mobil, utan busskort, utan pengar eller nycklar. Så fick jag vackert vänta på att han kom på bättre tankar. En 4-5 timmar var ju inte ovanligt.
Så stört manipulativ. Sjukligt behov av kontroll.
Ändå är det jag som behöver hjälp och ibland känner jag mig så störd i huvudet av att tänka allt jag tänker. Men som hon sa idag - är det så konstigt att jag har alla dom här tankarna då? Nä kanske inte.. men dom är utmattande. Och jag tappar lusten. Orkar inte fixa en massa problem som jag inte själv har orsakat.
Det är ju lite ironiskt när man går och träffar någon. Hon är där enbart för min skull. Enbart för att träffa och hjälpa mig. Så litar jag inte på henne. Jag sitter och granskar henne och undrar vems sida hon står på, för jag antar att det inte är på min sida hon står. Hon jobbar på krisjour för kvinnor. Varför skulle hon vara där om hon inte ville hjälpa mig? Men jag börjar ändå med att tvivla. Som vanligt.
Psykisk misshandel. Fysisk misshandel. Ekonomisk misshandel. Sexuell misshandel.
Check. Check. Check. Check. Är det inte underbart? Det är de fyra olika typerna av misshandel som finns och jag lyckas pricka in allihopa. Jag borde få något slags pris för att välja så fel bland alla miljarders människor därute.
Jag läste på lite om psykopater idag. Blev inspirerad förra veckan, för jag fick reda på att det fanns ett test. De tjugo frågeområdena i Hares psykopatichecklista..... Hehe... psykopatichecklista.....
Det var lite svårt att göra det här testet, dels för att jag var tvungen att slå upp en del ord och dels för att jag aldrig fick reda på hur han var som liten och hur tidigt han började sno bilar och andra bra saker som han tydligen behövde. Men detta till trots så kvalificerade han sig relativt enkelt som en psykopat.
Överraskad? Chockad? Förvånad? ... Nej.
Det tog lång tid för mig att acceptera vad jag har varit med om. Genom att acceptera allt, erkände jag för mig själv att jag blev en del av statistiken. Genom att söka hjälp var jag inte längre ett mörkertal.
Jag fållas in i en grupp som jag inte vill tillhöra. Jag vill inte vara en som har blivit misshandlad av sin pojkvän. Eller tillhöra de som har blivit våldtagna. För vad tänker man om sådana egentligen? Svaga människor. Jag tänker i alla fall på kvinnor med stripigt hår, gärna alkoholister, smutsiga kläder, odör.. Sån vill inte jag vara. Men sen har jag lärt mig att en del är precis som jag. Förbaskat envisa, självständiga. Tycker inte om att förlora. Det är vi, bland andra, som fastnar. Och det är vi som blir en utmaning för dom. Det är på oss dom verkligen kan testa sin manipulativa förmåga.
Men ett ord som fastnade på detta snabbtest - är du en psykopat? - var parasiterande livsstil. SÅ himla bra ord. Parasit. Det var det han var. Han levde på mina pengar. Det har jag iofs inte orkat bry mig om särskilt mkt. Men sen tog han all ära för allt jag gjorde. Lagade man mat som någon annan fick smaka (inträffade extremt sällan) och denna person faktiskt tyckte om maten, sa han att han hade lagat det. Det var hans recept. Jag menar - det var ju ändå hans kök. Jag bodde där, men allt var hans. Lägenheten, köket, möblerna, maten, alla grejer. Trots att det mesta hade köpts med mina pengar. Och det fick jag höra - att det inte var mitt. Han hotade hela tiden med att slänga ut mig. Vilket han också gjorde då och då. Utan jacka, utan mobil, utan busskort, utan pengar eller nycklar. Så fick jag vackert vänta på att han kom på bättre tankar. En 4-5 timmar var ju inte ovanligt.
Så stört manipulativ. Sjukligt behov av kontroll.
Ändå är det jag som behöver hjälp och ibland känner jag mig så störd i huvudet av att tänka allt jag tänker. Men som hon sa idag - är det så konstigt att jag har alla dom här tankarna då? Nä kanske inte.. men dom är utmattande. Och jag tappar lusten. Orkar inte fixa en massa problem som jag inte själv har orsakat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)