Skumbanan

Hm.. känner mig helt skum idag. Kan inte sätta fingret på det.
Det kan ha att göra med att puckots kompis som är skyldig min kompis en himla massa pengar fortfarande förnekar det och vi måste gå vidare i domstol. Har han ingen skam i kroppen? Tycker han att det är okej att ta så mycket pengar från någon och sedan vägra att betala tillbaka utan några skuldkänslor? Tycker det är märkligt hur en del människor kan fungera på det sättet. Men man har ju lärt sig att dom gör det.

Hela det här får mig att känna att vi aldrig kan vinna mot dom. Har lust att säga så mycket, hur patetiska dom är, hur mycket jag hatar dom.. men jag vågar inte. Jag är rädd för att väcka den björn som sover...

Hade ju varit bra om man hade kunnat polisanmäla puckot. Men det finns ett antal men som hindrar mig. 1) Bevis. Jag har inga bevis. Jag har inte berättat för någon mer ingående om vad som har hänt. Och nu när jag väl pratar har det gått alldeles för lång tid. Så det finns inga vittnen. Kanske grannarna. Dom borde ju ha hört oss i alla fall. I min dagbok skrev jag allt mindre och mindre ju längre tiden gick. Dagböcker är annars ett starkt bevis, men när jag inte har skrivit så mycket mer än "Gaaaaaah" så ger det inte så mycket i en domstolsprövning...
Har mest skrivit om det psykiska jag utsattes för. Och det vet jag inte vilken straffskala det är på det. Typ ingen alls.
2) Jag vill inte se han. Jag kan inte framkalla hans ansikte. Jag kommer ihåg hur han går, vilken stil han har och hur hans tatueringar ser ut, men hans ansikte är som bortblåst. Och jag vill att det förblir så. Jag vill inte möta han i en rättegång. Jag vill inte att han ska se att jag fortfarande mår dåligt och jag vill inte ge han chansen att vinna över mig en gång till.
......Skulle inte klara av att bli ifrågasatt........

När får man egentligen må dåligt?

Dag in och dag ut håller jag upp en fasad för att få folk att tro att man mår bra. Jag ler, skrattar åt skämt, är social och låtsas njuta av sommaren. Jag intalar mig själv att jag mår bra, men minnena maler på och dyker upp på hornhinnan så fort jag blundar eller slappnar av. När energin går åt till annat än att hålla fasaden uppe, tar det inte lång tid innan den spricker. Det var det som hände på midsommar.
Istället för att få koncentrera mig på att spela glad var jag tvungen att be alla gäster att hjälpa till med att laga mat, duka, diska osv. Jag förstår inte riktigt vad dom trodde när dom kom dit - att vi drev ett pensionat? Att vi hade personal som skulle göra allt?
Så fasaden sprack. Jag orkade inte. Och då började frågorna komma. "Hur är det? Vad är det? Har jag gjort nåt? Mår du bra?". Nej, jag mår inte bra, men är det verkligen okej att säga det? "Nej, jag mår skit. Ni vet han som varit med här ganska många gånger och firat midsommar med er, han brukade misshandla mig ganska ofta. Typ varje dag." Nä, jag tror inte det hade varit okej. Så jag sa att jag hade ont i huvudet. Och i slutet av middagen orkade jag inte ens säga det och gick bara därifrån.

Det är frustrerande. I ett samhälle med hur många problem som helst får man inte visa att man inte mår bra framför andra. Man är inte riktigt frisk. Något är fel på en.
Så när får jag må dåligt och bearbeta vad som hänt? På jobbet? I en butik? På tunnelbanan? På stan? Det är så många ställen jag inte kan bryta ihop på att jag numera måste planera in när det är okej för mig att må dåligt. Nu är det okej att krascha en timme i veckan. Och om jag någon gång är helt själv.

"You tell me that you need me. Then you go and cut me down..."

"...but wait, you tell me that you're sorry... And you say sorry like the angel heaven let me think was you.."

Saken är den, jag förstod redan från början att han inte var någon ängel. Det var ingen som försökte intala mig att han var det heller. Men när han hade gjort något fel, efter att vi hade bråkat och han hade fått mig att säga förlåt för allt som var hans fel, så grät han. Han grät. Han var förtvivlad. Och sa - det kommer aldrig att hända igen. Men jag visste att det skulle hända igen. Men jag hoppades. Tänkte - den här gången blir det annorlunda.
Man säger att hoppet är det sista som överger en. Ibland hinner till och med livet överge en innan hoppet gör det.
Jag har förstått att många lämnar sin partner i ett stadie när man har varit kär, arg, tyckt synd om han och till slut inte bryr sig. Men jag lämnade han inte när jag inte brydde mig. Jag hann aldrig tycka synd om honom. Jag var inte kär heller. Det var mycket jag inte var. Inombords var jag tom. Var som ett tomt skal som gick omkring och gömde mig i lägenheten för att han inte skulle bli arg. Mitt mål varje dag var att inte göra han upprörd. Mitt mål var att inte ha någon åsikt som kunde få han att explodera.
Jag lämnade mitt liv med honom när jag trodde att han skulle döda mig. Det var först då jag lyckades samla tillräckligt mycket mod för att slå mig fri. Ett liv i ensamhet är mycket bättre än inget liv alls.

Han har tagit min naivitet. Han har tagit min tro på att människan är bra. Han har tagit min självkänsla och under ganska lång tid tog han min identitet. Det som var jag.

Jag kunde vakna mitt i natten av att få en rak höger över revbenen. Efter det slutar man tro på människan.

Bra dag idag!

Först åker Frankrike ut ur VM och sedan ringer dom från organisationen och erbjuder mig en egen liten härlig psykolog en gång i veckan under sommaren! Kan det bli bättre? :) Gruppsamtalen tog slut i förra veckan och sommaren kändes ganska lång utan att ha någon att prata med, men nu känns det lite ljusare.

Sommaren är en konstig årstid för mig. Jag längtar dit varje vinter, men när den väl är här så kommer jag på att jag ju egentligen inte tycker om sommaren så mycket. Den är alldeles för glad, ljus och bekymmerslös. Den matchar inte mitt inre.

Frustrerad

Önskas - en pojkvän som orkar och vill prata med en om saker som faktiskt betyder något. Ja, en del killar är dåliga på att prata och vet inte vad dom ska säga, men jag har inte någon lust att förklara allt och lära någon att kommunicera. Har absolut ingen lust med det. Jag orkar inte behöva stå ut med ogenomtänkta kommentarer som förklaras med "jag tänkte inte på det". Nä, för en del killar tänker tamejfan aldrig på hur någonting alls kan uppfattas av någon annan än dom själva. Trött. SÅ jävla trött.

den intelligenta familjen

Förutom alla tråkiga grejer som man läser i dagboken, så hittar jag faktiskt en hel del kul som jag glömt bort.
Min mor uttrycker sig ibland lite konstigt:

"Men nä, man kan ju inte dricka söl ur utrör!"
Översättning - Men nä, man kan ju inte dricka öl ur sugrör!
"Den som ståler sig i leken"
Översättning - Den som ger sig in i leken får leken tåla
"Det är som att slänga käftarna rakt i munnen på nån"
Översättning - ... ?
"Mitt brak är inte så tungt"
Översättning - hm.. nä... vet inte vad hon försökte säga här heller..
"Jag haffsar din näsa"
Översättning - Jag naffsar dig i hälarna!

Sen hade jag och farsan lyckats titta på bonusklippen till en film och trott att det var den faktiska filmen... hehe...

blir så sur...

...när jag läser allt, så jag kan inte låta bli att skriva mer.
När man frågade puckot om något kunde det låta såhär:
Jag ställde någon fråga om spotlights och hur de fungerar med transformatorer. Puckot stirrar på mig, håller upp en spotlight och säger: "Det HÄR är en S-P-O-T-L-I-G-H-T. Den LYYYYYYSER."

Dagboksanteckning från juli 2004.

"...Så tänker man på hur man skulle känna sig om man gjorde slut.. Ledsen, såklart. Men varför? För att jag älskar honom eller för att jag inte tycker om att förlora?"

Envisheten kan helt klart förstöra ens liv...

Bawhagaah..

Inspirerad av en mycket klok ung kvinna, så har jag börjat läsa mina gamla dagböcker. Helt ärligt så är det enormt mycket jag har förträngt och inte kommer ihåg från den tiden. Sitter och läser vad jag har skrivit i början av förhållandet.

En kväll har vi ätit tacos och vi står i köket och ska lägga in allt i kylen. Jag drar ut en låda i köket för att leta rätt på några fryspåsar. Då gormar... ett sidospår, men vad ska jag kalla han? Pucko? Idiot? Den mest intelligensbefriade person jag vet? Sorglig varelse? Hm.. Kärt barn har många namn, men i det här fallet är det nog att hatad människa också har många namn. Pucko, blir bra. Då gormar puckot: "Nej nEJ NEJ NEEEEEJ!!!!! Du VEET vart påsarna ligger!!!" En knytnäve åker in i en kökslucka.

En annan kväll är vi hemma hos puckots föräldrar och har ätit middag. Puckot har hål i en ficka på sina jeans som han har bestämt sig för att laga. Han tar fram ett sykitt. Jag sätter mig och tittar på vad han gör och han frågar hur jag tycker att han borde göra. "Kan jag göra såhär?" Jag frågar om han inte ska använda överlappningsstygn istället, eller vad det nu kallas. Han tittar på mig. Ögonen har blivit alldeles svarta och han ställer sig upp "Men vad FAAN! Gör det själv då!! Prata inte så att du vet att jag inte kommer förstå!!!" Hans förklaring senare var att han hade känt sig kränkt.

Fall

Jag släpper inte taget. Jag hoppar inte.
Jag håller mig krampaktigt kvar där jag vet att det finns en bakdörr som jag kan smita ut ur oskadd om något skulle hända.
Jag kan inte vinna, jag kan inte förlora.
Men det är inte sant.
Jag kan förlora allt, men jag kan inte vinna om jag fortsätter såhär.

Har så sjukt svårt att lita på folk. Mer svårt att lita på den manliga halvan av befolkningen av den kvinnliga. Kanske av förklarliga skäl.
Jag ser världen som att den är indelad i en ond respektive snäll del, där mängden invånare i den snälla världen är extremt få.
Jag orkar inte gå runt och misstro folk längre. Det tar så enormt mycket energi att hela tiden ifrågasätta varför någon gör något snällt mot en - vad vill han få ut av det här? Vill han kontrollera mig? Försöker han få mig att göra något jag egentligen inte vill?
Jag förstår ju själv att det är frågor som en person som inte har utsatts för så mycket otrevligheter aldrig skulle ställa. Men för mig är det ren självbevarelsedrift. Det är det mina erfarenheter har lärt mig, att jag måste skydda mig själv, för när det väl krisar är det ingen annan som märker, som ser. Du är ensam i en värld full av människor. Människor som inte förstår eller som inte vill se. Det är inte deras fel. En stor del av skulden ligger på mig.
Men jag är rädd för att, om jag bara släpper ner min mur bara lite grann, så kommer någon köra in en stor kniv i mig. Så nu lever jag mitt liv, hela tiden med en fot utanför och muren höjd, så att ingen riktigt kommer åt att såra mig där det gör som mest ont.

Helst av allt skulle jag vilja att elaka människor märktes ut på något sätt. En stämpel i pannan "Varning". En skylt kring halsen "Jag tänker skada dig om du ger mig chansen". Vore väl inte så tokigt? Skulle underlätta mitt liv något enormt i alla fall. Då skulle jag ju faktiskt inte behöva fundera på vilka baktankar någon har som överraskar mig med något.

Bra text och bra låt: Fidelity av Regina Spektor

I never love nobody fully
Always one foot on the ground
And by protecting by heart truly
I got lost
In the sounds
I hear in my mind
All these voices
I hear in my mind all these words
I hear in my mind
All this music
And it breaks my heart
It breaks my heart

En sådan där blogg

Ja, då har jag bevisat för mig själv återigen att jag har gjort något som jag inte trodde att jag skulle göra. Jag skaffade mig en blogg.
Jag sa att jag aldrig kunde bli vegetarian. Sen slutade jag äta djur. Sen kunde jag aldrig mer bli ovegetarian. Då började jag äta kött. Med andra ord är jag mindre bra på att gissa vad som ska komma härnäst. För tillfället har jag svårt att se att något bra ska komma ut i slutändan, men förhoppningsvis är min gissning lika dålig som alla andra gånger.

Idag har jag varit på behandling. Terapi. Gruppterapi. Underbart. Jobbigt. Suger all energi ur en, dränerar en. Känslorna väller fram. Hur jobbiga som helst, men det är inget man orkar ta hänsyn till längre. Tankarna blir inte lika kaosartade som när man är hemma. Dom får en riktning och man kan gripa tag i en eller annan tanke. Man blir arg och illa berörd över andras öden, men främst känner man igen sitt eget öde i det dom berättar. Man förstår hur dom känner och vad de gått igenom och jag börjar äntligen förstå mig själv.
När man berättar för någon att man blivit misshandlad får man ofta frågan: "Oj, har du blivit slagen?" Men skador från sparkar och slag läker. Blåmärken går bort.
Det värsta med misshandel är den psykiska terrorn. Alla kommentarer som slängs mot en, efter en, rakt i ansiktet. Jag har inte mardrömmar om alla gånger jag åkte in i väggen, blev fasthållen eller sparkad på. Jag har mardrömmar om ett par svarta ögon som utstrålar rent hat. Det skrämmer mig. En värld full av ren ondska. Viljan att göra någon annan illa. Att vilja bryta ner någon fullständigt. Och det skrämmer mig att någon faktiskt lyckades.